Ätstörning

JAG ÄR SÅ LEDSEN!!!!!!!!!! Varför kan ingen komma hit och ta med mig ut???? Mamma har alltid sagt att man ska konfrontera en alkoholist tex. Inte spela med, inte låtsas som ingenting. Men det är väl samma sak som att ringa till någon som håller på att ta livet av sig och fråga om man får komma dit? Om man VERKLIGEN vill hjälpa så åker man väl bara dit?? Tvingar på sin hjälp?

Svårt sjuka anorektiker får ju tvångsvård. Man ska förhindra att folk tar livet av sig, man "får" väl eg inte ta livet av sig? Eller det kanske bara är dödshjälp.. jag vet inte. Men anorektiker får ju iaf inte svälta sig till döds. Varför tillåts jag då att må så dåligt att jag tar livet av mig?

Jag önskar att jag hade haft en pojkvän som brydde sig om mig så mycket att han bara kom hit. Vill inte alla ha det? Ingen vill väl ha en partner som låter en dö. Inte ens för att vara snäll för att han tror att det är det man verkligen vill. Jag önskar att jag hade haft en pojkvän som hade trott att det inte finns några hopplösa fall. Att alla kan bli glada och få livslust. Som vägrade tillåta sin flickvän att ta livet av sig. Men de killarna är nog få, och nu är det försent för mig att hitta en sådan. Jag har gett upp. Jag har inget hopp och ingen ork kvar längre.

All min enerig är i ångest just nu. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag gör precis just nu. Jag har försökt själv, men jag kan inte. Jag har bett om hjälp, men inte fått någon (som hjälper). Jag vill bara ha kärlek och omtanke, men det finns det ingen som kan ge mig.

Just nu hade en sån där ångestdämpande tablett säkert hjälpt. En sån som läkaren på NPU inte ville skriva ut åt mig. En sån som är beroendeframkallande. En sån som fungerar som alkohol. Jag hoppas att någon som läser det här (T?) kan vidarebefordra det till NPU när jag är död. Någon annan olycklig stackare kanske kan hjälpas av det? Vad vet jag.

Tänk om T bara hade kunnat maila länken till min blogg till NPU tex?
________________________________________________________________

Nu har jag pratat med T i säkert minst en timme. Har sagt att jag ska ta livet av mig och jag ska göra det nu också. Mamma skulle komma hit, så får se om hon ringer polisen när jag inte öppnar eller om hon bara åker hem igen.
Jag känner mig så besviken (en sista gång) för att T inte gör något. Han säger att han inte kan göra något, men det är klart han kan? Vi har ju ett larmnummer i Sverige! Jag förstår faktiskt inte hur han kan tro att han inte kan göra något för att jag ska överleva. Han skulle ju iaf kunna försöka även om han tror att jag är död när de kommer fram?
Naturligtvis vet jag att han inte gör något för att han inte tror att jag menar allvar. Så är det väl med alla som inte gör något? De är rädda att ringa räddningstjänsten el psykakuten i onödan.
Det jag inte förstår är om dom tror att dom kan veta vilken gång jag menar allvar och vilken gång jag inte gör det? Kan man veta det? Vissa gånger har jag ju varit osäker själv på om jag faktiskt kommer våga göra det 'den här' gången.

Jag vill inte att mamma ska komma hit. Jag vill att T ska komma hit. Det kommer väl kanske inte vara så roligt för mamma att läsa det här sen, men hon har redan hört det. Senast för någon timme sen när hon ringde. Hon vet ju att jag älskar henne ändå. Men nu är jag vuxen, det inte längre en mamma jag vill ha och behöver just nu, det är en partner, en pojkvän som älskar mig och som jag älskar. =(
Tänk om jag hade haft en pojkvän nu. Någon som bara kom hit hur elak jag än var, för att rädda mig från mig själv och mina självömkande tankar. ♥

Nu ringer mamma redan på dörren. Jag vill inte vara här. Jag vill vara med T.