Ätstörning

Åh jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir så rörd när jag läser era kommentarer. Tänk att det sitter så många ensamma bakom sina datorer.. liksom i "onödan"! Om vi kunde hjälpa varandra på något sätt?

Men man vill ju att ens närmaste ska bry sig. Iaf jag vill det. Det är T jag vill ska komma och rädda mig ifrån mig själv... =(
Hur blir man självständig?

Det är så skönt att läsa att ni förstår. Jag är (ju) likadan. Är det någon som inte skrivit på länge som jag följer (tex en blogg) så blir jag direkt orolig =(. Klart man bryr sig om folk man läser om. Det är inte min mening att göra er oroliga eller ledsna =(, men jag vill skriva det jag känner och tänker.

Jag är nästan lite rädd för mig själv, eller konstigt ledsen. Jag har tänkt i många år nu att jag kommer ta livet av mig innan jag fyller 30. Det är inte så ofta jag mår så dåligt som i fredags, men för varje gång känns det närmare handling.. Att skära av halspulsådern känns som det "enklaste" i stunden, men ändå är det så äckligt, läskigt och svårt. Att gå ner till tågen och gå längs rälsen verkar dock svårare. Då hinner jag ångra mig så många gånger på vägen, och bara att gå ut känns jobbigt. Suck.

Jag vill ju leva egentligen, men jag vill vara lycklig. Glad åtminstone. Ha lite hopp åtminstone. Jag vet inte... När allt känns helt hopplöst och meningslöst och jag bara känner förtvivlan, då är det väl klart som fan att jag inte vill leva =(. Det är ju liksom känslan jag har i mig just då som jag inte står ut med! Jag kan tänka logiskt, jag vet att det går över, det är inte det, det är frustrationen, beslutsångesten, ledsenheten, meningslösheten, känslan, som är outhärdlig! Och rent logiskt vet jag ju också att det med största sannolikhet kommer kännas så igen... (och igen och igen och igen =(...).

Jag är så feg också. Jag vågar ju inte ringa de satans hjälplinjer som finns =(. Visst, de kan inte göra något åt min livssituation, men jag antar att jag behöver någon att prata med när det känns så där svart. När T (efter mkt velande fram och tillbaka) äntligen sa att han skulle komma hit i lördags, så kändes allt helt plötsligt mkt bättre! Så fort han sagt att han kommer (med mening och vilja i rösten dessutom ♥) så bara försvann den jobbiga ensamhets-/deppigkänslan och jag kunde gå upp och fixa mat, diska, duscha, klä på mig etc. Det dumma/jobbiga i det hela var att det var T som kunde ändra mina känslor, inte jag själv =/.