Negativa tankar
Jag orkar ingenting. Jag vill inte existera. JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!
Men vem bryr sig? Alla är fullt upptagna med sina liv. Jag vill inte bry mig om mig själv. Jag vill inte vara egoistisk. Jag vill inte vara som jag är. JAG VILL INTE VARA SOM JAG ÄR.
Jag orkar inte vänta på NPU och Vuxenhabiliteringen och det ena med det tredje. Jag orkar inte, jag vill inte, jag står inte ut! Det blir inte bättre. Det blir inte det. Ingen bryr sig mer, det enda jag vill. Det enda jag vill är att någon ska älska mig och bry sig tillräckligt. Men vad är tillräckligt? Istället hatar dom mig, jag är ett jobbigt as. Och jag hatar dom. Jag hatar dom.
Jag ska snart flytta och jag gör INGENTING åt det och ingen hjälper mig heller. Jag tror inte att jag lever fram till jul. Som det ser ut nu så gör jag faktiskt inte det. Jag har tröttnat. Jag är inte gjord för att leva. Jag kan inte bli glad. Jag har inte den förmågan. Jag har ingen livslust. Jag har inget att leva för.
Först bestämde jag mig för att jag skulle ta livet av mig innan jag fyllde 30. Sen tänkte jag att i år (i våras) när jag haft ätstörningen i 10 år fick det vara nog. Någonstans ville jag dra en gräns. Sen tänkte jag att om jag inte blivit ätstörningsfri det här året så skulle jag ta livet av mig. Men det funkar väl inte riktigt så. Jag kommer ta livet av mig när känslorna är outhärdliga och jag är ensam. Jag tror det iaf.
Är det inte sjukligt när man tror att ens liv kommer att sluta i självmord? Ändå är det ingen som bryr sig, ingen gör tillräckligt. Men vad är tillräckligt? Folk gör ju saker. Jag får pröva mediciner. Jag får komma till Vuxenhabiliteringen nu. Men allt tar ju en sån jävla tid och jag orkar inte vänta längre. Jag har väntat tillräckligt. Vad ska jag göra där emellan då när känslorna (som jag fortf inte fått den minsta hjälp att hantera) blir outhärdliga? Vad ska jag göra då? Trösta mig med att jag får träffa min läkare på NPU på måndag?? Vad hjälper det? Det har ju inte hjälpt tidigare?
Ingenting hjälper och ingen förstår och ingen bryr sig tillräckligt. Jag är oförmögen att klara av mitt eget liv. Det är som det är, och det bästa som kan hända är att jag dör. Jag är en dålig människa.
Jag tycker synd om min mamma. Resten klarar sig. (Mamma klarar sig också, men hon blir naturligtvis väldigt ledsen när två av hennes tre barn dör i förtid, och hon kan ju inte hjälpa att hon fått en så missbildad dotter som inte ens klarar av livet).
Å, vill bara krama om dig!!!!! Inte säga så som du gör! Du är fin & förtjänar ett bra liv!!!! Men vet alltför väl hur det är att ha dessa tankar... tänker själv ofta att jag vill dö ( & hur jag ska gå tillväga...) Jag fyller 30 nästa år & har haft min ätstörning i ca 15 år... Vill ge upp, men samtidigt inte, vägrar förlora liksom... KRAMAR
Ta tag i dig själv människa!! Förlåt (!!)
Jag känner PRECIS som du gör. Ingen bryr sig, ingen tar en på allvar. HALLÅ!? Man berättar för dem att man inte orkar mer, att man helst av allt bara skulle vilja dö, somna in.. inte leva mer. Men de gör inte ett jävla skit, de bryr sig inte tillräckligt.. Jag är inte en sådan person som sitter och tycker synd om mig själv på det sättet, men som du skriver så klarar jag inte detta själv. Det har jag insett nu, och försöker få min familj att inse det med. Men jag antar att de är rädda för att verkligen tro på mig när jag säger att jag inte vill leva längre. Men visst f*n är jag seriös, jag har t.om planerat att beställa hem tabletter från internet nu när mitt betalningskort kommer funka. För jag orkar fanimig inte mer! Det jag kanske ville säga är att det finns hur många mer som helst som känner som du, vi är trots allt kanske inte så ensamma...
Jag fick hjälp. super hjälp. hela kitten. blev bättre. men inte tillräckligt frisk. orkade inte det sissta orkade inte det där att väga lite mer ett tag. men mådde tusen gånger bättre under den perioden där jag inte satte fingrarna i halsen. nu är imorgon dagen jag ska börja att sluta. ? så typiskt. och varje gång tror jag verkligen på det. men har blivit bättre själv på egen hand! då blev jag ganska bra. och nu efter alla psykhus vet jag xakt vad som bör göras. KÄMPA o GE INTE UP! finns ett liv att leva. vi lever bara en gång. så man ska vara glad o ta vara det!! som tjejen skrev jag ska ta mig samman!
Loke: Massa kramar tillbaka!
Simone: Hur då?
J.: Jag vill inte att du ska dö. Vilka är din familj? Hur gammal är du? Vill du träffa mig?
Vi är nog inte särskilt ensamma om att känna så här, det tror jag inte heller. Men jag är ensam här i min lägenhet, och det är ingen som ringer till mig eller verkar tänka på mig, och jag orkar inte ringa till någon heller. De enda jag vill ringa till är mamma och T, men det känns ju som de inte förstår och när jag tänker på det vill jag inte ringa till dom heller =(.
My: Vi lever (antagligen) bara en gång och självklart vill jag vara glad och ta vara på det! Du skriver att du vet vad som bör göras.. VAD bör man göra och HUR fan då?
