Ätstörning

Jag undrar om jag håller på att bli deprimerad (igen). Eller om jag bara är orolig över J, och att han aldrig hör av sig. Han skriver att han längtar efter mig, men han hör inte av sig på en hel dag? Dessutom blir jag ju orolig, undrar om det har hänt något =S.

 

Men nä, så har det varit med honom hela tiden. Det är knappas det som gör att jag vill dö. Senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på att jag vill dö. Allt är så jobbigt med livet. Det är så mkt som måste göras. Jobba, dejta, välja danskurser, beslut. För en som inte är deprimerad kan ju sådant kännas roligt och spännande, men jag slipper hellre. Jag vill dansa, jag vill lära mig dansa, allt möjligt. Men det känns bara så sjukt jobbigt. Att välja vad man ska gå, Att anmäla sig. Att betala. Orka.

 

Orka orka orka orka. Man ska orka så himla mycket hela tiden. Jag har ingen ork.

 

Orkar träna fortf iaf. Det sjuka är att det ger ju endorfiner, och efter träningen typ en timme efter el nåt, så känner jag mig riktigt glad. Men det räcker inte så långt ^^ (trots att jag kör hårt).

 

Suck. Ja ja, liksom med alla känslor så ska man väl stå ut med dom. Härda ut, så går de över nån gång. Eller nåt.