Ätstörning

Det är så jobbigt när jag tycker att jag ser andras rädslor och varför de har dem. UTAN att säga det till dem. Att istället ha is i magen och fråga varför de tror att de känner som de känner, för att försöka hjälpa dem att själva komma till insikt om varför de beter sig som de gör och vilken rädsla (som jag tror nästan alltid är grunden till ilska, irritation etc.) som är orsaken.

 

Jobbigt är det också när de inte kommer på varför de beter sig / reagerar som de gör. Eller kommer fram till något annat än det jag har tänkt ^^.

 

Folk vill helst bara prata själva. Och det är nog många gånger det som läker. Det hjälper inte att tjafsa emot, eller försöka förklara. Jag tror det är bättre att försöka be tyst om tålamod, och bara lyssna. Det är nog största hjälpen för folk. Att låta dem prata och låta deras tankar komma fram och låta dem få insikter själva om hur deras rädslor påverkar deras mående och deras beteende och deras liv...

 

Men jag tror att det är en del av ödmjukhet. Det är att öva på att vara en bättre människa. Så det är väl bara att öva på. Och det man övar på regelbunder blir man väl ofta bättre på också? ;-)

 

Härligt att det är april imorgon. Då ska jag meditera, och jogga!

Godnatt!