Deppig

Lyssnar på Roxettes lugna sorgliga låtar och tycker livet är så jobbigt. Jag tycker synd om mig själv, fast jag har så mkt. Jag vill ha den där kärleken jag hade en gång. Min första kärlek. Jag vill känna en sådan förälskelse igen. Jag vill vara pirrigt kär och längta hela tiden. Jag vill att vi lär känna varandra tillsammans, utforskar varandra på det sätt vi gjorde då.
 
Men det känns försent. Försent att vänta på att något sådant ska dyka upp igen. Det känns som att jag får ta det jag får nu. Jag får "nöja" mig med det. Jag är för gammal. Och varför skulle jag få känna som den gången någonsin igen? Sannolikheten lär ju vara ganska liten =/. Suck.
 
Jag orkar inte gå igenom mina steg-4-listor. Det känns som i skolan igen. Jag behöver hjälp med att göra läxorna. Jag orkar inte, vill inte, skjuter upp det.
 
Usch. jag vill dra ut och jogga istället. Springa och springa och springa. Men jag har boendestöd strax, så kan inte dra ut. Och sen har jag sponsorsamtal och borde vara klar med listorna. Ååh varför ska allt vara så satans jobbigt? Kanske för att jag varit uppe nästan hela natten och sovit skit i några timmar på morgonen... Kanske inte så konstigt att jag inte mår på topp då?
 
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det enda jag kan göra är att acceptera det.
Trackback
RSS 2.0