Ätstörning

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.

 

Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.

 

Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?

 

Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.

 

Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!

 

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??

 

Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?