Jobbigt beslut

Suck. Igår åt jag upp all glass som var kvar. Kan det ha varit 500 ml i en förpackning? Isf åt jag mer än 1 l glass. Kan ju knappast säga att jag är abstinent längre då...
 
Det som var bra i det hela är att jag inte fortsatte hetsäta. Jag hade väldigt svårt att spara glass, jag ville äta upp allt så jag blev av med den. Typiskt ätstört beteende? Jag hetsåt inte, men överåt rejält kan man väl säga. Och hade lite ont i magen. Och diaré idag. Åt iofs 400 g kål och morötter (cole slaw) igår också... Är väl ingen höjdare för magen med så mkt svårsmälta grönsaker heller.
 
Har väl sovit ca fem timmar i natt och känner mig inte helt bra varken i kropp eller knopp idag. Skulle ta emot en leverans möbler som jag köpt imorse. Sitter och funderar på vad jag ska säga till hen som jag ska "säga upp kontakten med" ikväll... Det känns väldigt jobbigt =/. Men jag måste nog göra detta för min egen skull, Jag orkar inte. Sen måste jag ta tag i mina egna gottgörelser som jag inte kommit vidare med sen jag gick igenom stegen för två år sen! Inte bra att ha försummat det. De är jätteviktiga för tillfrisknandet.
 
Iaf behöver jag tänka igen vad jag ska säga så jag inte anklagar hen som är svårt sjuk i denna hemska sjukdom, utan att jag utgår från mig själv och vad jag behöver och inte klarar av. Jag behöver göra klart mina egna gottgörelser innan jag kan hjälpa andra. Hens meddelanden på mitt mobilsvara i tisdags var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag känner mig otillräckling och klarar inte av att ge det stöd som det känns att det förväntas av mig (som jag uppfattar det). Jag orkar inte med att gång på gång höra att jag är otillräcklig. Jag är som jag är, och jag kan bara erbjuda att dela med mig om hur jag har gått igenom stegen. På mitt sätt. Något annat kan jag tyvärr inte erbjuda. Jag känner en stress för de dagar vi ska prata och en lättnad när det inte är en av dessa dagar. Jag orkar inte ha det så längre. Jag har mina krav/behov för att kunna hjälpa till, annars orkar jag tyvärr inte. 
 
Det jag är så rädd för är att det blir som tidigare, hen säger att hen accepterar mig som jag är trots allt och måste ha hjälp och bla bla bla. Och jag vill ju så gärna hjälpa, men då orkar jag inte höra att jag är otillräcklig hela tiden. Hen måste förstå att hen får ta det med någon annan, inte med mig. Folk orkar inte höra att de inte duger gång på gång på gång, om man accepterar någon som den är så innebär det att man får hålla käften om det man tycker mindre om. Det kan man diskutera med någon annan vän i så fall om man har ett behov av det. Då kommer man ofta på vad man själv har för brister också, och har lättare att accpetera den andra personens brister.
 
Nu har jag tagit detta beslut att jag inte kan hjälpa till just nu iaf. Och jag behöver förmedla det tydligt, och inte dras med i något tiggande om att stanna kvar =/. Usch, usch, usch vad jobbigt =(. Och ledsamt. För mig känns det som ett nederlag. Jag skulle väl kunna tvinga mig själv att stanna kvar för att försöka lite till, men jag tror verkligen att jag riskerar att dras ner i ätstörningen igen eftersom det påverkar mig känslomässigt så mkt =(. Och det är inte värt det. När jag känner mig stabilare kanske jag kan hjälpa till igen. Men nu vill jag pröva att ta hand om mig själv i första hand.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0