Är det äntligen dags att dö nu?
Hej.
Hur mår du idag?
Har du pratat med någon idag? Vad tänker du på? Skulle du kunna tänka dig att ringa till en främmande person, en jourtelefon?
Jag är regelbundet i likadana tankebanor som du. Nu jag jag skrivits in på en klinik och jag tror att det enda sättet är att förlita sig på läkare och behandlare. Dem säger att det kommer att bli bättre.
Jag säger inte att allt kommer att bli bra, för jag förstår om du inte skulle tro på den biten om jag skulle säga det. Men jag ber dig ta en steg i motsatt riktning än den rösten inombords talar om för dig att göra.
Känner igen mig precis i det du skriver. Jag har varit sjuk i 20 år nu, jobbar heltid och känner att jag inte vet hur länge jag ska orka. Jag känner mig också som ett hopplöst fall för jag har så svårt att hitta den känslomässiga motivationen. Jag vet i hjärnan att detta inte är hållbart vare sig hälsomässigt eller ekonomiskt men jag är livrädd för att bli tjock och jag vill inte att jobbet ska få reda på det men ska jag gå i behandling så kan jag ju inte jobba heltid samtidigt. Jag är kluven och vet inte vad jag ska ta mig till.
Man kan visst bli frisk. Detta säger en som var sjuk så länge och fick nog. måste nå botten tror jag för att kunna förändras just i denna sjukdom. du har nått botten. Ring bup, om du är under 25, ring behandling för vuxna med ätstörning om du är åldern över. de hjälper dig. Det är ju saker man behöver jobba med som egentligen inte har med ätstörningen att göra (kan säkert ha det i många fall med). Jag började träna på saker, lät min psykolog välja saker hon trodde vi behövde arbeta på. Tackar gudarna (och henne) för det, inte minst sagt mig själv som är fri idag för det. trodde aldrig suget efter beteendet skulle försvinna, kände det omöjligt. Men vad bra jag mår idag. Absolut finns tankar om kroppen kvar, men inte ett spår av bulimin i huvudet.
Maila mig så jag ser att du sett detta, snälla.
De flesta i min närhet vet om att jag har problem med maten men inte i vilken utsträckning. Mitt ex är väl den som vet mest men jag tror inte han heller förstår hur illa det är. Mina tänder är konstigt nog inte så förstörda men jag har mycket saliv i munnen så jag tror det skyddat tänderna. Jag vet vad jag behöver göra men att göra det är en annan sak. Har haft kontakter inom psykiatrin men så länge jag inte är beredd att göra det som krävs så kan ingen hjälpa mig och jag känner mig för rädd för att få för mycket fett enligt mig själv på kroppen.
Vad skönt att du svarade på mitt mail, började bli orolig ett tag utan "livs"tecken...!
Jag tror att alla behöver jobba på olika saker. Det är ju inte så att vi föds med bulimi eller ätstörningar i sig, utan det är ju ett beteende på att man mår dålig, är deprimerad, har trauma osv; precis som andra missbrukare. För jag anser att bulimi iaf är ett missbruk med tanke på det maniska beteendet, ångesten det ger osv.
Så, om man år till botten med sitt liv. Man behöver verkligen en psykolog till detta, inte någon som bara lyssnar, utan en utbildad som faktiskt jobbar med att få människor friska ur sina psykologiska sjukdomar.
Först och främst började jag äta mer. Vet inte om du gått igenom det innan, men jag fick lära mig mycket med vad för lite mat gör med en; dålig självkänsla, självförtroende, sociala kontakter osv. Det i sig gör att man tror att man är ännu äckligare och måste kontrollera sin kropp, bli smalare, äta mindre, känna sig lyckad. och så går det bara runt runt i cirkeln, för du kommer aldrig ur circeln med det beteendet glad, lycklig, sund. Tvärtom. Förstår du? Så börja med att bryta den vanan. Jag åt alldeles för lite på morgonen, vilket gav mig för lite energi, det fortsatte dåligt under förmiddagen, jag var trött och tyckte allt var skit med mig själv. Sedan skrek kroppen efter mat på kvällen, och vad händer då? Boom. Och sen ångest. Och så lovar man om och om igen "adrig mer". Inte förrän jag lyssnade på min psykolog att jag måste börja äta annorlunda, mer under dagen så fattade jag hur uppenbart det var. jag blev ju genast gladare, kände dagen positivt, hade ENERGI. Eftermiddags/kvällssuget efter hetsätande fanns inte på samma sätt (Nu får man känna in dagar, det händer inte vips, men det är en FUNKANDE metod) I och med detta hade jag min pojkvän som stöttade mig. Självklart var jag tvungen att erkänna min sjukdom för honom, vilket var svårt, men som också var en sak som jag jobbade på med min psykolog: släppa folk närmare. Det betyder inte att mn behöver blotta ut sin sjukdom, men att bjuda på sig gör att man får mycket tillbaka. Och vi människor mår så otroligt bra av sociala kontakter och nära vänner. Så det är ett tips om du inte redan vet det: Var med, ha vänner omkring dig, dela med dig, tillåt människor komma dig nära. Jag ville nämligen göra tvärtom när jag var sjuk.
Sen måste man lära känna sig själv, det det handlar om egentligen, tearapi. Inse att så här är jag. Vad är mina styrkor, vad är jag svag för. Hur kan jag undvika situationer där jag vet att jag är svag. Ta genvägar istället, gå om dina problem.
Men som sagt, du behöver träffa någon som du klickar med, vänd dig någon annanstans om du inte tycker det hjälper.
Måste bara avsluta med att jag på 14 veckor blev frisk. Helt sjukt när hon skrev att jag var frisk sista gången. Iaf, så vet jag att det var inte förrän i slutet som jag kände mig verkligen glad. resan dit är inte bitterfri. Jag gick länge och funderade varför jag fortfarande var deppig fast jag inte hetsätit sen den sista gången. Men det tar tid, som sagt man måste jobba på sina svagheter och stärka sina styrkor.
Det är nu jag känner mig jätteglad. Tänker aldrig i bulimins banor längre, även om jag fortfarande har problem med maten. Men jag äter helt okej under dagen, har bra med energi och väger om inte mindre. Trodde jag aldrig. Trodde förut varje godisbit skulle sätta sig där och där. men så är det inte. jag hade så fel så länge. Avslutar därför detta med: VÅGA. TESTA. Den "normala" livsstilen är mycket roligare:) Kram!
