Ätstörning

Skickade hit de där två sms:en för att förklara ett typiskt exempel på hur jag känner och tänker. När jag skickade det där sms:et så ville jag så gärna bli älskad. Jag ville att T skulle svara att han älskade mig och att han vill träffa mig igen (eller ngt liknande). Jag förstår ju att chansen för ett sådant svar är i det närmaste obefintlig, men jag kan inte hjälpa att jag ändå innerst inne hoppas.. Istället får jag en lögn till svar (enl mig). Visst, jag förstår att han vill vara snäll. Så där skriver folk. Så skulle väl nästan alla svara (som är snälla)?

Problemet är att jag hatar folk som ljuger, ja även små vita lögner. Om T verkligen tycker att jag är underbar, varför vill han inte vara med mig då? Varför skulle han inte vilja vara med en underbar person? Självklart tycker han inte att jag är underbar, men han skriver det för att trösta mig och för att vara snäll. I själva verket tycker han antagligen (han borde göra det) att jag är ett jobbigt vidrigt as som han helst bara vill slippa.

Tyvärr är jag tydligen en störd människa som inte tål såna här små lögner. Små vita lögner för att försköna, mildra, eller som här: Vara snäll och trösta. Ett typexempel på en sån liknande lögn är när en tjej frågar sin kille om hon ser tjock ut och killen svarar nej trots att han tycker att hon faktiskt ser tjock ut.

Vi hade en diskussion om just det på jobbet en gång. De flesta verkar vilja höra en liten vit lögn vid sådana tillfällen, istället för vad personen man frågar verkligen tycker! Jag vill inte det. Jag vill höra sanningen. Jag hatar folk som ljuger. Hur fan kan man då lita på någon?? Hur ska man veta när de verkligen är ärliga?? Usch, jag förstår mig inte på folk.

Jag vet inte om det beror på att jag själv inte kan (eller har väldigt svårt för) att ljuga. Jag säger vad jag tycker, försöker slingra mig ur att svara, eller svarar inte alls. Jag är ärlig.

Mamma sa en gång att hon tyckte att det var en bra egenskap (har för mig att hon tyckte det var bra iaf^^). Jag tyckte också det förut. Det är väl bra att vara ärlig? Men nu har jag insett att det kanske är en av mina största brister istället! Jag kan inte ljuga och jag avskyr folk som ljuger (dvs nästan varenda jävla människa inkl T!).

Jag hatar också när folk inte håller vad de lovar, och det gör aldrig T. Han säger (för) ofta att han lovar ditt och datt, men han håller det inte. Han gör inte det han lovat att han ska göra och det gör mig vansinnig. VARFÖR SÄGER MAN "LOVAR" DÅ????? Då missbrukar man ju för fan det ordet! Man kan väl säga sanningen ist, tex: Jag ska verkligen försöka att göra ditt och datt.

Sen tänkte jag på en annan grej ikväll. Allt är mitt fel. Det är jag som är sjuk i huvudet. Det är jag som måste gå i terapi och försöka förändra mitt beteende. Visst, det är jag som mår dåligt, men jag tycker ändå att de som står mig närmast kunde bry sig så pass mkt att de försökte ta reda på om DE kan göra något för att det inte ska uppstå såna hemska bråk och sårande tillfällen. Varför är de inte intresserade av att ta reda på om de kan bete sig annorlunda för att underlätta för mig? För att inte irritera mig och göra allting värre i de jobbiga stunderna/situationerna.

Självklart förstår jag att det är mig det är fel på eftersom de jobbiga situationerna uppkommer just med mig och inte när de (mamma och T) är med andra. Men jag tycker ÄNDÅ att om man älskar någon och bryr sig om någon så vill man hjälpa den personen. Tex genom att kanske förändra sitt eget beteende i vissa situationer?

Suck, jag upprepar mig bara. Jag ska väl inte skylla ifrån mig. De ska säkert inte behöva ändra på sig eller bry sig eller göra någonting.

Fan vad jag hatar livet.