Tankar

Jag har brutit kontakten med mamma nu. Hon tycker inte att hon har något ansvar för sina barn när de är vuxna (eftersom hon inte dödade mig när jag var barn tog hon ju uppenbarligen inget ansvar då heller). Hon lämnar mig åt mitt öde. Tack för den. Jag trodde att min mamma alltid skulle kämpa för mig, men vad fel man kan ha. Tror ni jag känner mig sviken?

Jag är besviken på T också såklart. Jag avskyr honom.

Jag har ingenting kvar nu. Det enda jag tänker på när jag är ledig är hur jag ska ta livet av mig. Min nya terapeut tror inte att jag kommer ta livet av mig, liksom alla andra. Jag MÅSTE bevisa att alla har fel. Jag vill skratta alla som har lämnat mig i sticket, rakt i ansiktet med min döda kropp.

Jag har bara hat kvar och nu vill jag hämnas världen. Den värld jag fötts till utan att be om det. Den värld som tvingar mig att ta livet av mig. Fy fan för mänskligheten.

Det enda jag vill ha är kärlek (det är naturligtvis det jag tigger och ber om hela tiden på "tvärtomspråket" om det nu är någon ointelligent stackare som inte fattat det än ^^) och det enda jag får (och ger) är hat.

Om jag trodde på gud skulle jag tro att jag blir straffad på det här sättet, att bara kunna hata och göra illa andra. Det måste väl vara det värsta straffet man kan få nästan? Kanske inte, finns säkert mkt värre saker.

Jaja, vem bryr sig. Jag tror inte på gud. Jag tror att jag bara är en jävla idiot. Det bästa är om jag kan förmå mig att ta livet av så fort som möjligt innan jag dödar någon annan =/.

Jag är så förtvivlad!! Varför kan ingen hjälpa mig??
Jag vill stoppa i mig dödliga tabletter och så vill jag att T ska komma hit och krama mig och krama mig och krama mig. Hålla om mig till jag är död.

Det finns inget värre än att bli ignorerad av den jag älskar mest av allt på hela jorden. Jag känner mig så otroligt betydelselös. Tänk att kärlek kan skapa så mkt hat. Jag hatar, och kommer att döda, för att jag älskar. Är det inte sjukt?

Det finns inget värre att tänka dygnets alla vakna, lediga, timmar på en person som inte bryr sig om att jag gör det. Och hur skulle jag kunna låta bli att avsky mig själv för att jag visar hat när jag känner kärlek? Eller jag känner hat, men det grundar sig ju i kärlek. Avundsjuka, svartsjuka, allt sånt bygger väl eg på kärlek? För att man älskar. Jag älskar så otrolig mkt och så starkt. Det blir till hat som i sin tur blir min död.

Jag vill inte vara ensam. Jag står inte ut. Jag orkar inte gråta mer!!!!!!!!!!!!!! Jag har gjort mig så förbannat jävla ensam!!!! Jag står inte ut. Jag vill inte leva den här veckan ut. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!!!! Snälla någon eller något, döda mig!!!!!

Jag orkar inte vara på jobbet. Jag orkar bara inte det. Jag kan inte koncentrera mig när tankarna bara går tillbaka till T. Det var som ett straff för mig att träffa honom. Jag hatar honom och jag hatar mig själv, jag hatar mamma och alla i hela världen. Jag hatar och hatar och hatar och hatar. Men det är ingen som tror mig. Men jag SKA ta livet av mig. Det är redan bestämt.

Jag vill inte gå till den där jävla terapeuten imorgon. Jag har verkligen inte tid. Jobbade till 19 idag, men borde ha jobbat hela natten. Jag kommer inte hinna klart med det jag ska till ondag kväll. Jag önskar mig bara död. Jag hatar psykvården. Jag avskyr alla som jobbar där. Dom slösar ju bara bort skattepengar, ERA pengar, när de säger att jag ska gå dit och prata utan att det hjälper ett SKIT.

Fy fan vad jag hatar allting. Den enda som kan hjäpa mig är T. Fast han kan inte det för han står inte ut med allt hat jag ger honom. Varför kan ingen hjälpa mig? Finns det någon med psykiska problem som någonsin blivit hjälpt av vården?? Hur då isf?? Var?? Av vem??

Jävla förbannade skitliv. Jag vill verkligen inte leva mer. Jag vill inte vakna imorgon. Jag behöver hjälp!!!! Jag skriker och gråter, men ingen lyssnar och ingen bryr sig. Ingen tar mig på allvar. Inte ens när jag säger att jag ska ta livet av mig och döda T och mamma!!!! Inte förrän jag gör det. DÅ bryr sig folk. Jag ska få någon att bry sig, med hat, för jag behärskar inte kärlek.

Kommentarer
Postat av: Simone

Jag vet att jag inte kan hjälpa dig, men om det nu är någon tröst så vill jag i alla fall att du ska veta att jag läser din blogg,och tänker på dig. Det där att man inte har ansvar för sina barn när dom är vuxna är inte sant. Det är fan vidrigt att säga så, ursäkta att jag säger det. Visst kan man inte gå hålla i handen hela livet, men ibland måste man väl göra det, när ens barn är på ett dåligt ställe. Har din mamma läst din blogg? Kärlek, Simone

2011-01-24 @ 23:10:20
URL: http://anamiasimone.bloggsida.se/
Postat av: Mimmi

Sv: Men VARFÖR vill du inte att folk ska tro att du är god innerst inne? Varför VILL du att folk ska tro att du ska mörda?



Alla KAN mörda. Det är för fan bara att hitta en pistol eller kniv eller något och göra det. Men vad fan är det att eftersträva?



Har du provar typ match.com och såna internet sidor? Där snackar dom ju om att man kan hitta en partner som värderar samma saker som en själv. Då kan du ju leta efter en riktig tänkare, som tänker på allt ink. samhällsproblem och världsfrågor.



2011-01-25 @ 08:34:23
Postat av: pussel

Simone:

Mm. Nej, hon vet inte adressen hit.



Mimmi:

Jag vill inte att folk ska tro det ena eller det andra. Jag önskar bara att de jag verkligen öppnar mig för, och de som vet att jag mår skitdåligt, trodde på mig när jag ärligt säger eller skriver vad jag tänker och känner.



Varför skulle jag vilja att vården inte tar mig på allvar när jag berättar att jag känner ett sådant hat att jag är rädd att jag tillslut mördar någon i ett förtvivlat ögonblick?



Jag tror inte att det är så lätt att mörda någon som att "bara" ta en kniv och "göra det". Iaf för mig krävs det otroligt mkt förtvivlan och hat för att ens komma i närheten av att döda någon...



Men jag har känt så allt för många gånger nu och jag står inte ut med det. De flesta mördare är ju nära anhörig till den mördade. Jag förstår det. OM jag blir så förtvivlad igen att jag inte vet vad jag ska ta mig till så kommer jag med största sannolikhet inte gå och hugga ihjäl nån främling på gatan, utan allt mitt hat drabbar de jag älskar mest. Och om man ser på mordstatistiken så verkar jag inte vara ensam om att känna och handla så...



Nej, jag har inte provat såna dejtingsajter, men jag har funderat på det. Jag skulle jättegärna vilja pröva, men det som hindrar mig är ett av mina största problem: Att ta tag i något.

Jag prioriterar annat (bråka, hata, blogga, surfa, jobba, diska, laga mat... ja allt jag gör helt enkelt). Jag orkar inte ta tag i det. Bara bloggen är tillräckligt "jobbig", och då är det ändå det enklaste (att bara skriva av mig och skriva vad jag vill). Suck. =(

2011-01-25 @ 20:43:17
URL: http://pussel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0