Kan inte livet bara låta mig vara ifred?

Jag känner mig så ensam =((. Blev erbjuden att festa med en killkompis, men han är väl bara ute efter en sak som alla andra killar som verkar så trevliga och vill vara kompis.. Och jag orkar inte gå iväg nånstans ensam (han är redan på stället). Jag önskar bara att T var här. Att han hörde av sig. Att han ångrat sig och vill vara med mig. Att han inte står ut med att vara utan mig... (HAHAHA jag avskyr mig själv för att jag tänker så, och önskar det. Jag gör mig själv en sån jävla otjänst!). Varje dag när jag kommer hem från jobbet hoppas jag att hans bil ska stå utanför. Det är ju sjukt. Jag VET att han aldrig skulle överraska mig med att komma. Inte en chans i världen. För det första är han inte sån, och för det andra så vill han ju inte vara med mig längre. Han verkar verkligen mena det den här ggn. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag vill bara gråta.

Jag har varit förstoppad den här veckan också, fram till igår kväll. Jag avskyr det. Jag får en enorm mage och får ont. Har fortfarande "svullen" mage =(. Det kanske är kosten, det kanske är stress, det kanske någon av mina mediciner, det kanske beror på ngt annat. Vem vet. Jag vet bara att jag hatar det. Jag hatar livet.

Jag fick en tid till Vuxenhabiliteringen idag med posten. På onsdag nästa vecka ska jag dit och träffa en psykolog och en kurator. Kanske kommer psykologen bedöma om hon också tror att jag har Asperger och om de kan erbjuda mig nån hjälp. Vad vet jag inte. Jag orkar inte bry mig längre. Tror inte det finns någon som kan hjälpa mig och jag kan inte hjälpa mig själv heller.

Hur kunde mitt liv bli så här?

Det enda jag vill ha är en pojkvän, någon att älska och bli älskad av. Men vem vill vara med ett deprimerat psykfall??

Jag gör saker ibland som jag tycker är roliga. Tex när jag var ute och dansade i lördags. Men det hjälper inte! Det hjälper lite för stunden, men BARA just precis då. Så kan man ju inte leva. Jag kan inte glädja mig åt någonting, jag fattar inte varför allt har blivit så meningslöst. Jag kan ju inte hjälpa vad jag känner!? Jag känner mig ledsen och hopplös. Hur ska jag kunna ändra det?

Visst borde jag gå ut ikväll ist för att sitta hemma och gråta, men hur ska jag orka tvinga mig till saker hela tiden som jag inte känner det minsta för??? Jag vill inte det! Jag orkar inte! Jag vill gå och lägga mig i sängen och dö.

Läkaren på NPU är bra, han försöker verkligen hjälpa mig med mediciner. Jag får typ vad jag vill och göra hur jag vill. Han tyckte att jag skulle höja dosen Voxra och se om det hjälper mot någonting.. Men det dröjer ju några veckor innan jag kan bedöma om jag känner mig bättre på något vis eller inte. Hur ska man orka pröva olika mediciner och varje medicin måste man pröva i olika doser och många veckor?

Varför kan jag inte bara dö istället? Vad är vitsen med att jag och alla runt omkring mig mår dåligt?? Ett liv hit eller dit, jorden är ändå överbefolkad och människan är det värsta djuret på den här jorden. Hela mänskligheten borde ändå förintas. Jag får dåligt samvete över att jag går runt och deppar och slösar bort skattepengar helt i ONÖDAN. Jag borde ta mitt ansvar och ta livet av mig. Jag borde verkligen det. Men hur ska jag våga? Jag måste få slut på ALLT hopp om bättring inom mig, annars är det väl omöjligt att kunna ta livet av sig?

Helst vill jag bara må bra naturligtvis. Vara en ödmjuk, trevlig och snäll person. Vem vill inte det? Men istället är jag precis tvärtom. Det är konstigt. Och nästan outhärligt. Kan inte någon bara älska mig?

Jag borde naturligtvis pröva nätdejting. Gå med i Miljöpartiet. Börja dansa flera danser som jag vill lära mig. Börja träna igen (gruppträning på gym) som jag gjort förut och tyckt varit både roligt och skönt. Men jag vill inte göra någonting ensam. Så har det alltid varit. Jag har alltid gjort allting med en kompis. Nu har jag knappt några kompisar kvar, iaf inga nära vänner. Då går det inte, jag funkar inte ensam. Jag vågar inte, kan inte, orkar inte, vill inte!

Jävla förbannade skitliv. Ikväll borde jag städa, packa upp flyttkartonger och byta plats på TV:n och en bokhylla. Men hur ska jag ens orka resa mig härifrån datorn???? JAG ORKAR INTE LEVA ENSAM.

Jag MÅSTE städa. Jag avskyr att bo i den här röran. Jag måste kolla efter en cykel och en soffa på Blocket, men jag orkar inte. Jag vill inte göra någonting ensam. Förra helgen kom T på fredagskvällen och då hade jag någonting att städa för. DÅ går det bra! Då städade jag ju för både hans och min skull. Hur orkar man göra något enbart för sig själv? Visst, långsiktigt vill jag ju ha städat och fixat i lägenheten så att jag kan bjuda hem någon utan att skämmas, men jag verkar inte ha förmågan att göra något långsiktigt. Jag kan bara göra något "med kniven på strupen", precis som mamma. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Hur ska man kunna acceptera sina brister och älska sig själv när man hatar sig själv?? Ååhh jag orkar bara inte mer. Kan inte livet bara låta mig vara?

Kommentarer
Postat av: Linn

Varför tror du att det är att bli älskad som du behöver? Då kommer du investera allt ditt självförtroende i honom, och vara precis lika sårbar som innan, eftersom kärlek inte är statisk. Varför inte fokusera på dig själv? Varför inte söka inre istället för yttre bekräftelse?



Du ska inte ta livet av dig. Du ska härda ut, få ett fint liv och titta tillbaka på dessa år och tänka att det var en himla tur att du inte tog ditt liv innan det ens hunnit börja på allvar. För det har det inte. Livet är i startgroparna. Allt detta kommer bli minnen. Jag har själv tänkt svarta tankar som ung, men är lycklig i dag. Först i mig själv, därefter i yttre omständigheter som vänner, pojkvänner, bra jobb och allt som här till. Hade jag varit så respektlös mot livet att jag tagit det som ung, hade jag ju aldrig fått allt detta fina.

2011-02-12 @ 11:15:03
Postat av: J

<3

2011-02-13 @ 19:40:27
URL: http://newbeginnings2011.wordpress.com
Postat av: pussel

Linn:

Men HUR DÅ?? HUR fokuserar man på sig själv? HUR söker man inre bekräftelse?? Det är klart jag vill det, men jag vet inte hur man gör! Det känns omöjligt, och INGEN har hittills kunnat säga vad/hur jag ska göra/tänka för att bekräfta mig själv! Inte ens psykvården har ju nån aning om hur de ska hjälpa mig!? Och inte de som säger att de "blivit bättre" verkar kunna förklara hur. Suck.

2011-02-18 @ 19:37:09
URL: http://pussel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0