Ätstörning

Har precis varit på Vuxenhabiliteringen och träffat en psykolog och en kurator (pga att jag fått en Aspergerdiagnos på NPU). Känns bra att äntligen få lite förståelse, både av andra och mig själv. Hoppas nu på att dom kan hjälpa mig att få en relation att funka och att mamma (och T??) också kan få större förståelse för hur jag funkar (eller snarare inte funkar..=/) och hur dom kan bete sig/göra för att undvika de jobbiga situationerna (när jag blir irriterad, ledsen, arg, hysterisk..). Tyvärr kan dom ju inte bota något, utan bara hjälpa mig att förstå mig själv och anhöriga och tex kollegor att förstå mig. Alltså kommer jag fortsätta gräma mig över aborten resten av mitt liv.. Kan jag leva med det? Kan man ändå bli lycklig? Usch :(.