Svar på kommentarer
Postat av: Stjärnan
Vet du vad jag tror att du behöver?...Du behöver ett riktigt intresse! Inte vända dig till kost o hälsa.(Även om det är sunt o bra)Men risken med att tänka för mkt på vad man får,o inte får äta är att man får våldsamma sug efter det uteslutna o man"misslyckas"O känner en ännu större skuld...Ät vad du vill tills du känner dig behagligt mätt bara. O tillåt dig att äta lie godis på helgerna.Ät...(ursäkta uttrycket)..."Normalt" Men det är ju lättare sagt än gjort. Har själv haft svår bulimi så javet hur det är. Men som sagt du behöver nog ett riktigt intresse...Du behöver komma utanför dig själv. Hittar du nåt som du tycker att du är bra på o tycker är kul så ökar du både ditt självförtroende o din självkänsla. O du har det att vända dig till istället för maten. Sen så vet jag hur det är att ha mycket annat i livet som är svårt o dåligt med energi för att orka med annat. Man får försöka att planera lite mer. Prata om problemen o kanske förkorta arbetstiden? Lägga upp arbetet lite tydligare o enklare? Psykologen finns alltid till hands när övriga jobbiga saker i livet sänker dig. Bli inte stressad. Gör en sak i taget. Var snäll mot dig själv. För du är värdefull. Du har rätt att må bra! Jag hoppas att du fixar det här. Styrkekram!
2010-09-08 @ 20:02:45Ja, jag håller med, absolut! Men nästan allt är ju som sagt lättare sagt än gjort =/. Jag skulle jättegärna vilja ha ett intresse, något jag brinner för och känner mig bra på! Men jag kan tyvärr inte bara säga till mig själv: Nu ska du tycka om detta! Nu ska du börja med detta!
Det funkar ju inte riktigt så..
Jag skulle verkligen behöva stärka mitt självförtroende och min självkänsla. Dina förslag med tex förkortad arbetstid och tydligare arbetsuppgifter är bra. Det är väl lite sån hjälp jag kanske kan få på NPU, kanske av arbetsterapeuten? Hjälp att ta reda på hur jag kan hjälpa mig själv..
Tack för din vettiga kommentar ;-), kram!
Jag tycker du förklarar och formulerar dig jättebra. Min situation liknar din, men jag skulle aldrig kunna beskriva vad jag känner och hur jag mår. Det är som ett stort trassel av känslor och tankar, och jag blir tokig av att inte kunna sätta ord på det!
Därför Pussel, hjälper din blogg mig att se lite mer klart. Låter kanske konstigt, men det du beskriver vissa dagar är PRECIS så jag upplever det! Precis som om du skrivit om mig...
Jag vill visa din blogg för min pojkvän, kanske han då skulle förstå bättre. Men jag vågar inte. Han blir galen av att jag inte mår bra, galen av att inte kunna hjälpa mig för jag vet inte hur jag vill ha hjälp.
Varför kan vi inte bara bli fria? Det gör mig så ont att se hur sjukdommen gnager sönder både ditt och mitt och förmodligen alla andras förhållanden.
Det känns som om jag suttit på en tågparong i snart 7 år, sett alla tåg med vänner, upplevelser, möjligheter, tillfällen rusat förbi. Oförmögen till att hoppa på. Hela min ungdom har gått åt till att borra ner mig i sjukdommen, isolera mig från omvärlden, orolig för att nån ska märka...Vilket jävla slöseri. När ska man få bli fri...? Jag vill faktiskt leva!
Tack tack tack för allt du skriver!
/Ella
Våga visa bloggen för din pojkvän!! Jag tror att T förstår mig mycket bättre sen han hittade min blogg.. Kanske kan du t o m börja blogga själv och senare även visa den för din pojkvän?
Tack för din kommentar och massa kramar!
Du säger att du vill flytta ihop med honom hela tiden, men är det verkligen rätt steg att ta när du vill göra slut? Det måste ju han tycka är lite märkligt.. Ena veckan vill du flytta ihop (vilket är ett stooort steg för en tjugoårig kille) och andra veckan vill du göra slut. Det måste vara väldigt förvirrande för honom, om du kan se det ur hans synvinkel. Kanske vill han bo med dig, men pga att det svänger så mycket hit och dit "haaataaar diiiig, vill att du ska dödödö" och "älskar dig så mycket att jag dööör", det måste ju göra vem som helst osäker. Det är nog ytterst få killar som skulle vilja flytta ihop och skaffa familj i den situationen, tror du inte?
URL: http://ljusochsilver.blogg.se/
Ja, jag tror faktiskt att vi skulle få det bättre om vi flyttade ihop. Visst är jag också osäker, men vi älskar ju varandra och det går ju faktiskt att flytta isär igen om det inte skulle funka. Dessutom känns det som han förstår mig, och försöker förstå, som ingen annan.
Jo, det är klart att nästan ingen kille skulle vilja flytta ihop och skaffa barn i vår situation =(, men jag vill ändå ^^.
Tagga ner..du Vill så mycket och sterssar dig själv vilket i sin tur gör att ALLT blir mycket jobbigare..fokusera på en sak i taget bara så ska du se att d löser sig..och d e klart som fan att ingen kan SE din kamp ..Då du DÖLJER den hela tiden..och vara förken duktig trvlig och söööt och bäst osv osv osv...
du kan inte ta EMOT hjälp..ifall du inte ÖPPNAR dig för den...
men du vet du vad jag tror du e på rätt väg har följt din blogg ett tag nu..har själv haft bulimi och anorexi för några år sen,och för d mesta är det så att ibland blir d värre innan d blir bättre...
Hoppas verkligen att du ska sluta vara så hård mot dig själv...maaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaasssa kramar till dig*
och du en sak till det kan komma upp många känslor i samband med tillfrisknande..sådana känslor som rastlöshet lidande ångest..men låt dom komma d e ett bra tecken att du inte dövar bort d med hets eller svält...
du kanske skulle sjukskriva dig och verkligen GE dig själv tiden till att bli frisk*
DET E VERKLIGEN INTE LÄTT ATT LEVA I SÅNT KAOS
och för mig är du en HJÄLTE som orkar gå till jobbet överhuvudtaget*
jag hoppas att du kan se vad du GÖR..och inte d du INTE GÖR.....
vad som verkar vara den lättaste vardagsysslan för en FRISK person...är betydligt jobbigare för en person med äötstörningsproblem..så försök inte jämföra dig själv med friska personer..det är orimliga krav..eller d blir d tillslut iaf..
men d viktigaste av allt..ingen kan SE dig ifall du inte tillåter HELA DIG bli Sedd*
OJ vad jag har skrivit nu..det bara kom som en ström..jag hoppas du inte tar illa upp då jag har skrivit lite med stora versaler,det var bara för att betona lite..
haha well well..vi känner inte personligen alls..men jag bryr mig om hur d går för dig...jag vet av egen erfarenhet hur jobbigt d är med ätstörningar,och d kostade mig..att bli osams med hela familjen tog slut med killen,höll på att bli vräkt..blev osams med hela min familj..tappade hår dålig hud jämt ångest kall frussen humörsvängningar svimningar kräkningar sömnlösa nätter overklighetskänslor...dåligt samvete...självhat ..d höll till slut på att kosta mig LIVET...
TA HAND OM DIG FINA DU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack för många kloka ord! Jag skulle vilja visa att jag mår dåligt, men jag vågar inte. Jag tror också att jag är på bättringsvägen nu. Jobbiga känslor kommer fram och det är fruktansvärt jobbigt, men det är väl så det är att bli bättre..
Kramar!
Det låter som du har ADHD. Jag är precis som du...
2010-09-07 @ 21:24:45Intressant! Kan du inte berätta mer? På vilka sätt mer exakt är vi lika? Vad är det du känner igen dig i? Jag har ju fått diagnosen ADD nu...
Kram!
hej hej!
Tänkte bara säga att jag tycker om din blogg. Den är så ärlig, rakt på sak.(och så är det mycket igenkänning, känns skönt att man inte är ensam på ngt sätt) Följt den i över 1 år trot jag.
Kul att läsa lite glada tankar från dig:)
Jag undrar om du får någon form av hjälp för ätstörningen? Och vet T om att du hetsäter och spyr?
Kramar på dig!
URL: http://metrobloggen.se/chooselife
Hej! Vad kul att du tycker om den trots den depressiva stämningen ^^. Mja, nu får jag hjälp på Neuropsykiatriska utredningsenheten. Min bulimi kanske har en koppling till min ADD. Jag har fått medicinen Strattera och jag tycker kaanske lite att den hjälper mot ätstörningen också.. Men får se om ett par veckor då jag ätit 80 mg i sex veckor om jag kan se fler förändringar i mitt beteende och mående, eller om jag ska pröva någon annan medicin eller kanske någon form av terapi.
Ja, T vet om allt. Han läser t o m den här bloggen ibland.
Kram!
Hej hej..
Vet du Pussel, jag läser i princip alltid din blogg, men periodvis har jag svårt att skriva kommentarer och få tummen ur röven.
En sak jag tänkt på som i princip alltid slår mig är hur otroligt snabbt saker och ting svänger för dig... kan gå från en stund till en annan. Det är typ som någon bipolär grej men med toppar och dalar flera gånger om dagen. Helt galet att du trots allt detta fortfarande är här och orkar. Du är väldigt stark! När ska du slippa undan allt det här egentliten? Fan... man tycker ju att vården borde ha kommit fram till något smart och glasklart för längesen och serverat ett botemedel.. Skulle inte du, eller har du redan gjort, en adhd- eller en neuropsykiatrisk utredning apropå det?
Föresten... apropå otrohet och så där under alkohol. Det är inte så att du är relationsanarkist egentligen, innerst inne? Att du helt enkelt inte är tokmonogam av naturen. Jag ser inga som helst fel med att flörta runt och njuta av livet, och kommer det fram när man är full - why not?
Det där med kokosfett i kaffet, hur smakar det? Smälter du fettet först (för det är väl rätt hårt i konsistensen) eller lägger du ner en klick i kaffet? Skär det sig inte?
kramar! Cy.
URL: http://cyadeh.blogspot.com/
Jaså, gör du det! =P Ja, jag är själv jättedålig på att kommentera inlägg jag läser hos andra, men tycker inte att det gör så mycket.
Jag har funderat mycket på det där och tror att jag skulle få diagnosen (är det en diagnos?) borderline (heter väl bipolär-nåt nuförtiden?) om jag skulle göra något test för det. Som du påpekar så svänger mitt humör väldigt fram och tillbaka.
Jag gjorde den neuropsykiatriska utredningen i juni och fick diagnosen ADD. De sa att det var den diagnos de tyckte att jag låg närmast. Tror mest de ville sätta en diagnos för att de tror att jag kan bli hjälpt av sådan medicin som endast får skrivas ut till någon med en neuropsykiatrisk diagnos.
Det där med otrohet.. jag vet inte. Jag känner mig ändå väldigt monogam på ett sätt. När jag väl har en pojkvän så blir han som min andra halva. Vill inte göra någonting utan honom. Jag tror inte att jag vill vara med flera, men däremot har jag ett otroligt stort bekräftelsebehov =/. Kanske p g a låg självkänsla?
Jag har köpt ekologiskt kokosfett hos Dorimax (finns att hitta på många andra ställen på nätet också). Det är flytande på sommaren och fast på vintern ;-), om man har det i rumstemperatur. Jag har köpt både med och utan kokossmak och doft. Jag brukar steka i det luktfria och ha det med lite kokossmak i te (i kaffe också ibland, men det är inte så gott). Jag lägger ner en klick i teet, det skär sig precis som om man skulle ha en klick smör i, men jag rör runt lite och struntar i det =D.
Kram!!
Hoppas du orkar stå emot suget, håller tummarna. En fråga? Hur tycker du det går sen du började med LCHF? Suget....vikten....Jag funderar på att prova, nått måste jag ju göra i alla fall. Då jag börjat gå upp i vikt igen. Jag tycker du verkar duktig som kämpar på.
Kramar
URL: http://bulimioffer.bloggplatsen.se
Jaa du, jag vet inte riktigt. Tycker att varje gång jag "börjar om" med LCHF så blir jag trött, irriterad och ibland lite sugen på sött. Men nu den senaste tiden har jag ätit ordentligt (tillräckligt mycket och särskilt tillräckligt mycket fett tror jag) och då har jag inte varit så sugen på godis. Känner att jag lika gärna kan vara utan det. Har inte alls varit sugen på att hetsäta heller (vet dock inte om det beror på LCHF eller medicinen).
Jag tror att det hälsosammaste sättet att äta är att äta stenålderskost/paleo. Problemet är att jag tror det är svårt att få i sig tillräckligt mycket naturligt mättat fett utan mjölkprodukter. Förr åt man ju tex benmärgen och allt fett runt köttet. Så därför tror jag att LCHF är en nyttig och hälsosam kost och jag tror också att om man inte är bulimiker och håller ut en längre tid med LCHF (ev strikt i vissa fall) så släpper suget på kolhydrater. Många vittnar ju om det iaf. Lite jobbigt när man hetsäter emellanåt och aldrig får pröva en längre tid =/.
Men eftersom jag tror att det är hälsosamt och jag tror absolut att det kan underlätta att motstå hetsätning om man bara vågar äta tillräckligt med fett(!) så tycker jag ABSOLUT att du ska prova!! =) Läs på tycker jag! Tex hos Kostdoktorn och/eller Annika Dahlqvist.
Kram!!
Edit: Glömde svara på vikt-frågan. Vikten står i princip stilla... men jag stoppar ju i mig rejält med energi också.
