Planerna raserade
Det känns som allt har rasat. Jag har hela tiden varit inställd på att flytta till T. Även om han varit tveksam hela tiden. Det blev inte av i våras, T ville inte nu till hösten heller. Ändå är jag så dum så jag har trott att det kommer ordna sig. Någongång kommer han vilja. I vinter, till våren...
Jag har inte ställt in mig på att stann här. Det fanns inte i min värld. Jag vill inte vara kvar här. Ensam, igen. Jag är trött på den här staden. Jag vill inte bo här! Men vart ska jag ta vägen nu? Jag har ingenstans att ta vägen. Det är här jag har ett jobb, åtminstone tillsvidare.
Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig tom. Jag märker nu att jag verkligen hade ställt in mig på att flytta till en ny stad. Trots att jag inte känner någon mer än T där. Jag önskar att jag hade fått göra det. Gå ut med hans jobbarkompisar, lära känna nya tjejkompisar.
Jag vill flytta dit ändå. Dit eller till Sthlm. Fast det är oerhört dumt att flytta dit nu, men Sthlm skulle ju funka. Där känner jag lite folk iaf. Men hur lätt är det att få tag på lgh där? Det går ju i princip inte.. och nu har jag ju jobb här =(. Det känns som jag är fast. Det känns som T har stängt en dörr och nu är jag helt plötsligt fången här.
Jag trodde aldrig att det skulle gå så här. Visst har jag i princip gjort slut varenda vecka, men det har varit när jag mått dåligt och varit arg, irriterad, frustrerad och ledsen. T har verkat kär ändå. Det har verkat som han har kunnat ta det. Hur har jag inte kunnat ana att detta skulle hända, trots att vi pratat om att göra slut nästan mer än om att vara tillsamamns..? Jag har aldrig kunnat tro att han kunde göra det, göra slut, inte på riktigt, inte på allvar.
T har lämnat mig.
Nu skulle jag gråta om jag inte var tom.
Vi har planer kvar! Vi skulle se en film på bio, vi skulle på min kusins bröllop och vi skulle på Ts farmors 95-års kalas. Vi skulle dansa, städa och bo ihop. Vi skulle bo ihop. Hur kan man bara avbryta detta nu? Avbryta det som skulle fortsätta? Jag tror att jag har varit inställd på att det skulle ha fortsatt resten av våra liv.
Jag tänker aldrig mer bli tillsammans med någon. Och jag ska verkligen försöka att aldrig någonsin mer bli kär.
Jag har inte ställt in mig på att stann här. Det fanns inte i min värld. Jag vill inte vara kvar här. Ensam, igen. Jag är trött på den här staden. Jag vill inte bo här! Men vart ska jag ta vägen nu? Jag har ingenstans att ta vägen. Det är här jag har ett jobb, åtminstone tillsvidare.
Jag känner mig så ledsen. Jag känner mig tom. Jag märker nu att jag verkligen hade ställt in mig på att flytta till en ny stad. Trots att jag inte känner någon mer än T där. Jag önskar att jag hade fått göra det. Gå ut med hans jobbarkompisar, lära känna nya tjejkompisar.
Jag vill flytta dit ändå. Dit eller till Sthlm. Fast det är oerhört dumt att flytta dit nu, men Sthlm skulle ju funka. Där känner jag lite folk iaf. Men hur lätt är det att få tag på lgh där? Det går ju i princip inte.. och nu har jag ju jobb här =(. Det känns som jag är fast. Det känns som T har stängt en dörr och nu är jag helt plötsligt fången här.
Jag trodde aldrig att det skulle gå så här. Visst har jag i princip gjort slut varenda vecka, men det har varit när jag mått dåligt och varit arg, irriterad, frustrerad och ledsen. T har verkat kär ändå. Det har verkat som han har kunnat ta det. Hur har jag inte kunnat ana att detta skulle hända, trots att vi pratat om att göra slut nästan mer än om att vara tillsamamns..? Jag har aldrig kunnat tro att han kunde göra det, göra slut, inte på riktigt, inte på allvar.
T har lämnat mig.
Nu skulle jag gråta om jag inte var tom.
Vi har planer kvar! Vi skulle se en film på bio, vi skulle på min kusins bröllop och vi skulle på Ts farmors 95-års kalas. Vi skulle dansa, städa och bo ihop. Vi skulle bo ihop. Hur kan man bara avbryta detta nu? Avbryta det som skulle fortsätta? Jag tror att jag har varit inställd på att det skulle ha fortsatt resten av våra liv.
Jag tänker aldrig mer bli tillsammans med någon. Och jag ska verkligen försöka att aldrig någonsin mer bli kär.
Kommentarer
Postat av: Anna - sanningenfan
Ja men jag förstår precis vad du menar! Jag är precis likadant, det blir liksom aldrig fint o städat i hela lgh eftersom de hinner bli dammigt där man började innan man är klar.. Jäkla ekorrhjul är det.
Postat av: R
visa hur mycket du älskar honom och vad han egentligen betyder. Det är aldrig försent och jag har följt din blogg ett tag nu och du som alla andra kan klara det här! stora kramar
Trackback
