Ätstörning

Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag vill. Hur ska jag få reda på det? Jag tror inte att jag vill någonting. Jag lever efter andra på nåt sätt, men ändå inte. Jag vet inte om jag helst vill gå med mamma eller T på konferensen på lördag.

Jag tror verkligen att jag skulle behöva råka ut för en olycka för att kunna värdesätta livet (om jag överlevde då ^^). Det är ju hemskt om det måste vara så, men jag fattar inte hur jag bara kan bli glad annars.. Jag kan inte det. Jag är inte glad. Jag kan inte peppa mig. Jag har ingen lust! Det går inte!

Jag vill bara gråta. Jag är så ledsen. Jag hatar livet.

Jag har klippt mig idag men jag vet inte ens om det blev bra eller inte. Jag vill inte gå till jobbet imorn. Jag vill inte visa mig för någon. Jag orkar inte få några kommentarer. Jag vill vara osynlig. Jag vill försvinna.

Jag har inga vänner kvar. Är det inte vänner som ska höra av sig när pojkvännen gjort slut och föreslå att man ska ses? Ta hand om en. Trösta en? Men det är bara mamma som ringer ibland. Jag vill inte spendera livet med min mamma! Jag vill ha kompisar och en pojkvän. Och en egen familj.

Jag har gjort köttfärslimpa nu som jag ska kunna ha med mig och äta kall på lördag till lunch. Det är ju bra att jag har gjort det. Att jag lyckades ta tag i det. Men det gör min ändå inte glad. Jag ska nog göra rent handfatet och toaletten efter Idol. Men det gör mig inte heller glad. Den sorgsna, ledsna känslan finns kvar. Tårarna rinner. Livet är inte roligt. Det är inte ens uthärdligt =(.