Ätstörning

Jag hetsäter och kollar på Idol. Idoluttagningarna är humor =). America's Funniest Home Videos och Idol haha, det är min typ av humor =P. Det är lite lustigt ändå, att fast jag mår skit och grät förut så kan falsksångare i Idol få mig att le och t o m börja skratta för mig själv!

Edit: Ok, jag gjorde.. nu är det slut med det roliga för idag.

Jag har tusen grejer jag vill skriva. Jag vill skriva ner vad jag har ätit, vad jag har gjort, hur jag har mått och hur jag mår, vad sjuksköterskan och arbetsterapeuten sa på NPU idag. Jag vill berätta om mig och T, om mina tankar och problem. Men hur ska tiden räcka till? Antingen hetsäter jag, eller så har jag tusen andra saker som är viktigare att göra.

Lite snabbt nu då:
Jag försökte få ur mig att jag inte mår bra när jag var på NPU. Det gick som vanligt inget vidare, men jag sa att jag inte tycker att medicinen hjälper och (som tur var) blev jag ganska ordentligt utfrågad om vad jag tycker är jobbigt och vad jag har för problem, så jag tror att de fått en ganska bra uppfattning nu iaf vad jag behöver/vill ha hjälp med.

Samtalet med arbetsterapeuten var mkt givande den här ggn. Hon fick mig att förstå varför jag tyckte att det blev alldeles för mkt den här veckan. Jag bröt i princip ihop igår p g a att den här veckan kändes så fruktansvärt jobbig. Andra människor kanske inte skulle tycka att mitt schema är så fullspäckat, men jag tyckte att den här veckan var oöverstigligt jobbig (iaf innan jag avbokade motorcykelåkningen imorn). Igår skulle T och jag fixa tågbiljetter till helgen (vi ska åka till hans föräldrar då) och vi tjafsade och höll på med det hela kvällen, idag skulle jag gå tidigt från jobbet (kl 15) för att gå till NPU, jag har blivit ombedd att göra lite andra grejer på jobbet (som jag visserligen har gjort förut, men bara en gång tidigare) än det vanliga, imorgon skulle jag åka motorcykel, på torsdag måste jag packa inför helgen eftersom jag måste gå tidigt från jobbet på fredag direkt till tåget.

Det är själva planeringen och organiseringen jag har svårt för. Min hjärna går på högvarv så fort jag ska göra något som är utöver det vanliga. Allt som inte går på rutin/vana är väldigt jobbigt och ansträngande. Det spelar ingen roll att det "bara" är något jag ska göra på arbetstid så att jag har lika mycket fritid som vanligt. Bara ATT jag ska göra något lite ovanligt/nytt/annorlunda på jobbet är jobbigt. Ska jag sedan göra något nytt även efter jobbet eller nästa dag blir det dubbelt ansträngande. Tydligen typiskt för neuropsykiatriska diagnoser. Det är väl arbetsminnet som är dåligt el vad det nu är ^^. Problem med att planera, organisera, ta tag i saker och bli färdig.

Enda sedan T och jag bestämde att vi skulle till hans föräldrar kommande helg har jag gått och tänkt på det. På något sätt försöker jag väl planera för resan, men det går aldrig. Det bara mal och mal, oroar mig och tröttar ut mig. Sen utöver det kändes det som hundra "ovanliga" saker till den här veckan. Det blev för mycket. Det var jättebra att jag åtminstone avbokade motorcykelåkningen imorgon! Det är helt sjukt vad bara den gjorde hela veckan jobbig för mig. Ändå skulle jag bara åka med. Typ ingen prestation alls av mig. Jag skulle bara åkt med en sväng för skojs skull, för att jag aldrig åkt med på en motorcykel! Men bara det att jag skulle göra detta just den här veckan när jag redan har en massa annat att tänka på (jobbgrejer, helgresa, NPU bl a) gjorde att jag bara kände hur jag inte orkade någonting. Jag skulle tippa på att det är samma känsla som att "gå in i väggen" som folk gör nuförtiden ^^. Det enda jag kan tänka och känna blir: Jag vill inte jag orkar inte jag vill inte jag orkar inte jag vill dö jag vill dö jag vill dö!! Typ.. Hjärnan strejkar.

Men bara vetskapen om att jag fungerar så här gör ju att jag får mycket lättare att hantera livet. Jag klarar inte av många nya saker på en gång. Lite i taget! Ska jag åka bort på helgen så räcker helst det den veckan. Då vill/behöver jag ha resten av veckan "som vanligt". Inget nytt på jobbet och inget nytt på fritiden.

Och det där "lite snabbt nu då" som jag skrev ibörjan kan jag ju glömma^^... Jag skriver och skriver och försöker förklara och ändå blir det bara skit av allting =/. Suck. Jag kan inte formulera mig. Jag hatar det! Jag kan inte förklara saker =(.

Jag har frågat T igen och han vill tydligen verkligen inte flytta ihop med mig. Iaf inte nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte bo kvar här, inte jobba kvar här. Jag vill träffa en kille som älskar mig, vill bo med mig och skaffa familj, nu! Jag vill inte vänta på T. Vänta på att han ska bestämma sig om han ens vill vara med mig. Ska jag göra slut nu en gång för alla och försöka klara mig själv? Eller ska jag fortsätta att vara tillsammans med honom, bråka och älska, resa till varandra på helgerna, vara ifrån varandra i veckorna, vecka efter vecka efter vecka, i ett år till? Ett halvår till? Hur länge "ska" man vänta? Det är naturligtvis upp till mig. Ingen annan vet ju vad jag känner. Men hur ska jag, som aldrig vet vad jag vill, kunna bestämma det??

Ena stunden vill jag göra slut. Direkt. Det får vara nog. Jag hatar det här. Jag vill inte leva så här. Jag vill att det ska hända nåt nytt nu och jag tänker inte gå och vänta på att T ska komma på om han vill flytta ihop med mig eller inte. I nästa stund tänker jag att jag ändå vill fortsätta att vara tillsammans med honom för att jag älskar honom.

Men jag vill inte ha det så här och då måste jag väl göra något åt det!? Jag vill flytta till T och börja plugga eller skaffa ett nytt jobb där. Får jag inte det så vill jag göra slut! Jag vill inte hela tiden anpassa mitt jävla liv efter T. Jag vill isf försöka hitta nån annan så fort som möjligt! Det låter ju helt sjukt och det kommer inte bli så heller naturligtvis. Men jag önskar att jag bara kunde sluta vara kär på kommando och börja gå ut och festa igen, träffa vänner, ha kul, träffa nya killar..

Jag är så trött på allt! Jag vill bara inte ha det så här. Inte som det är nu! Jag har sagt det hundra ggr till T, men det hjälper inte. Hur ska det hjälpa? Jag vill inte ha något distansförhållande!!!!!!! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!! Jag önskar att jag var beslutsam, att jag visste vad jag ville!! Att jag var modig! Men jag är inte det. Jag är en stor fet mes som bara sitter och hetsäter och tycker synd om mig själv. Jävla idiot.

Nu m å s t e jag bara äta upp den här skiten så jag kan gå och spy! Orkar inte lägga mig halv ett igen när jag går upp sex. Det funkar inte! Jag kommer börja gråta på jobbet. Dessutom måste jag nu jobba in en sjuhelvetes massa timmar imorgon och på torsdag. Kul. Jag önskar att jag dog i sömnen.