Den onda känslan
Nu har jag lite tid över. Nu borde jag passa på att blogga, svara på kommentarer, fila och måla naglarna m m. Men jag måste ju ha lust att göra det också... Har lite lust att blogga iaf som synes ;-).
Torsdagen den här veckan var fruktansvärd. Den borde ju ha varit bra, första dagen utan hetsätning.. Men den var värre än hetsätningsdagarna. När jag hetsäter slipper jag ju alla problem, alla jobbiga tankar, alla måsten. Jag flyr genom maten. Jag slipper den jobbiga kontakten med folk. Slipper alla jobbiga beslut.
I torsdags var jag tvungen att ta tag i allt detta. Kolla mailen för första ggn på en vecka. Upptäckte då att jag fått mail om jobbintervju för flera dagar sen och att det var sista dagen att anmäla sig till möhippan. Stress stress stress och ångest. T vägrade att ringa sin mamma och fråga en sak som jag ville veta, vi tjafsade hela kvällen om det och jag hann varken diska, vika tvätten eller packa. Jag kände den där jobbiga känslan som gör att jag blir elak, omöjlig, oöverseende och oförlåtande. Jag var "tvungen" att tjafsa med T halva natten. Vägrade låta honom sova. Ringde upp honom hundra ggr fram till ca kl 01. Vi gjorde slut (naturligtvis). Jag ringde till mamma två ggr och grät och ville sluta jobba och flytta hem. Stackars mamma försökte trösta mig och visste inte hur hon skulle lösa problemet på bästa sätt.
Jag svarade iaf på jobbmailet och jag tackade nej till möhippan. Jag tog några beslut, men det var jävligt jobbigt och påfrestande. Var osams med T enda till fredag eftermiddag då jag ändå bestämde mig för att åka med till hans föräldrar. Den jobbiga känslan avtog under fredagen som tur var.
Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna påverka den där känslan. Jag kan inte få bort den på kommando. Jag mår så fruktansvärt dåligt och känner mig så frustrerad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag känner att jag liksom måste bråka, skrika, slåss och gråta. Jag hatar så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Usch =(.
Jag har fått Atarax, men det har aldrig hjälpt vad jag har märkt. Jag blir bara trött och konstig dagarna efter. Gillar det inte alls, så jag vill helst inte ta det. Nu har jag iaf fått tid hos läkaren på NPU om drygt två veckor. Då får jag säga om jag tycker att medicinen hjälpt och besluta mig för om jag vill fortsätta med den eller inte. Jag tror att jag kommer att vilja sluta med den, men jag får väl se.. Jag hoppas på att de har något förslag på terapi eller samtal med psykolog och ev förslag på annan medicin som kanske kan funka bättre. Men men, jag får se då helt enkelt. Tyckte att den läkaren var bra iaf, så hoppas på det bästa. Tyckte ju att arpbetsterapeuten var bra nu senast jag var där också. Det verkade som hon verkligen försökte hitta vad jag har problem med och vilja ta reda på en lösning, ta reda på vad jag behöver hjälp med.
Men det går segt. Det är segt att vänta och vänta. Allt går så långsamt när jag själv inte vet vad jag behöver för hjälp och jag kommer ju fortfarande (med hjälp av frågor från andra) till insikt om hur jag fungerar och vad exakt det är jag har problem med och tycker är jobbigt. Men det går ju framåt iaf! =)
Torsdagen den här veckan var fruktansvärd. Den borde ju ha varit bra, första dagen utan hetsätning.. Men den var värre än hetsätningsdagarna. När jag hetsäter slipper jag ju alla problem, alla jobbiga tankar, alla måsten. Jag flyr genom maten. Jag slipper den jobbiga kontakten med folk. Slipper alla jobbiga beslut.
I torsdags var jag tvungen att ta tag i allt detta. Kolla mailen för första ggn på en vecka. Upptäckte då att jag fått mail om jobbintervju för flera dagar sen och att det var sista dagen att anmäla sig till möhippan. Stress stress stress och ångest. T vägrade att ringa sin mamma och fråga en sak som jag ville veta, vi tjafsade hela kvällen om det och jag hann varken diska, vika tvätten eller packa. Jag kände den där jobbiga känslan som gör att jag blir elak, omöjlig, oöverseende och oförlåtande. Jag var "tvungen" att tjafsa med T halva natten. Vägrade låta honom sova. Ringde upp honom hundra ggr fram till ca kl 01. Vi gjorde slut (naturligtvis). Jag ringde till mamma två ggr och grät och ville sluta jobba och flytta hem. Stackars mamma försökte trösta mig och visste inte hur hon skulle lösa problemet på bästa sätt.
Jag svarade iaf på jobbmailet och jag tackade nej till möhippan. Jag tog några beslut, men det var jävligt jobbigt och påfrestande. Var osams med T enda till fredag eftermiddag då jag ändå bestämde mig för att åka med till hans föräldrar. Den jobbiga känslan avtog under fredagen som tur var.
Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna påverka den där känslan. Jag kan inte få bort den på kommando. Jag mår så fruktansvärt dåligt och känner mig så frustrerad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag känner att jag liksom måste bråka, skrika, slåss och gråta. Jag hatar så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Usch =(.
Jag har fått Atarax, men det har aldrig hjälpt vad jag har märkt. Jag blir bara trött och konstig dagarna efter. Gillar det inte alls, så jag vill helst inte ta det. Nu har jag iaf fått tid hos läkaren på NPU om drygt två veckor. Då får jag säga om jag tycker att medicinen hjälpt och besluta mig för om jag vill fortsätta med den eller inte. Jag tror att jag kommer att vilja sluta med den, men jag får väl se.. Jag hoppas på att de har något förslag på terapi eller samtal med psykolog och ev förslag på annan medicin som kanske kan funka bättre. Men men, jag får se då helt enkelt. Tyckte att den läkaren var bra iaf, så hoppas på det bästa. Tyckte ju att arpbetsterapeuten var bra nu senast jag var där också. Det verkade som hon verkligen försökte hitta vad jag har problem med och vilja ta reda på en lösning, ta reda på vad jag behöver hjälp med.
Men det går segt. Det är segt att vänta och vänta. Allt går så långsamt när jag själv inte vet vad jag behöver för hjälp och jag kommer ju fortfarande (med hjälp av frågor från andra) till insikt om hur jag fungerar och vad exakt det är jag har problem med och tycker är jobbigt. Men det går ju framåt iaf! =)
Kommentarer
Trackback
