Saknad, sorg och ensamhet

Jag kollar på Idol nu iaf. Det är väl lite kreativt ^^. Jag fixade lite mat också. Nu funderar jag på att gå och köpa choklad............. Jag har mått dåligt så jävla länge nu och inte hetsätit på evigheter. Jag vill och behöver äta något sött nu. Choklad.

Jag önskar att T var här. Jag önskar att vi var tillsammans. Jag önskar att vi tittade på Idol tillsammans och åt choklad tillsammans. Jag önskar att vi bodde ihop och älskade varandra.

Jag vill inte gråta mer =(. Jag är så ledsen. Jag vill inte vara ledsen, jag vill vara glad.

Ska försöka styra upp att kolla på Idol på fredagarna med ett par kompisar. Idag sa jag på jobbet att det var så tråkigt att vi inte festade något tillsammans så nu har vi bestämt att vi ska göra det också om ett par veckor. Jag gör detta för att jag hatar att vara ensam. Jag försöker tvinga mig själv att träffa folk fast jag inte vill. Egentligen vill jag bara vara med T, hela tiden.

Jag tror att jag är sådan som person. Jag tror (tyvärr) inte att det går att ändra på. Mamma var också sån. Jag vill ha en kille och vara med honom i princip jämt. Klart jag vill träffa kompisar också, men helst både kompisarna och pojkvännen då ^^, eller att iaf få komma hem till pojkvännen efteråt.

Finns det någon sådan kille? Som vill vara med sin tjej jämt? Som älskar att vara med sin tjej? Som längtar efter henne jämt? Honom vill jag isf ha... Åh vad jag önskar att jag kommer träffa någon sådan.

När det tog slut med min förra pojkvän tog det över ett halvår innan jag "kom över" det. Innan jag slutade att vara ledsen och tänka på honom jämt. Att jag träffade T hjälpte väl också till och då hade det ändå gått 3/4 år. Min förra pojkvän var jag tillsammans med ett halvår. Hur länge ska jag sakna T nu? Ett år? Enda till jag träffar någon ny kille skulle jag tro. Usch.

Jag vill inte ha någon annan och jag vill inte vara ledsen. Jag vill vara glad och trivas med att vara ensam. Jag vill ha många roliga kompisar som jag förstår och som förstår mig. Jag vill lära känna folk jag kan ha roligt med och som vill umgås med mig. Men det enda som gör mig lycklig är en partner. Så har det varit sen jag började intressera mig för killar i tonåren. Jag är liksom gjord för att vara två =/. Jag är inte gjord för att vara ensam.

Nu känner jag mig bara konstig. Det känns som alla andra tycker att jag är konstig. Det är ingen som vill vara med mig. Det är väl inte konstigt eftersom jag tycker att de flesta är tröga och har "dåliga" åsikter. Visst kan jag se bra sidor hos andra också, men jag hakar så lätt upp mig på saker (särskilt om en person har en, enligt mig, knäpp/dålig/felaktig åsikt el är på ett sådant sätt).

Jag trodde redan ibörjan när jag träffade T att det aldrig skulle funka mellan oss. När jag frågade ut honom sa han att han inte "behövde" en flickvän. Han kunde liksom leva för jobb och vänner. Något jag visste att jag inte kan. Men sen när vi blev mer och mer nära så kändes det som att jag smittade av mig lite med mitt beroende av en partner. Bra för mig, dåligt för honom.

Nu står jag i valet och kvalet mellan att försöka få tillbaka honom eller att försöka gå vidare utan honom. Och hur ska jag kunna bestämma mig för vad jag verkligen vill? Vad som är och blir bäst? Mitt absolut största problem är ju att jag inte kan välja. Jag vet inte vad jag vill och jag kan inte ta ett beslut p g a det.

Lyckat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0