Dö?

Vad gör man när man verkligen inte orkar mer? Inte har någon lust alls längre? Då tar man väl bara livet av sig? Jag har suttit på toan i kanske en halvtimme och inte orkat resa mig därifrån. Har suttit och funderat på om det är nån vits med att ringa till nån psyk-hjälp-linje. Vad ska dom göra? Dom kan ju ändå inte hjälpa mig. Mitt liv är fortfarande detsamma. Dom kan inte ändra det hur mycket dom än vill.

Jag vet inte riktigt om jag vill dö eller inte (såklart, jag vet ingenting). Eller jag vet väl egentligen att jag vill tycka om att leva. Jag vill ha livslust, men det har jag ju inte nu. Allting blir ju bara värre hela tiden, inte bättre. Jo, bulimin har ju blivit bättre, men vad spelar det för roll när jag inte MÅR bättre?

Hela dagen idag har jag tänkt på olika lägenheter, jag tror att jag nästan har ångest över dessa beslut jag måste ta nu hela tiden, och sen har jag grämt mig över aborten. Jag visste ju att jag skulle gräma mig över det. Jag kan inte släppa det och tänka att gjort är gjort, och jag visste att jag inte skulle kunna göra det. Varför gjorde jag då abort?? Då måste det väl ha varit fel beslut eftersom det förstör resten av livet för mig? Och ingen jävel har jag att prata med det om heller =(.

Att leta lägenhet tar kål på mig tror jag. Jag kollar flera ggr om dagen på jobbet, har ringt och frågat om lägenheter idag och är nervös för att behöva ringa och boka visningar. Samtidigt som jag hela tiden inte vill flytta, inte bo kvar här, inte ensam. Ingen lägenhet är perfekt, men vilken är sämst och vilken är bäst av de alternativ som finns? Ska jag vänta och hoppas på att det dyker upp någon bättre, eller ska jag ta den minst dåliga av dom som erbjuds nu??

Vad vet jag.

Jag hade tänkt steka fisk till middag, men jag orkar inte. Det får nog bli en avocado, brieost och te med kokosfett. Är förstoppad igen. Jag hatar det. Fast det kvittar ju om jag skiter i allt det här och tar livet av mig ikväll. Jag tål inte att vara så här ensam, för jag har ingen egen drivkraft som motiverar mig till något. Jag måste ha draghjälp av någon annan. Det är väl det medicinen är tänkt till, men den verkar inte funka. Eller den går ju ur kroppen redan på eftermiddagen så jag vet inte.

Hade inte värre puls idag på 27 mg Concerta. Tyckte inte jag kände någon skillnad eg. Möjligtvis ett ganska kraftigt, men också ganska snabbt övergående, illamående på fm. Huvudvärken var som vanligt.

Det är lite lustigt för jag pratade just om det här med deppigheten med sköterskan jag fick träffa på NPU igår. Att när jag är deppig så känns allt hopplöst trots att jag VET att jag kan känna mig glad ibland, att det kan bli bättre. Men jag kan inte känna den känslan, jag kan inte föreställa mig glad, jag vet bara att jag HAR känt mig glad ibland tidigare och kommer troligtvis göra det igen. Och när jag är glad så tänker jag alltid att "oj, vad dåligt jag har mått, så här bra kan man faktiskt må!".

Synd bara att logiken och realismen inte spelar någon roll när det är känslorna som styr. Jag vet iaf inte hur jag ska kunna ändra mina känslor. Jag kan inte rycka upp mig nu. Det går inte. Och jag orkar inte hålla på och bara vänta på att det ska kännas bättre. Jag orkar inte det! Jag vill inte leva om det ska behöva vara så!!

Allt är så jävla förbannat värdelöst. Tårarna rinner och jag orkar inte ens gå och fixa te. Jag orkar bara sitta här och skriva och tänka och gråta. Livet är så orättvist. Vissa kan bara inte vara skapta för att leva. Ingen tvingar mig att leva, varför är det så svårt att bara avsluta det då? Jag förstår inte. När ska jag sluta hoppas? Kan inte hoppet lämna mig nu? Det är så litet nu så jag kan inte ens känna det längre, men ändå måste det finnas lite hopp kvar.. annars hade jag tagit livet av mig direkt istället för att gå till datorn och skriva det här inlägget.

Jag har funderat på om jag ska hänga mig i duschdraperiställningen, fast tror det är bättre/lättare att skära av halspulsådern. Jag har ju ett skalpellblad kvar. Nyfikenhet borde väl hänga ihop med hopp? Jag är fortfarande lite för nyfiken på vad som ska hända när jag har dött. Hur lång tid det tar innan någon hittar mig. Antar att det kommer vara så att de på jobbet undrar varför jag inte kommit någon gång på förmiddagen. Kanske ringer de till vår konsultchef sen förmiddag eller på eftermiddagen, hon ringer sedan till mamma antingen samma dag eller dagen efter. Får hon inte tag på mamma tror hon nog inte att det är akut så hon kanske glömmer bort det, eller så ringer hon till hon får tag på mamma. När mamma har ringt mig några gånger utan svar så åker hon nog hit skulle jag tippa på. Kanske kanske ringer de polisen under tiden? Men tja, tror det skulle ta ett par dagar minst innan de bryter sig in här iaf. Det är väl ingen trevlig syn de stöter på då.. men men. Vad gör man när man inte orkar mer? Det är ju knappast så att jag inte sagt det hundra gånger. Jag har bett om hjälp. Folk har försökt hjälpa mig, men tyvärr funkar det inte. Finns liksom inte så mkt mer att göra =/. Jag orkar iaf inte längre.

Tänker mkt på bloggen också, och mail och sånt där. Ska jag skriva en lapp med inloggning och lösenord till det jag kan tänka mig att mamma och/el ev T vill komma åt? Internetbanken kanske? Jag underlättar väl lite då iaf? Haha, känns som ett hån mot dom nästan, "underlättar"... som om det spelar någon roll. Suck.

Hur jag än gör så blir det ju dåligt i alla fall. Det enda som skulle hjälpa någon människa är om jag börjar må bättre och klarar mig själv. Det enda jag inte klarar =(.

Edit: Skrev allt innan Bonde söker fru, och sen krashade blogg.se el nåt ^^. Iaf så låg jag och kollade på Bonde söker fru och nu är jag jättetrött. Döden kanske kommer när jag blundar, eller så får den vänta till imorgon.
Godnatt.

Kommentarer
Postat av: Molly

Jag vet hur det kan kännas när allt är så där nattsvart...Tror att det är bra om man försöker undvika press och stress då, som till exempel flytt, och andra beslut. Du kanske också skulle behöva en timeout från jobbet? Sen det här med aborten. Det är kanske en sorg som behöver tas om hand på något sätt? Ofta har ju sjukhuset/kvinnokliniken där aborten utförts kuratorer. Prata med någon! Det blir för tungt att bära allt alldeles ensam. Kram till dig.

2010-10-06 @ 22:25:29
Postat av: Anonym

Dö inte snälla.Känner inte dig, sitter och pluggar egentligen och sökte lite på internet om bulimi då jag själv lider av det. Nu offrar jag min tid i order att försöka rädda livet på dig. Våga ta ansvar för dig själv som individ och en fri varelse. Du gör ditt liv, det är där du ska hitta livsglädjen.



Hoppas detta hjälper dig. Jag vill bara vara en god människa. Ge fan i alla onda tankar som försöker äta upp oss goda människor. Kasta ångest och död. Lev.



Kärlek

2010-10-07 @ 00:00:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0