Abort och självömkan
Jag vill inte ha gjort abort! Andra kan få göra det hur mkt de vill, det skiter jag i, men jag vill inte ha gjort det!!! Jag kan inte leva med det för jag kan inte sluta tänka på det!! Jag kan ju aldrig få veta hur det skulle ha blivit om jag inte tagit den där jävla förbannade tabletten!!!!! Jag kan aldrig någonsin få mitt första barn. Jag kan bara få ett andra. Men jag vill ha det första! Jag vill veta om det skulle bli en tjej eller kille. Hur det skulle se ut. Hur det skulle vara. Hur mkt jag skulle älska det. Jag vill veta det! Och nu har jag förstört det! Nu är det försent! Det var ett liv och jag tog bort det. Hur fan kan man göra så? Jag förstår inte. Jag har alltid velat ha barn. Jag hör på radion om folk som kämpar och kämpar med att få ett barn. Provrörsbefruktning, insemination, äggdonation osv osv. Vi väntar längre och längre med att skaffa barn och är helt enkelt inte lika fertila längre (+ en massa andra orsaker naturligtvis). Och här stod jag, men ett livs levande litet pyre i mig med egna hjärtslag, och så tar jag bort det!? Men vem bryr sig? Bara jag.
Jag vill inte vara med längre. Jag vill inte leva i den här världen.
Det kanske aldrig hade blivit ett barn. Jag kanske hade fått missfall. Eller det kanske hade blivit missbildat eller utvecklingsstört. Jag kommer aldrig få veta det heller.
Om folk dör runt omkring mig, av tex sjukdom eller olyckor, kan jag inte hjälpa det. Visst är det sorgligt, men jag kan inte hjälpa det. Den här aborten var mitt val. Det kanske är det som gör det så hemskt?
Nu kommer jag gråta mig till sömns igen. Finns det något värre?
Jag vill inte vakna mer!
Allting är så förbannat jävla orättvist!
Jag känner mig så ensam! Så ensam så ensam så ensam. Hur hittar man någon som är lika ensam? Någon som också vill hitta någon att ge och få kärlek ifrån? Någon som också sitter hemma ensam och gråter och gråter, men ingen hör. Ingen hör av sig och tröstar. Ingen bryr sig. Mamma bryr sig väl, men inte ens hon orkar ringa varje dag. T o m hon kräver att jag ska behöva ringa själv varje gång jag är förtvivlad av sorg och ensamhet. Men hur fan ska man orka det? Det är när man är ledsen man märker hur ensam man är. Och det är nog bara när man är död som någon förstår hur ledsen man var. För det är väl bara de verkligt ensamma som dör? Resten behöver aldrig dö eftersom de har någon som bryr sig.
Usch jag hatar mig själv. Mer än någonting annat på jorden.
Så här skrev nån i ett inlägg på Flashback:
Självömkan kan därför leda till att man hamnar i en dåligt beteendemönster. Man blir melankolisk, passiv, nedstämd etc... Ett offer helt enkelt. Det är inte så jävla bra. Man får helt enkelt ta och gå vidare så gott man kan. Skit händer och man kan inte göra annat än acceptera det. Fundera över och bearbeta gärna situationen och känslorna, men självömka inte.
Så säger alla. Så står det överallt. Och alla håller med. Men det står aldrig HUR man ska göra för att "bearbeta" skiten!! Att man mår dåligt av att må dåligt förstår väl den mest iq-befriade idiot!?!?!?! Det verkar som ingen vet exakt HUR man gör för att inte må dåligt. En del bara klarar av det och en del inte. Visst jag har fått några tips, sätta upp lappar med affirmationer, säga något positivt till sin spegelbild, stoppa negativa tankar.. Ja jag vet inte. Om man inte kan förmå sig att göra det då? Då får man väl skylla sig själv. Eller helt enkelt ta livet av sig. Min enda lösning.
Jag vill inte vara med längre. Jag vill inte leva i den här världen.
Det kanske aldrig hade blivit ett barn. Jag kanske hade fått missfall. Eller det kanske hade blivit missbildat eller utvecklingsstört. Jag kommer aldrig få veta det heller.
Om folk dör runt omkring mig, av tex sjukdom eller olyckor, kan jag inte hjälpa det. Visst är det sorgligt, men jag kan inte hjälpa det. Den här aborten var mitt val. Det kanske är det som gör det så hemskt?
Nu kommer jag gråta mig till sömns igen. Finns det något värre?
Jag vill inte vakna mer!
Allting är så förbannat jävla orättvist!
Jag känner mig så ensam! Så ensam så ensam så ensam. Hur hittar man någon som är lika ensam? Någon som också vill hitta någon att ge och få kärlek ifrån? Någon som också sitter hemma ensam och gråter och gråter, men ingen hör. Ingen hör av sig och tröstar. Ingen bryr sig. Mamma bryr sig väl, men inte ens hon orkar ringa varje dag. T o m hon kräver att jag ska behöva ringa själv varje gång jag är förtvivlad av sorg och ensamhet. Men hur fan ska man orka det? Det är när man är ledsen man märker hur ensam man är. Och det är nog bara när man är död som någon förstår hur ledsen man var. För det är väl bara de verkligt ensamma som dör? Resten behöver aldrig dö eftersom de har någon som bryr sig.
Usch jag hatar mig själv. Mer än någonting annat på jorden.
Så här skrev nån i ett inlägg på Flashback:
Självömkan kan därför leda till att man hamnar i en dåligt beteendemönster. Man blir melankolisk, passiv, nedstämd etc... Ett offer helt enkelt. Det är inte så jävla bra. Man får helt enkelt ta och gå vidare så gott man kan. Skit händer och man kan inte göra annat än acceptera det. Fundera över och bearbeta gärna situationen och känslorna, men självömka inte.
Så säger alla. Så står det överallt. Och alla håller med. Men det står aldrig HUR man ska göra för att "bearbeta" skiten!! Att man mår dåligt av att må dåligt förstår väl den mest iq-befriade idiot!?!?!?! Det verkar som ingen vet exakt HUR man gör för att inte må dåligt. En del bara klarar av det och en del inte. Visst jag har fått några tips, sätta upp lappar med affirmationer, säga något positivt till sin spegelbild, stoppa negativa tankar.. Ja jag vet inte. Om man inte kan förmå sig att göra det då? Då får man väl skylla sig själv. Eller helt enkelt ta livet av sig. Min enda lösning.
Kommentarer
Trackback
