Ätstörning

Jag vet varken ut eller in. Ibland är jag säker, men oftast vet jag ingenting. Mitt humör och mina känslor lever rövare i mig. Hur orkar man med det när man inte fattar VARFÖR!?!?!?

Jag måste veta varför. Med allt. Jag vill alltid veta varför.

Har fortsatt med Concertan. Tagit den tre dagar i rad nu. Jag hade aldrig orkat köra bil i fyra timmar på jobbet idag om jag inte "gick på" Concerta, så nån jäkla fördel har den ju. Sovit förlite varenda natt som vanligt och har varit sjukt trött idag och haft ont i huvudet. I vanliga fall hade ögonlocken typ vägrat att hålla sig öppna, men med Concertan i kroppen så existerar inte det problemet trots trötthet. Skumt.

Igår var jag såååå trött på kvällen, ändå pallrade jag mig iväg till en kille jag lärde känna på jobbet jag hade i höstas. Hans morfar dog i förrgår och han ville gärna ha sällskap. Jag som är så osocial och aldrig orkar göra någonting kände att det skulle vara bra för mig att tvinga mig iväg till honom. Fick en extra promenad iaf. Var dock där alldeles för länge och gick ju och la mig alldeles för sent sen =/. Han är säkert intresserad av mig som mer än en kompis också. Jag vet absolut inte, men jag kan inte tro att en kille bara väldigt gärna vill bli kompis med mig. Det verkar ju inte dom på jobbet vilja tex som har flickvänner... Suck, det är bara jobbigt. Särskilt när jag vet att jag ALDRIG någonsin skulle kunna bli kär i honom ^^. Usch, jag känner mig elak =(. Han är ju snäll. Fast jag har väl inte skrivit något elakt? Bara att jag inte är kär i människan.

Jag tänker bara på T hela tiden. Vi messar flera ggr per dag. Det är väl bara dumt =(, men hur ska jag kunna bryta med någon jag älskar? Visst, jag vet inte om jag ens vill ha tillbaka honom längre, och det känns faktiskt lättare och lättare att stå emot om han skulle fråga ifall han fick komma hit... Eller öhh, lättare och lättare att boka upp mig på annat på helgerna så att jag inte kan träffa honom kanske? =/