Hat
Men vad ska jag göra då!? Jag fick inte börja på dagvård för att jag hade ett jobb och det var bättre att ha jobbet kvar. Jag får inte bli sjukskriven för att det är bättre att ha jobbet kvar. Pröva medicin igen tyckte hon. Kul. Det funkar inte!!! Jag önskar verkligen att jag hade modet att ta livet av mig nu. Det finns ingen hjälp att få. Man måste hjälpa sig själv. Jag har försökt det! År efter år efter år! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!
För att få vård måste jag alltså bli ännu sämre. Missköta jobbet och försöka ta livet av mig?? Varför inte försöka vända det dåliga redan nu? Det kostar ju samhället bara mer ju längre det går! Är det bättre att jag lägger mig i sängen och skiter i allt tills någon bryter sig in här och kör mig till psyk då eller?????? Jag fattar inte!
Var såå nära att börja gråta hela tiden den fjuttiga halvtimmen jag var hos läkaren. Varje gång jag skulle säga någonting. Men jag bet ihop till jag kom därifrån. Grät när jag gick hem. Storgrät när jag kom hem. När jag hämtat mig lite började jag äta...
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag orkar verkligen inte mer. Allting känns helt otroligt hopplöst. Jag skulle kunna sluta på jobbet, flytta till T och söka nytt jobb där eller typ leva på mamma eller T eller nåt. Skulle antagligen må mkt bättre iaf. Stannar jag kvar här kommer ... jaa.. jag vet inte.. det går inte, det alternativet finns inte. Jag hatar vården. Hatar läkare, terapeuter och psykologer, alla som säger att det finns hjälp. Skitsnack!!!
Jag hatar att gråta förtvivlat tills jag somnar. Jag hatar det! Det känns så fruktansvärt ensamt.
Du är deprimerad. Ibland vågar man inte ta sig ur det lilla "deppboet". Bulimin har blivit den du är, vem vet vad du skulle vara utan den kompisen? Det är BEHAGLIGT i sina stunder att tycka synd om sig själv, hetsäta mängder och spy och gråta. Att se sig själv som ett offer är skönt. DU ÄR RÄDD för det jobb som krävs för att du ska bli frisk. DU ÄR RÄDD för att du inte orkar. Du tror inte på dig själv. Ångesten äter upp dig, men det är skönt. Det är skönt att vara synd om.
Du tror att hetsätningen och all mat som hör den till är det enda med värde i livet, men så är det inte. Du kommer inte att se det idag, inte i morgon, kanske inte om ett år heller. Du har ställt till det rejält i din hjärna. Sjukdomen har varit med dig så länge att du på riktigt tror det är du.
Paniken dansar fult i kroppen när du tänker på vad som skulle hända om du slutade med detta. Går det att sluta? Det betvivlar du starkt.
TRO MIG NÄR JAG SÄGER DETTA. Så länge du bestämmer: imorgon, efter klockan 12, i juli, alla hjärtans dag DÅ SKA JAG BÖRJA. Kommer det aldrig att funka. Det kan jag rentav garantera dig. Däremot kommer det att funka när du mitt på dagen hetsäter och helt plötsligt slutar. Du tänker: "vill jag slösa bort det enda liv jag är tillgiven?" "vad fan håller jag på med?"
Du kommer då resa dig upp, INTE TYCKA SYND OM DIG (vad än dina psykologer säger är det DU som kostat dig själv detta), sedan kommer du växa.
Du har helt enkelt fått nog.
Vad gäller ditt barn är hon/han en GÅVA. Och vänd det fan inte till någonting negativt!! Även om det inte är planerat har allt en mening. Mitt råd till dig är att leva för bebisen skull. Sluta fokusera på dig själv och se din varelse bli lycklig. Du kommer att älska dig själv som mamma.
Och visst, jag instämmer i en del argument av ovan, men behåll barnet. Jag tror det kommer bli din vändning (OM DU SJÄLV VILL DET OCH TROR DET). Jag har ytterst sällan fel. Bara för att du har problem med dig själv betyder det inte att ditt barn kommer få det.
Jag vet att du inte gillar att höra detta men sluta tyck synd om dig själv. Självömkan är dödande. Helt i onödan. Det är en jobbig väg som du måste gå. Du kommer gå vilse och försöka kasta dig ner i bunkern igen, där är det mörkt och gosigt. Där har du dina tankar, dina små adrenalinkickar och helande tårar. Du ska fortsätta gå stigen. Livet är inte lätt för någon av oss. Varje människa du möter på gatan har sin egen strid i livet. Våga förlora fotfästet och orka försöka. För det här är inte du. Och jag lovar, vad du än tror och hur mycket du gråtit idag, är det inte synd om dig. (FAN VAD JAG TJATAR OM DET, MEN DET ÄR FAKTISKT DITT STÖRSTA PROBLEM) Det finns alltid folk som har det hundra gånger värre.
Den här meningen kommer ge dig ångest... men slösa inte bort mer tid. Det är obehgligt med ta dig ut det stundtals trygga livet, du kommer inte ångra dig när du hittat dig själv.
Det är nog nu.
Jag hatar (okej "hatar" är lite överdrivet ^^, jag hatar ingen, men jag misstycker starkt) folk som skriver "tro mig när jag säger/skriver" och "det finns alltid folk som har det värre".
Varför skulle jag tro dig? Och självklart vet jag att det finns folk som har det värre..!?
Sen tror jag du har rätt i att det är farligt att sitta och tycka synd om sig själv. Det enda som hjälper en är ju att försöka resa sig och göra något åt sin situation. Men frågan är HUR länge man orkar försöka? Det är väl olika, en del orkar mer, andra mindre.
Tack för din kommentar. Den gav mig en liten tankeställare iaf.
Åh fina du vad ledsen jag blir för din skull, önskar så att jag kunde säga att allt löser sig eller komma med några fantastiska råd. Men jag tänker på dig och sänder dig all positivitet som mina sertralin, ;), hjälper mig med.
kram
Caroline: Jag måste be om ursäkt för mitt sura svar till din kommentar. Blev arg när jag läste den. Men jag är ändå tacksam för att du tog dig tid att skriva den.
Detta är en kommentar till inlägget "Abort", kan dock inte klicka mig fram till kommentarsfältet där.
Jag är glad att du tog rätt beslut Pussel!
Jag håller inte alls med Caroline som skrev en lång kommentar till något inlägg tidigare (annat än att självömkan kan vara passiviserande, men det har ju varken du eller någon annan här förordat vad jag förstått så..).
Förvisso så respekterar jag och förstår lite grand hur du resonerar kring det här med att inte sätta sig över naturen, men så finns det ju så otroligt mycket man kan invända mot det, på så många plan så påverkar och förändrar ju du din kropp medvetet genom livet, och förändrar det "naturen bestämt". Man bantar, man färgar håret, man kanske piercar sig, skaffar en tatuering, stoppar in silikon, steriliserar sig, you name it. Är det fel för att det inte var av naturen bestämt då? See where I´m going? :)
Det är dessutom galet vanligt att man någon gång i livet råkar ut för en spontan självabort utan att man ens märkt att man varit gravid. Detta hände mig för faktiskt bara en två-tre månader sen.. Fast jag märkte det ju när det skulle ut, hmm.. Kanske har det redan hänt dig någon gång, vem vet? Kanske kan det hända i framtiden? Det är inget hemskt med det. Det är så livet är.
Du tog det svåraste beslutet, men det mognaste! Och tid för ett underbart Pussel-barn i framtiden när du är förberedd och längtandes, den kommer! Hav tilltro, din kropp fungerar och kan bli gravid, fantastiskt ju!
Från härifrån och framåt! Snart är det vår.
kram!
Hej tjejen! Jag valde att skicka ett mejl till dig istället för att skriva här. Hoppas du har tid att läsa det, Kram / Hon som är som du
Gud så rörd jag blev då jag läste det här inlägget, jag förstår precis hur du känner. Jag har inte ens några peppande ord att skriva, håll ut bara. Någonstans måste det vända och bli bättre igen? Det försöker jag intala mig själv iaf. Håll ut.
Apropå inlägget högst upp, om vältränade fd. bulimiker, har du sett bilder på "tant Malin"/tretusenggr? Hon är snygg och välltränad som få :)
Ta hand om dig, kramar
Det verkar som om de inte tar folk på allvar förren de försöker begå självmord. Har själv varit med om det. Först då fick jag göra utredningar och det visade sig att jag lider av en svår depression, och inte 'tonårsproblem'. Det är sjukt, och det borde inte vara så.
