Abort

Vikt: 62,2 kg

Usch vilka hemska dagar det har varit. Var i Sthlm fre kväll till lör. T var med.  I söndags våndades jag över beslutet jag/vi försökte fatta. Vi skrev ned för- och nackdelar. T kom på tre negativa och en positiv för att behålla barnet. Jag kom på tre positiva och en negativ...

Sen var vi hos kuratorn på sjukhuset igår kl 08. Kände att jag behövde ta beslutet där och då på den timmen. Jag mår ju bara skitdåligt av att skjuta på det, och det blir inte lättare för mig att bestämma mig. Precis när tiden rann ut (kl 09) så tänkte jag att, fan jag gör det, jag gör abort ändå. Vi fick träffa en sjuksköterska direkt som informerade oss om allt om hemabort och jag tog första pillret som ska avbryta gravidieten där och då.

Det var INTE kul. Började gråta på vägen därifrån och fortsatte i stort sett hela dagen. T grät lite han med. Han sa att vi kanske borde behållit barnet ändå och då blev jag ju ännu mer ledsen och tänkte typ "vad har jag gjort!?"

Kändes iaf lite bättre på kvällen. Beslutet var ju ändå taget och det var nog det som var det svåra eg. Mamma kom och skulle hämta några nycklar. T och jag hade legat och vilat i över en timme och när jag gick upp och skulle fixa med nycklarna kändes det som jag skulle svimma och jag mådde illa. Satte mig ner och det gick över. Men det kom tillbaka när jag reste mig och sen svimmade jag i mammas famn, hehe =P. Har aldrig svimmat förut. Hon blev jätterädd när jag tydligen gurglade och var helt borta så hon skrek till T att han skulle ringa 112. Då vaknade jag och jag hade drömt lite =P, men mamma ringde ändå och sen även till sjukvårdsrådgivningen. En vanlig biverkan av det där pillret är tydligen lågt blodtryck, men det sa aldrig sjuksköterskan något om. Lite konstigt, men men.. Så är det iaf och jag är hemma från jobbet mesig som jag är. Känner mig bara illamående idag så eg skulle jag kunna gå och jobba =/.

Imorn ska själva aborten ske. Ska ta fyra tabletter vaginalt som gör att man får kramper som stöter ut fostret. Har börjat blöda lite idag redan och får räkna med att blöda i upp till fyra veckor efter det här =/.

Det känns fruktansvärt. Att döda det lilla livet. Men som en liten tröst får var fjärde till femte kvinna missfall, och det här är precis som ett missfall bara det att jag framkallar det själv genom tabletterna. Känns samtidigt som en lättnad på nåt sätt, tror det är för att själva beslutet är fattat nu. Det är som det är och det finns ingen återvändo.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0