Lördag
Vikt: 64,1 kg
Idag skulle jag gå upp kl 08 hade jag tänkt. Hade ställt väckarklockan för att hinna tvätta och packa och diska en veckas disk m m för att sedan åka till T. Jag orkade inte. Gick upp vid elva tror jag. Rev sönder såren jag har i ansiktet som bara blir större och större, satte på salva så det svider som fan. Tog på mig mjukiskläder och funderade på om jag skulle sätta på kaffe eller ta tag i diskberget (som är utsrpitt över hela köket). Jag bara grät. Det gick inte.
Hade naturligtvis satt på datorn. Det är det första jag gör när jag kommer hem från jobbet eller vaknar en helgmorgon. Pratade lite med T på msn. Skrev att jag inte orkar åka till Idre, att jag inte orkar packa, att jag hade försökt. Han undrar "vadå försökt?" och sen skriver han att jag måste tvätta så fort som möjligt. Just då hatar jag honom. Jag hatar alla. Hur fan kan det vara så jävla svårt att förstå?? JAG ORKAR INTE! JAG HAR FÖRSÖKT MEN DET GÅR INTE!!
Så jaa, nu har jag typ legat i sängen och gråtit i två timmar, tyckt synd om mig själv, önskat att folk bara skulle förstå. Precis druckit en mugg kaffe med grädde och ätit en bit brie och tagit min sertralintablett. Det känns ganska bra nu. T ska komma hit istället ♥. När jag skrev att jag inte orkar göra ngt så bestämde han att han skulle komma hit ist. Trots att han betalar ca 300 kr för att åka 12 mil söderut när vi ändå ska åka förbi hans stad imorgon på vägen till Idre.
Det som gör allt ännu jobbigare är mina sår jag har som jag river sönder varje dag och som bara blir större och större. Det tar typ en halvtimme extra varje morgon att försöka fixa med dom och täcka över dom med täckkräm innan jobbet. Och nu vill jag inte gå ner i tvättstugan eller gå ner och slänga sopor om jag inte först täcker över dom. Allt blir så mkt jobbigare och omständigare och när jag redan mår skit så vill jag bara ge upp och dö så fort jag tänker på det =(.
Vården är så jävla jobbig. Man måste stå på sig så mkt. Kräva behandling. Kräva hjälp. Veta vad man vill ha för hjälp. Jag har sagt till både min läkare och en distriktsköterska att jag vill bli remitterad till en hudläkare för att jag har haft dom här jävla såren i åratal till och från. Men blir jag det? Neej. Nu har jag en ny tid hos läkaren om två veckor ist. Jag orkar inte! Och inte får jag nån vettig hjälp för bulimin/depressionen/ångesten heller.. Hur fan ska man ORKA tjata och ta reda på vad man ska ha för vård när all tankeverksamhet går åt till att fundera ut vad man ska köpa för hetsmat den dagen efter jobbet???
Fan jävla skitliv!
Idag skulle jag gå upp kl 08 hade jag tänkt. Hade ställt väckarklockan för att hinna tvätta och packa och diska en veckas disk m m för att sedan åka till T. Jag orkade inte. Gick upp vid elva tror jag. Rev sönder såren jag har i ansiktet som bara blir större och större, satte på salva så det svider som fan. Tog på mig mjukiskläder och funderade på om jag skulle sätta på kaffe eller ta tag i diskberget (som är utsrpitt över hela köket). Jag bara grät. Det gick inte.
Hade naturligtvis satt på datorn. Det är det första jag gör när jag kommer hem från jobbet eller vaknar en helgmorgon. Pratade lite med T på msn. Skrev att jag inte orkar åka till Idre, att jag inte orkar packa, att jag hade försökt. Han undrar "vadå försökt?" och sen skriver han att jag måste tvätta så fort som möjligt. Just då hatar jag honom. Jag hatar alla. Hur fan kan det vara så jävla svårt att förstå?? JAG ORKAR INTE! JAG HAR FÖRSÖKT MEN DET GÅR INTE!!
Så jaa, nu har jag typ legat i sängen och gråtit i två timmar, tyckt synd om mig själv, önskat att folk bara skulle förstå. Precis druckit en mugg kaffe med grädde och ätit en bit brie och tagit min sertralintablett. Det känns ganska bra nu. T ska komma hit istället ♥. När jag skrev att jag inte orkar göra ngt så bestämde han att han skulle komma hit ist. Trots att han betalar ca 300 kr för att åka 12 mil söderut när vi ändå ska åka förbi hans stad imorgon på vägen till Idre.
Det som gör allt ännu jobbigare är mina sår jag har som jag river sönder varje dag och som bara blir större och större. Det tar typ en halvtimme extra varje morgon att försöka fixa med dom och täcka över dom med täckkräm innan jobbet. Och nu vill jag inte gå ner i tvättstugan eller gå ner och slänga sopor om jag inte först täcker över dom. Allt blir så mkt jobbigare och omständigare och när jag redan mår skit så vill jag bara ge upp och dö så fort jag tänker på det =(.
Vården är så jävla jobbig. Man måste stå på sig så mkt. Kräva behandling. Kräva hjälp. Veta vad man vill ha för hjälp. Jag har sagt till både min läkare och en distriktsköterska att jag vill bli remitterad till en hudläkare för att jag har haft dom här jävla såren i åratal till och från. Men blir jag det? Neej. Nu har jag en ny tid hos läkaren om två veckor ist. Jag orkar inte! Och inte får jag nån vettig hjälp för bulimin/depressionen/ångesten heller.. Hur fan ska man ORKA tjata och ta reda på vad man ska ha för vård när all tankeverksamhet går åt till att fundera ut vad man ska köpa för hetsmat den dagen efter jobbet???
Fan jävla skitliv!
Kommentarer
Trackback
