Livsplåga

Jag har ont i magen. Jag har det ibland, tillsynes utan anledning.

Igår ville jag verkligen ta livet av mig. Jag pratade med T i telefon, jag var arg och ledsen, sen la vi på ledsna och arga. Jag skickade ett sms och skrev att jag ville ta livet av mig, sen ringde jag. Han svarade inte. Jag stängde av mobilen och hoppades att han skulle rädda mig. Ringa min mamma, ringa 112, vad som helst. Jag ville att han skulle bry sig. Jag behövde någon som brydde sig.

Men han gjorde ingenting. Idag sa han att han försökt ringa tillbaka, men att jag stängt av telefonen. Så han gick väl och la sig. Hur skulle han veta att jag menade allvar? Hur ska han veta när jag menar allvar?

Säger han.

Jag säger att han ska tro på mig när jag säger det. Det jag säger är allvar. Att inte ta mig på allvar är att inte bry sig. Han kommer säga samma sak när jag faktiskt tagit livet av mig. När jag är död nästa dag. Då kommer han säga: "Hur skulle jag kunna veta att hon menade allvar?"

Jag tycker att det är tragiskt. Varken mamma eller T vågar göra någonting "i onödan"? Vad är de rädda för? Att jag ska få hjälp i onödan? Att bry sig i onödan? Att ge mig "bekräftelse" när jag "ljuger"?

När jag säger att jag ska ta livet av mig så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill ta livet av mig. Jag försöker våga ta livet av mig, på allvar. Jag säger inte så för att de ska ringa 112 i onödan! Jag ber om hjälp. Jag ber om hjälp för att jag inte vet vad jag ska ta mig till för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är förtvivlad och jag står inte ut.

Och när jag står där och verkligen behöver T eller mamma och dom struntar i mig, då känner jag att det inte finns något värre. Det kan inte finnas något värre än känslan av att de man älskar mest på jorden inte bryr sig. För dom kvittar det tydligen om jag dör. Det är den värsta känsla jag någonsin har känt. Jag är beroende av andra. Jag klarar inte av att leva ensam. Det är som att jag inte är en färdig person. Jag är inte hel.

Frågan är då hur jag fortfarande kan sitta här idag? Hur kan jag göra så här mot mig själv?

Jag hade bestämt mig för att aldrig mer höra av mig till T. Aldrig aldrig någonsin efter att han gick och la sig utan att göra någonting för att rädda livet på mig. Hur svårt är det att lägga över ansvaret på någon annan om man inte orkar själv? Han kunde ha ringt till min mamma!

Ändå svarade jag på hans sms idag. Jag klarar inte av någonting. Jag känner mig förnedrad av mig själv. Jag klarar inte av någonting jag har bestämt mig för. Inte ens den enklaste grej. Jag gör mig själv besviken om och om och om igen. Jag klarar inte av att sluta höra av mig till T, jag klarar inte av att flyttpacka, jag klarar inte av att gå till jobbet i tid, jag klarar inte av någonting jag bestämt mig för. Jag klarar inte ens av att ta livet av mig.

Jag klarar inte av att bestämma mig för någonting med 100% säkerhet. Jag velar alltid. Jag kan inte ta beslut. Det förstör mitt liv. Jag är född sådan. Jag är inte gjord för att leva. Kanske är det "bara" beslutsförmågan som fattas mig, som inte gör mig hel, men det är tillräckligt för att inte klara av livet. MEN det verkar ju också göra att jag inte kan avsluta livet!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag står inte ut.
Jag står inte ut.

Jag vill bara ha kärlek och ge kärlek. Jag vill ha en partner. En livskamrat. Jag måste ha det annars kan jag inte leva, men just p g a att jag måste ha det så orkar ingen med mig. Jag lever visst som i olika onda spiraler. Jag kan inte ta mig ur. Jag är fast här. Usch, det är den värsta slutsats jag någonsin har dragit. Jag vägrar att acceptera det. Jag kommer ta livet av mig. Jag vet det och jag ska det. Den enda som kan förhindra det är kärlek.

Som att det skulle vara någonting nytt ^^. Haha, usch vad jag hatar mig själv.
Jag klarar inte ens att gå och lägga mig nu och jag klarar inte av att sluta skriva.

Jag, som inte orkar blogga. Skriver om fel saker. Jag "måste" skriva ner vad jag ätit eftersom jag ansträngt mig varenda jävla dag att fota alla måltider! Jag hatar mig själv för att jag aldrig kan göra som jag tänkt. Att det aldrig blir någonting av någonting. Jag bara sitter och plågas av alla miljontals tankar. Tankar om handling som aldrig blir till handling. Mitt liv måste vara ett straff. Jag är iallafall oerhört plågad, av mig själv...

Kommentarer
Postat av: Jen

Jag tycker du verkar vara en fin tjej, du är så duktig på att uttrycka dig även i det som är dina värsta stunder. Jag blir helt fast av dina inlägg och jag är här någon gång i veckan och varje gång är jag lika rädd att bloggen inte ska ha blivit uppdaterad på ett par dagar.



Jag känner dig inte och har ingen aning om vem du är men det gör mig så jävla ont att någon människa ska behöva må så dåligt som du gör. Om jag visste att det fanns något, bara något litet jag kunde göra för att få dig lite glad och inse ditt eget värde så skulle jag aldrig tveka. Jag vet att det låter som platta klyschor men är det något livet har lärt mig efter svackor och skit, elände men även lycka och glädje så är det att alla har ett värde. Vare sig du kan ta beslut eller inte...och usch vad det låter banalt men jo, det är faktiskt sant.



Tycker inte det låter som att du får rätt hjälp? Jag är tyvärr helt oinsatt i "psykvården" men tycker att det är helt förbannat orimligt att man bara kan lämna människor till sitt öde när man mår som du gör. Har du ingen annan i din närhet som du kan ringa? Bortsett från din mamma eller T? Ibland kan det hjälpa att någon man inte känner jätteväl, plötsligt bryr sig.

Jag vet inte. Är bara väldigt ledsen för din skull. Kramar.

2010-12-11 @ 00:51:29
Postat av: Anji

Önskar du kunde må bättre. Och är glad att du inte tog ditt liv. Du är inte feg, det fanns något inom dig som ville leva, upptäcka, skapa, vinna, segra. Jag vet hur det är.

Tycker du skall kontakta någon, hoppas du göra det för såhär kan du ju inte ha det. Att gå runt i smärta skapar inga leenden. Jag hoppas det blir bättre.



Kram Anji

2010-12-11 @ 14:35:28
URL: http://isallaboutcontrol.blogspot.com
Postat av: hanna

Instämmer med Jen och Anji. Hoppas så att du kan få hjälp och stöd. Önskar man kunde hjälpa till. Hoppas du hittar någon hjälp som passar dig, prova allt du kan, det är ju inte alltid man hittar hjälpen som passar en direkt. Hamnar du hos fel person så lägg inte vikt vid det utan var skitnöjd med att du gör något för att förändra din situation och sök sedan vidare efter bättre. Kram!

2010-12-11 @ 16:04:55
Postat av: Mimmi

2010-12-12 @ 21:13:45
URL: http://ljusochsilver.blogg.se/
Postat av: Jenny

Kan du inte skriva så vi inte behöver oroa oss att det hänt dig något?



Jag vill bara säga att jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Men jag märker ialf att du har hoppet kvar, det finns något som håller dig kvar. Jag ber för dig / J.

2010-12-13 @ 19:25:03
Postat av: Jen

Håller med Jenny; skriv en rad nu så vi får veta att du är ok!



2010-12-13 @ 22:57:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0