Sista året
Visst, jag kanske mest har försökt gå ner i vikt och inte försökt att bli fri från ätstörningen... men jag har försökt få hjälp av sjukvården. Har läst en massa information om bulimi på internet. Ändå har jag ingen aning om hur jag ska bli fri från skiten! Jag tror tyvärr inte att jag kan blir frisk. Kanske bättre. Det kan jag säkert bli om jag träffar nån kille som orkar med mig, bor med mig, och som vill och försöker stötta mig helhjärtat. Men helt frisk? Neej, det kan jag inte tänka mig. Jag kan bara inte tro det.
Jag orkar bara inte leva så här längre. Det är inget liv. Inget roligt, inget vettigt, inget meningsfullt liv. Och jag kan faktiskt välja om jag ska leva eller inte (om jag inte råkar ut för nån olycka eller dör av nån sjukdom då ^^), frågan är bara om jag vågar ta ett beslut.
Hade jag behållit barnet tror jag inte att jag hade tagit livet av mig. Då hade jag haft något att leva för. En pojkvän räcker tyvärr inte för att göra livet meningsfullt, iaf inte om han inte finns här för mig hela tiden. Och det förstår jag ju att jag inte kan kräva.
Grät över min vikt för första ggn på min 18-års dag (vad jag minns) och nu i maj fyller jag 28 år. Ju längre jag lever desto mer hatar jag mig själv. Det finns ju så många andra människor som är lyckliga, kämpar för sitt liv, som vill leva! DOM kan få leva, NI kan få leva, men JAG vill inte!! Stackars, stackars mamma som fick ett sånt idiotiskt, missbildat, missfoster till dotter som inte klarar av livet =(. Jag vet inte HUR jag ska göra för att tycka att livet är meningsfullt!? Det går inte, jag orkar inte! Förlåt.
Sv: den enda anledningen till att jag inte hetsar nu är helt enkelt för att jag är mer åt anorexi-hållet.. innan hetsade jag bokstavlig talat i mig mat för att min familj och mina vänner va på mig hela tiden att äta. jag orkade helt enkelt inte bråka med dem och åt som de sa men det blev överdrift...
Låter sorgligt det där du skrev, att 2010 är ditt sista år? jag har själv försökt ta mitt liv några gånger (hade det inte varit för min bästa vän som hittade mig förra gången så hade jag varit död idag)
men nu har jag ingen tanke på det.. du är ju bara 28 år! Du har hela livet framför dig! Är det ingenting du alltid drömt om att göra men aldrig gjort??
Tro mig, drömmar kan gå i uppfyllelse!
jag lyssnar gärna om du vill prata av dig, ingen ska behöva må så dåligt.. och jag vet hur det känns så jag lovar att inte vara som någon moralkärring som bara "de kommer bli bra, de kommer gå över"
ta hand om dig!!! :)
Usch, känner igen det där att vilja dö. Men samtidigt; efter regn kommer solsken, right? Vem vet när det slutar regna för dig, eller mig, eller nån annan som mår dåligt.
det är verkligen synd om alla föräldrar med sjuka barn. vad ska dom göra? vad kan jag göra? inte leva i alla fall. jag har fötts utan att veta hur man gör för att leva, och vilket underbart liv sen?
jag tänkte bara berätta att jag har panik ångest, besluts ångest och ätstörningar och vet i gudan allt, men jag blir bättre och bättre för varje dag som går. jag är visserligen bara 16 men har haft problem sedan jag var 14. jag vet hur man får livs lust för jag har lärt mig, och om du vill ha hjälp så får du jätte gärna skicka iväg ett mejl till mig så kan vi prata. även fast du är lite äldre. men det skulle kännas skönt för mig att prata med någon som inte känner mig om du förstår och som är äldre, samtidigt kan jag hjälpa dig att få livs lust :) hoppas jag hör från dig :) om inte så önskar jag dig all lycka i alla fall :)
Jag är 28 år, och känner igen mig precis i det du skriver.
Mina ätstörningar började då jag var 11-12 år.
Mitt liv har varit oerhört destruktivt, men idag mår jag bättre. Har dock nyligen fallit tillbaka lite i mina ätstörningar efter två år av "friskhet".
Skulle vara skönt att ha någon att prata med, så om du vill, så kan du skicka mig ett mejl.
Känns som att det är jag som har skrivit det du skriver.
Är 29 år och fast i mitt bulimimissbruk sen jag var ca. 13.
Har helt tappat livslusten. Känns lite tröstande att läsa din blogg.
Mvh / Jennie
