Ätstörning

Idag har det varit strålande sol ute, så T och jag har varit ute på en promenad och ätit jättegod paj och druckit kaffe på ett kafé. Det är så underbart de stunder när jag får slippa ätstörningen. Igår kväll efter maten (vi fixade en liten påskmiddag när T mådde bättre) så hade jag ångest. (Börjar lära mig vad som är ångest och att det är därför jag hetsäter.. ). Jag kände att jag bara ville hem. Ville fortsätta äta (även om jag inte tyckte att jag hade ätit för mkt) och äta massa choklad och godis och skit och få spy.

Jag hade varit och handlat på dagen och köpt saltade chashewnötter och tre st naturgodisar (ajabaja.. jag vet). Jag åt upp det, vi kollade på film, sen åt vi vaniljglass m kakao och drack te. Åt t o m två rutor marabou-choklad. Då kändes allt mkt bättre. Ångesten försvann trots att jag åt onyttigt och hade brutit mitt aprilgodislöfte.

Jag är verkligen beroende av någon. Jag hade ALDRIG klarat dagen ensam. Inte en chans i världen. Med T var det hur lätt som helst. Visst hade jag ångest en stund där på kvällen och det var ju inte kul. Men när den gått över så hade jag inga problem med att äta LITE godis/choklad och stanna vid det. Jag tyckte att det lilla var gott och jag var inte sugen på att äta mer! Just den känslan är helt otrolig för mig. Jag känner igen mig själv! Som jag var innan ätstörningen. Och det är väl det som är riktiga jag?

Det känns som jag har upptäckt nånting den här helgen. Eller kanske hittat mig själv där under ätstörningen. Jag har bara fått en liten glimt än så länge, men den lilla glimten gav mycket hopp! Tyvärr(?) känns det som jag är beroende av T. Jag tror att jag skulle kunna bli (nästan?) frisk om jag är med honom, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna bli frisk ensam.

Nu ska vi kolla på film här, dricka te och äta hemmagjord snickers... ;-)
Puss!♥