Hjälp?
Hon tyckte att vi skulle rikta in oss på min ångest. Som jag skrivit tidigare så vill hon inte jobba med just ätstörningen för det är inte hennes område. Visst, det är väl ångesten som jag lindrar med hetsätning så det kanske hjälper. Inte vet jag.
Känns bara som det inte finns nån hjälp. Ingen kan hjälpa mig förutom jag själv? Suck, orka leva. När mamma och jag satt och åt lunch igår så nämnde jag att jag tror att jag har lite borderline-drag. När jag pratade om min ångest och hopplöshetskänsla och att jag inte vill leva och sådär så sa hon att hon aldrig har berättat en grej för mig.. Om hur jag var när jag var liten. Redan innan jag kunde gå så började jag att gråta mig till sömns. Både mamma och pappa hade tid och ork med mig och tröstade mig alltid när jag var ledsen och jag blev väldigt väl omhändertagen, men ändå verkade jag på nåt sätt extremt ledsen på kvällarna. På dagarna var jag "normal", men på kvällarna var jag typ otröstlig utan anledning. Jag kommer faktiskt ihåg att pappa gick fram och tillbaka i vardagsrummet med mig över axeln och sjöng för mig medan jag grät och grät och grät. Mamma tyckte att det var som om jag var deprimerad från födseln liksom, men tänkte väl att det var omöjligt. Så kunde det ju inte vara. Kan man födas deprimerad?
Jag antar att man kan det. Man kan ju ha en depressiv och/el pessimistisk personlighet. Mamma har varit rädd att berätta det för mig eftersom hon har varit rädd att jag ska ta livet av mig. Jag har ju enda sedan tonåren tyckt att livet är meningslöst till och från. Hon tänkte väl att om hon säger att jag haft det där i mig sen jag föddes så kanske jag tycker att allt känns ännu mer hopplöst. Att jag aldrig kommer bli fri från den känslan.
Pappa gick i terapi innan han träffade mamma. Mamma säger att det var för att han inte ville leva, men var för "feg" för att ta livet av sig. Undrar om det är ärftligt? Min faster säger att hon känner ungefär samma sak.
Det verkar ju verkligen vara som jag har skrivit förut: Vissa männsiskor är inte gjorda för att leva =/.
Ge inte upp! Jag vet hur det känns när man inte får den hjälp man tror att man behöver. Jag hade ont, blev skickad till en kurator. Stå på dej vad gäller vården. För dej måste det ju vara ännu viktigare att hamna rätt eftersom du mår som du gör.
Hur gick arbetsintervjun förresten?
Kom på att jag kanske måste förtydliga det här med stå på dej när det gäller vård... Tänk om du har en diagnos och har haft det länge, då lider du ju i onödan. Det var så jag menade.
Han en fin dag!
Ja, men jag har så jäkla svårt att stå på mig. Jag kan inte det =(.
Arbetsintervjun gick OK. Får nog veta imorn el nästa vecka om jag får jobbet. Det var flera som sökte iaf, så tja.. det är väl om man har tur då.
Till att börja med, hoppas du får jobbet! :)
Sen tänkte jag svara på det du skrev i min blogg...
Jag har faktiskt skrivit ut och fyllt i en egenanmälan nu!:O Gäller bara att posta det och sedan vänta vänta vänta...
Sv: Då kanske man inte borde klaga då. Men får inte du nån sjukskrivning själv då?
Måste säga att jag precis som du ofta tänker att vissa människor kanske inte är till för att leva. Det känns lixom som att man aldrig kan få känna lycka. Och att livet är så orättvist hela tiden för vissa människor får verkligen ALLT. Men när jag mår lite bättre så förstår jag att det bara handlar om att livet är olika för alla. Vissa människor föds med eller utvecklar problem som kräver ännu mer jobb och uppoffringar medans andra bara glider på en räckmacka genom hela livet. Så jag har svårt att tro att vissa människor inte är gjorda för att leva, annars hade vi ju inte fötts. MEN. Jag förstår att man kan känna så! För det gör jag också ibland...
Hoppas du mår lite bättre nu i alla fall!
Kram
