Ätstörning

Min granne har kommit hem från sin kompis. Han ringde på. Jag öppnade inte. Jag hade faktiskt hetsat klart, så det var inte det, men satt och kommenterade på nån ÄS-blogg och ville göra det ifred. Sen började vi snacka på msn. Han är skitsur. Jag "behandlar honom som luft" när jag inte öppnar dörren. Han gör minsann massa saker åt mig, letar efter katten, fixade efterlysningspapper.. och jag bara skiter i honom när jag känner för det.

Jaa visst, jag kan väl kanske förstå honom också. Jag är ju jävligt konstig. "Helt plötsligt" vill jag bara vara ensam. Men man måste väl för fan kunna få vara ifred i sitt eget hem? Jag är väl ändå inte skyldig att öppna dörren, om det inte är polisen då kanske..? Jag hatar när nån ringer på dörren eller ringer i telefonen ibland, om jag hetsar tex. Särskilt om det ringer igen.. och igen. USCH. Jag vill bara skrika: SLUTA! Nångång har jag dragit ur telefonjacket. Min mamma kan vara en jävel på att ringa flera gånger och lääänge. Jag hatar det. Vill försvinna.

Nu sitter jag här och både vill och inte vill hetsäta en gång till. Jag skulle kunna äta upp de sista tunnbröden i den ena påsen åtminstone, och glassen, och godiset och chokladen. Så att jag får bort eländet. Så att det är borta imorgon.
Alternativet är att torka tårarna och ringa på hos grannen. Be om ursäkt, kolla lite på tv och gå och lägga oss tillsammans. Helst vill jag hetsäta, men då vill jag hetsäta ifred. Inte ha nån jävla granne som undrar om han inte kan få komma över i alla fall...!

Har gråtit en hel del idag. Tårarna kommer så fort jag tänker på min katt. Så fort grannen har pratat om honom. Så fort mamma har pratat om honom (i telefon). Jag brukar inte gråta så mkt nu för tiden. Men idag skulle jag nog kunnat gråta hela dagen. Det känns fruktansvärt att inte ha någon "omstartsdag" i sikte. 1 juli lär det väl bli, men det är ju en evighet till dess! Ska jag ha denna ångest grävande i mig i två hela veckor till? Det går inte! Jag kommer inte kunna överleva så länge. Grannen är verkligen i vägen nu! Hade jag varit ensam hade jag kunnat ha en "hetsätningsavslutning" och en "omstart" och äta vad jag vill. Nu blir det så jävla jobbigt när man måste låtsas vara normal med maten. Jag pallar inte det!!

Jag skulle kunna starta om efter midsommar. Tex bara äta nyttigt efter midsommar. Men då vill jag ju äta vissa saker nu innan (jaa mina tvångstankar när det gäller sånt är inte att leka med). Jag vill helt enkelt vara ensam, jag måste få vara ensam! Vad gör man då när man har en granne som ska med mig hemhem över midsommar som inte har någon annan att umgås med mer än mig här just nu!? Ååhh det känns så hemskt! Klart jag kan säga att jag absolut vill vara ensam och att han får åka hem till sina föräldrar nu med en gång. Allt vi bestämt blir inställt. Men hur roligt är det? Det är nästan elakt. Jag vill inte det. Åhh jag vill bara försvinna från allt nu!!