Tankar

Hej söta ni =). Tack för era kommentarer. Ja, jag har väl en depression. Har fått antidepp utskrivet men jag vill inte ta dom eftersom man inte ska dricka alkohol och det är typ det enda roliga nu... Vill inte äta tabletter heller och jag kommer behöva äta dom minst ett halvår för att se om de ger nån effekt =/. Usch. Men jag vet, kanske bättre det än att må så dåligt? Åhh det är så svårt.

Jag har en samtalskontakt, en terapeut jag gått hos i ett par år nu tror jag. Även om hon i sig inte hjälper så är det skönt att ha nån kontakt inom vården. Hon har skickat en remiss till NPU, NeuroPsykiatriskaUtredningsenheten för vuxna i Östergötland, för att jag ska få utreda om jag har nån sån diagnos (ADHD, Asperger mfl). Hon försöker iaf hitta nån lösning på mina problem även om jag tycker att hon kunde hjälpa till mer själv.. som att hitta lösningar för mig när jag mår dåligt. Jag vet inte.

Var där idag kl 08 och som vanligt pratade vi (hon) mest om min sorg/stress/ångest över min fasters sjukdomstid och död och lite annat som jag inte tycker hjälper mig med att lösa min problem =/.

Igår var första riktigt bra kvällen på läääänge. Jag lyckades med att inte vara allt för irriterad, arg och ledsen (som jag brukar vara) efter jobbet. T mötte mig i affären och hjälpte mig att bära hem tunga matkassar på sin cykel eftersom min blev stulen härom veckan.. Sen gjorde vi tacos. Han gjorde köttfärsen inne hos sig och jag skar grönsaker inne hos mig. Kanske var det bra så att jag slapp tjaffsa med honom och bygga upp en dålig stämning. Sen hade vi sex och bara låg och pratade till kl 24. Så skönt att bara slippa allt för några timmar. Tyvärr såg han mina skalpellblad och insisterade på att han skulle få ta dom och kasta dom, men jag vägrade så vi kom inte i säng förrän sent.

I förrgår kväll mådde jag fruktansvärt dåligt. Mådde dåligt efter maten. Sa att T skulle gå in till sig vilket han "snällt" gjorde dumskallen. Jag kände att jag ätit lite för mycket. Mådde sämre och sämre och blev förtvivlad. Grät och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville hetsäta, skära mig och ta livet av mig. Tillslut hetsåt jag och spydde. Men känns inte lika skönt längre. Det är mest jobbigt faktiskt. Tror att det hjälper mycket att ha så långa uppehåll mellan hetsätningarna som jag haft nu de senaste veckorna. Jag tycker att det är jobbigare och äckligare och äter inte lika stora mängder innan jag spyr.

Även om jag tycker att T inte fattar nånting hjälper han nog mig väldigt mycket även om varken jag eller han förstår det och märker det direkt. Men jag kan se det när jag tänker tillbaka på hur det varit och blivit. Det känns som det allra jobbigaste är att det känns som ingen förstår och vet hur jag mår och vad jag gör när jag är här ensam. Det är nåt slags trots som gör att jag vill ta livet av mig och sen kan dom (mamma, T) hitta mig och äntligen fatta hur dåligt jag faktiskt mådde.. (Som att jag får visa "Haha, nu ser ni era jävlar!"). Töntigt, men så känns det.

Hur fasen ska de veta hur dåligt jag mår när jag inte visar det eller säger det? Jag vill bara att de ska veta. Att de ska förstå. Att de alltid ska finnas där, komma in och hålla om mig när jag mår dåligt. Men hur lätt är det när jag säger tvärt emot det jag vill? Det kan ju inte vara lätt.. det förstår jag. Ändå känner jag mig och beter mig som en trotsig unge. Om nån ändå kunde lägga fram en konkret lösning: Gör så här och så här så mår du bättre / blir frisk. Om man nu ska försöka tänka positiva tankar osv så behöver jag hjälp med det! Guidning, stöttning och pushning. Jag behöver en personlig assistent eller personlig tränare och helst ska det vara min pojkvän.


Kommentarer
Postat av: Shoot me already

Jag vill bara skänka dig lite kärlek och låta dig veta att du inte är ensam <3

2009-12-06 @ 19:36:48
URL: http://shootmealready.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0