Tänker tillbaka...
När jag bodde ett år med min dåvarande pojkvän grät jag i princip varje dag, startade bråk och sårade honom något så fruktansvärt, jag var riktigt riktigt elak. Vi slogs t o m på slutet, innan han hade vett att flytta därifrån. Hetsåt så fort jag hade tillfälle, men när jag inte kunde det gick min smärta ut i aggressioner mot honom istället =(.
Inte förrän nu fattar jag att det var ångest redan då. Då trodde jag väl att jag var knäpp och var fruktansvärt ledsen "bara", utan nån egentlig anledning alls =(.
Jag vill gärna bråka med mamma eller pojkvän och såra, hata och vara arg, för att sedan bli mer ledsen, ångerfull och trösta och tröstas. Är jag ensam lindrar jag ju ångesten med hetsätning, men kan jag inte det blir jag vansinnig på närmast närstående istället =(.
Det är som om jag straffar mig själv genom att vara så elak så att folk (som jag absolut inte vill vara utan) börjar hata mig och lämnar mig eller blir arga tillbaka. Stört. Jag sa till T häromdagen, när vi grät båda två p g a mitt depressiva humör, att vi ska sluta träffas och att han bara kommer förstöra sitt liv om han är med mig osv. Men nån timme senare är jag ju "som vanligt igen". Kan prata om vanliga saker, skratta och vara glad som vem som helst.. så jag förstår ju att det inte är lätt att förstå sig på mig =/.
Jag vill vara arg, sparkas, slåss och hata samtidigt som jag vill att den som blir utsatt för det bara ska krama mig, hålla om mig och älska mig. Tomheten, hopplösheten och ledsenheten, är det inte det som är ångest? Som en värk som inte går att ta på.
När jag slutade med p-piller slutade jag så småningom att gråta varje dag. Jag vet inte om det har ett samband, men jag tror definitivt att det var dom som startade ätstörningen iaf. Blev sötsugen --> började köpa godis --> gick upp i vikt --> började kompensera för det genom att banta --> började hetsäta p g a hunger.. osv.
Jaa, hehe. Märks det att allt känns hopplöst idag? Imorgon vill jag inte vakna.
Fyfan vad jag känner igen mig i det du beskriver och lider med dig. Klassiskt dålig självkänsla och ångestbeteende. Har behandlat mina två senaste pojkvänner som skit , rent ut sagt - utan att fatta det själv har jag projicerat mitt mående på dem och det tog död på båda relationerna, på raken. Dom har älskat mig och jag har älskat dom men mina demoner och ätstörningen har stått emellan. Gör inte samma misstag, det är så sorgligt onödigt. Man måste fan fatta själv att man ÄR värd att älskas - och att ångesten inte kommer utifrån eller är nån annans fel utan att man måste bearbeta den själv. Jag är nog ungefär lika nere i träsket, men jag vill så gärna bli frisk. Det vill du med av vad jag läser - du är iallafall inte ensam, kom ihåg det! Vi är bara människor och imorrn är en dag som inte måste vara den förra lik! Det är vi som väljer.
Hej! Usch vad trist att läsa =(. Jag hoppas du får må bättre snart! Visst är det vi som väljer, men jag önskar att det inte var upp till mig ibland...=/
Hej jag är tjej på 18 år som har lidit av ätströningar fan vet inte hur längre? Antar att det började väldigt tidigt fast jag inte ville förstå då. Det är bara skit snack när folk säger att de förstår för ingen jävel kan förstå hur du mår inte ens jag som själv lider av ätstörningar. Önska jag hade mod nog att berätta för någon om mina problem. Eftersom jag lidit av en slags anorexi ett tag så märkte ju självklart folk omkring hur jävla mkt jag hade gått ner men eftersom jag har haft problem med min mage lyckades jag lura dem allihop att det berodde på det. Och nu är jag påväg att utveckla bulimi, varje dag när jag hetsäter tror jag att det blir den sista och nu när man bara går upp mer och mer p g a av det märker ingen hur jävla dåligt man mår. Jag vill bara säga att sluta aldrig kämpa för dom du älskar där ute men speciellt för DIG själv.
Du jag tror att ditt beteende (eller iaf början) har med hormoner att göra. Liknande skit hände mig. Jag fick hormon-problem (alla hormoner var inte som de skulle) o blev depressiv/ fick ångest för att sedan bli som en tonåring. Det var då min äs började!! Nu är jag ok i övrigt förutom äset. Har du undersökt allt ordentligt hos läkare?? kram
