Ätstörning

Jag "går" hos Ätstörningseheten nu, sen i höstas. Gick några ggr till en dietist i höstas och vintras. Fick ett matschema att följa, med sex måltider om dagen och förslag på måltider och mängder. Försökte väl följa det i början, men svårt. Har väl hållit i att försöka äta mellanmål iaf... 

Sen gick jag ett par gånger till en annan person där och sen ett par ggr till en sjukgymnast. Nu går jag i en grupp som hon har, typ kroppskännedom/avslappning.

Vet inte om det hjälper nåt. Har flyttat ihop med J nu. Så länge vi är tillsammans på kvällarna så funkar ju maten, men så fort jag är ensam så kommer ätstörningen tillbaka. 

Har kräkts ett par ggr i våras, runt påsk tror jag, men sen dess har J varit med mig i princip varenda kväll.

Äter mindre när jag är med J, han äter så lite. Så tror jag har ett behov att äta mer så fort jag blir ensam.

Har inte gått upp i vikt nu senaste nio veckorna 🙄, men barnmorskan var inte ett dugg bekymrad över det vid senaste besöket. Jag antar att det är mina muskler som förtvinar, för bebisen i magen växer ju... Suck. Är ju väldigt skönt att inte gå upp så mkt i vikt när man är ätstörd 🙄. Men samtidigt vill jag ha mina muskler kvar. Har ju tränat hyfsat regelbundet i flera år nu. Gör fortf 🙂. Börjar bli jobbigt att gå och stå, men träna går OK faktiskt 😃.

J frågar ibland hur det är, som ikväll. Han sa att jag ser ledsen ut. Då börjar jag gråta. Sa bara att jag tänker på tråkiga saker. Men inte vad 🙄.

Säger inte att jag är orolig för att jag måste bajsa fyra ggr om dagen. Hur ska det gå på semestern, att dela samma badrum, och på förlossningen? Nu har vi två badrum... Har ont i magen och gaser mer el mindre varje dag. Blivit dålig i magen av järnsaft. Är så fruktansvärt trött. Sover jättedåligt här. Vill inte bo här. Vill åka hem till mamma. Bo på landet. Försvinna från allt. Orkar inte med mig själv. Hur ska jag orka med att ta ansvar för ett barn också? Tänker ibland fortf att jag vill dö, oftast när jag överätit. Sen tänker jag att det inte är rättvist mot bebisen i magen, och inte mot J. Vill inte ens säga mina tankar till J.

Jag som tycker det är helt ofattbart hur jag har kunnat ha sån tur att få träffa någon som J. Den finaste personen i hela världen. Ändå har jag tankar på att inte vilja/orka leva? Ändå klarar jag fortf inte av ätande och mat 100%, jag klara liksom inte riktigt av mitt liv känns det som, och det drabbar ju honom. Det är orättvist. Jag älskar honom iaf. Älskar, älskar, älskar, älskar ❤️❤️❤️. Och jag får väl fortsätta att kämpa på, precis som alla andra.