Ljuga

Jag var hos den nya terapeuten idag och fixade ett nytt schema. Ska plugga två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen t o m torsdag nästa vecka (har tenta på fredagen). Hon frågade om jag ätit lunch, "Jaa" ljög jag. När jag kommer hem frågar T vad jag ätit, "fiskgryta" ljög jag (den åt jag ju upp igår.....).

Konstigt att mamma inte frågade ut mig om vad jag skulle äta till middag innan hon åkte hem nyss. Hon accepterade bara att jag skulle äta "nåt".

Har iaf pluggat från fyra ungefär. Tvättat lite emellan. Tre timmar koncentrerat kanske. Hann inte klart det jag skulle idag, så känner mig inte nöjd ändå, men lite nöjd är jag över att jag åtminstone försökt plugga och ätit så lite som jag gjort och inte hetsätit.

Har fått hem min lilla buskatt som har bott hos mamma hela långa sommaren. Mitt pyre ♥ (läs: tiger ;-)).

Kommentarer
Postat av: neva

vad tjänar du på att ljuga för din terapeut? jag förstår varför man ljuger för sin pojkvän och sin familj, och till och med för sig själv, men är det inte väldigt poänglöst att ljuga för den man går i terapi hos? Går du där för att slippa undan också? För vad är poängen med terapin då?

2009-08-28 @ 01:18:23
Postat av: pussel

Hon vill inte prata om min ätstörning utan vill bara jobba med scheman och att få saker gjorda hemma. Jag ljuger automatiskt när nån frågar vad jag ätit, svårt att bryta och jag är också "rädd" för att börja gråta så fort jag ska vara ärlig om maten.

2009-08-28 @ 07:50:28
URL: http://pussel.blogg.se/
Postat av: neva

om du börjar gråta så gör du... det är mänskligt, särskilt om man pratar om saker som berör en. och terapeuter är vana vid det.



jag kan tycka att det är lite konfunderande att du inte träffar nån terapeut där du får prata om det DU vill prata om...?



En fråga, har det gjorts nån utredning på dig om du har nån annan diagnos än ätstörning? Jag tänker på personlighetsstörning av något slag... Om det skulle visa sig att så är fallet, kan du behöva ett helt annat sätt att närma dig dina problem på. Själv har jag borderline, och efter att ha fått den diagnosen föll många bitar på plats varför jag är som jag är, coh hur det påverkar mina relationer och mitt matbeteende.

2009-08-28 @ 10:11:02
Postat av: pussel

Jo visst är det så, men det är ändå så jobbigt =/.



Jaa det tycker jag också. Jag sökte ju för ätstörning.. Jag har pratat med en på ätstörningsenheten här, men hon avslutade med mig eftersom hon tyckte att hon inte kunde hjälpa mig (jag vill äta LCHF + att jag redan vet "allt" om hur jag ska göra för att bli frisk osv.).



Nej, ingen utredning. Inte för bulimi heller, den diagnosen har jag ju satt på mig själv eftersom jag uppfyller kriterierna. Jag vet att de snackade lite löst om att man kunde göra tester el vad det nu var, men det görs tydligen inte på den kliniken jag går på nu =/. Allt är så jäkla störigt inom vården, jag hatar det!



Jag har faktiskt läst lite om borderline och tyckte att jag stämde in på vissa av kriterierna iaf, men grejen är ju med alla psykiska sjukdomar att det finns folk på hela "skalan" från frisk till sjuk. Man kan ju vara nära ett sjukdomstillstånd utan att uppfylla alla kriterier och få diagnosen.



Jag vet inte. Jag vet ingenting. Bara att JAG själv måste VILJA bli frisk och det är bara JAG som kan göra mig frisk. Vad fan har man vården till för då???? arg



Jag är tacksam för dina kommentarer iaf!

Kan du inte berätta lite om borderline och dina problem?

2009-08-28 @ 10:29:06
URL: http://pussel.blogg.se/
Postat av: neva

nej, du måste faktiskt inte vilja bli frisk... för att få hjälp menar jag. Jag vet att man tycker man borde, och större delen av psykiatrin verkar oxå tycka att man ska vara så jälva tacksam och glad i att bli frisk och lämna alla sina ångestlindrande strategier bakom sig utan motstånd, dessa strategier som man i sina egna ögon identifierar sig med helt o hållet, ätstörd=jag, impulsiv=jag osv... man kanske både vill och inte vill bli av med det där. Jag antar att man inte vill för man tror inte det finns ngt som kan ersätta det, vad ska man göra istället för att hantera all sin ångest?? Grejen är väl den, att det inte handlar om att byta ut strategi lika mkt som det kanske faktiskt handlar om att ta reda på vad ångesten beror på, vad som driver den.



men som sagt, skit i om du vill eller inte, det är rätt mycket du gör i ditt liv just nu som du inte vill göra, att söka hjälp med allt vad det innebär kan tillsvidare få vara ännu en sån sak, du måste inte VILJA det eller TRO på det.



jag har haft ätstörningar i ca 10år (är 28 nu) och från början var det bulimi, så som du håller på nu ungefär. Det började med att jag svalt så gott jag kunde, för att sedan inte kunna hålla mig längre utan började få sjukligt starkt begär efter mat (såklart eftersom min kropp gör vad den ska för att den ska överleva) iaf, från att ha spytt upp maten en gång och tänkt att det kommer nog inte hända fler gånger ändå, så gick det snabbt, på bara några veckor hetsåt jag flera gånger om dagen och spydde flera gånger om dagen, jag planerade nästa hetsätning samtdigt som jag stod lutad över toaletten och kräktes. Så där höll det på ett tag, jag sökte hjälp för det och för andra besvär (deprimerad, ångest) men jag tycker aldrig jag fick nån riktigt bra hjälp. Dock slutade jag kräkas efter att ha gått på antidepressiva ett tag, de medicinerna gjorde mig totalt avtrubbad och likgiltig så efter en hetsätning så orkade jag inget annat än att sova, och sov hela dagarna, helt värdelöst.

Med åren har själva hetsätningarna ebbat ut, för att inte längre finnas, det jag gör nu och så som det varit några år tillbaka är att jag överäter, det är alltså inte längre samma panik o stress när jag äter, och heller inte så ofta som förr, men jag äter mycket likväl.



och hur kommer då bordeline in i detta? well, de behöver ju inte nödvändigtvis höra ihop, men det är vanligt att det gör det. För mig blir saker och ting ofta svart eller vitt, det finns inga gråzoner. Antingen så är det på ett sätt eller så är det inte så. och när det kommer till maten finns det ofta inget som heter "en kaka till kaffet" utan det slutar med en överätning, garanterat. Allt eller inget, samt den här väldigt karaktäristiska impulsiviteten, som känns som en besatthet ibland, plötsligt drabbas jag av en tanke på nåt och då måste jag bara göra något NU, jag kan inte vara kvar i den känslan/tanken utan måste göra något nu nu nu. Så blir det ju med maten, bjuder en kompis på en godisbit så kan det bara klicka till i min hjärna o plötsligt måste jag bara mer mer mer, o det NUUU! ;)



Sen har jag svårt för att känna vem jag eg är, det är som att jag inte har någon grund i mig, en stabil personlighet, utan den skiftar beroende på vem jag träffar och i vilket sällskap jag befinner mig, jag anpassar mig mkt efter min omgivning, men det leder ju till att jag har noll koll på vem JAG är eg. När det kommer till maten där kan man väl säga att jag kan förstå intellektuellt att jag inte är "tjock" i eg mening, men jag KÄNNER mig det, ibland, men om jag ätit så som jag tycker är bra så kan jag känna annorlunda för mig själv, jag identifierar och bedömer mig själv helt och hållet efter vad jag har ätit/inte ätit. På båda sätt är det alltså yttre faktorer som jag låter avgöra vem jag är, och yttre faktorer förändras ju ständigt (vilka personer man träffar, vilken mat man äter) vilket gör att jag aldrig känner mig som en o samma, utan bara splittrad och opålitlig. Som sagt, ingen inre personlighet som kärna i mig själv.



Sen svänger känslorna i mig fram och tillbaka bara sådär, vilket gör det svårt för nära att hänga med, ena stunden är jag på ett sätt för att nästa hota med att jag aldrig mer vill ses, eller känna att jag vill dö... så dramtiska kast hela tiden att man själv inte hänger med, och det orskar stora sår i relationer till andra.



kronisk tomhetskänsla är oxå något som är typiskt för borderline, att det alltid finns ett "hål" i en, en ensamhet, en avgrund som man aldrig tycks kunna fylla... inte ens med kärlek från sin pojkvän, inte med mat (man dämpar bara känslan för stunden) men ändå försöker man om o om igen att fylla sig själv, fylla långt över bredden för att få slippa känna...



det var ca 2år sen jag fick den diagnosen, men det för att nån äntligen tog mig på allvar o valde o se MIG istället för mina symptom-min ätstörning mm. Jag gjorde om testet i våras (hade ytterligare två personlighetsstörningar vid första testet för två år sen, men dessa var nu borta ) men min borderlinediagnos bestod, dock har jag förändrats så otroligt mycket att jag inte lider av de här svängningarna på samma sätt längre. Jag försötår mig själv bättre och det är viktigt för att man ska kunna förstå varför det känns som det känns ibland.



så... nu har du fått läsa ett jättelångt mail... oavsett om du känner igen dig eller ej i det som jag skrivit, så kan det vara värt att ta reda på hur det ligger till för dig. rent ut sagt tycker jag det är negligerande av psykvården att alltid fokusera så mkt på symptomen på saker o ting, som i ditt fall att du har svårt o ta i tu med saker, och då vad du ska ha för rutiner för att få saker gjorda... är inte det lite som du säger, att säga att man ska göra något är en sak, men att sedan göra det är något helt annat? hade det där funkat, så hade du väl kunnat sluta hetsäta för länge sen? då hade det väl bara varit att säga att nu slutar jg med det o så var det bra sen? Du behöver väl snarare veta VARFÖR du inte kommer igång med saker o ting, varför du vill hetsäta, varför du har ångest och rädslor för olika saker?



tyvärr är det så att när man är som svagast (sjuk som du är nu ) är då man samtidigt måste vara som allra starkast, och stå på sig mot många inom psykiatrin... annars kommer du troligen sitta som du gör nu, om tio år, och undra vart alla åren tog vägen... man måste tjata till sig bra vård, en utredning om diagnoser osv, jag har gjort det men det tog tid och det tog på krafterna, men i slutändan var det självklart värt det!

2009-08-28 @ 15:08:57
Postat av: pussel

Jag gråter nu när jag läser din kommentar. Det är så sorgligt allting. Just dom "symptomen" du skriver om känner jag igen mig i nästan exakt. Har läst om borderline igen idag på nätet och det är vissa grejer som stämmer in precis och vissa andra jag inte känner av.

Tomhetskänslan är stark och finns där hela tiden. Och det där att känslorna svänger hit och dit. T har gråtit flera gånger (redan, vi har inte varit tillsammans länge) och sagt att han inte förstår mig. Ena stunden vill jag dö och vill säga upp kontakten med honom medan jag i nästa älskar honom och vill vara med honom hela tiden ^^.

Är en typisk svart-eller-vitt person också. Iaf enligt terapeuterna och mig själv också. Antingen perfekt mat-dag eller katastrof. Likadant med plugg och jobb antar jag.



Samtidigt som jag är nyfiken på, och gärna vill(?) få en diagnos, så tänker jag också att det kvittar. Vad spelar det för roll? Det kommer väl ändå inte bli bättre? Jag kommer fortsätta så här ändå.. och ångesten (som jag tycker har blivit mycket värre nu bara de senaste veckorna) den kommer väl finnas kvar?



Men visst, nån medicin kanske skulle funka. Vad vet jag.

Ska prata med min terapeut på tisdag när jag ska dit. Och kanske skriva ut din kommentar och visa? Jag har så svårt att berätta och prata, lättare att visa något skrivet.

Kram!

2009-08-28 @ 17:14:07
URL: http://pussel.blogg.se/
Postat av: neva

du får använda min text om du tycker det skulle hjälpa.

Observera att jag aldrig propagerat FÖR medicin, jag personligen har bara negativa erfarenheter av det...



det tar inte mer än ett par timmar totalt att göra de där testen, (SCID 2) jag tycker minsann du har rätt att få veta om du har en diagnos el ej, särskilt eftersom du känner igen dig i många av kriterierna...



och jo, allt som är nu kommer såklart att fortsätta likadant trots att nån säger att du ev har borderline... SÅVIDA ni inte byter fokus! Det handlar inte om att du behöver tider bestämt för dig att du ska plugga i två timmar hit o dit, det handlar om att du ska lära känna dig själv, se dig själv med nya ögon, börja förstå dig själv, och till slut kanske till och med LYSSNA PÅ DIG SJÄLV :)



jag tror att en diagnos skulle kunna innebära just det, ett byte av fokus som kanske är mer anpassat för DIG... det är iaf min egen erfarenhet, och det är allt jag kan komma med.



sen, KAN det ju oxå vara så, att du inte alls har någon personlighetsstörning, och det är ok det oxå, oavsett vad utkomsten blir så tror jag på att det finns en betydligt djupare nivå du behöver nå med dig själv, du behöver bli sedd för den du ÄR istället för det du GÖR.



Med risk att låta som om jag vet bäst och att "my way is the highway" vill jag bara säga att det är inte därför jag skriver, jag skriver för att jag bryr mig, för att jag själv önskade att jag hade någon att dela mina upplevelser med när jag hade det som jobbigast, för att jag vill att du ska veta att det GÅR att må bättre trots att det känns som den största lögnen i världen, samt för att jag fortfarande har ett behov av att reflektera tankar med nån som vet hur det känns, mina vänner kan ju bara lyssna, men aldrig riktigt förstå.



sist men inte minst, vad var det du tyckte av de kriterierna som du INTE kände igen dig i?

2009-08-28 @ 17:54:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0