Ätstörning

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.

 

Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.

 

Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?

 

Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.

 

Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!

 

Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??

 

Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?

Usch, jag orkar inte med en samtalskontakt längre, inte en jävla sekund längre! Vet inte hur jag ska göra. Det blir inte bra för någon av oss om jag står kvar trots att jag inte orkar. Men jag vet inte hur hen(! första ggn jag använder det ordet tror jag^^) ska klara sig utan mig. Men det är väl upp till Gud, inte till mig. Jag ansvarar inte för andra människor. Jag ansvarar bara för mig själv.

 

Kanske skulle jag orka om jag inte lyssnar av telefonsvararen när hen har pratat in? Oftast är det hens meddelanden på telefonsvararen som är så outhärdligt jobbiga- Hen accepterar inte mig som jag är, utan jag borde göra si och så och inte vara si och så. Ändå tycker jag att jag verkligen försöker ta hänsyn till hens svårigheter. Hen har ingen aning om hur jag har det. Hur mycket jag kämpar med att stå ut. Men hen har det ju så otroligt mycket jobbigare och svårare än jag har det... så jag borde orka med?

 

Men jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut 2019. Jag tror jag överätare mycket på grund av den här personen. För att jag blir så arg och ledsen och förbannad på hen. Jag kan ju inte offra min abstinens för en annan person, som dessutom inte kommer att bli hjälpt då, om jag tar återfall.

 

SUCK. Jag hatar detta. Jag ska vända mig till Gud. Jag ska bli bättre på att be det här året. Jag ska bli bättre på att överlämna alla mina angelägenheter till Gud. Jag vill bli bättre på att ringa ut också. Har sååå himla svårt för det. Det tar emot enormt mycket.

 

Nu vill jag bara äta glass och dränka mina bekymmer =(. Men känslorna är ju inte farliga. Jag känner så här nu, vad det nu är jag känner. Jag är så dålig på att komma på ord. Att formulera mig. Jag fick lite hjälp av min sponsor härom dagen: Vanmakt, obeslutsamhet, otillräcklighet. Ja, jag känner nog alla dessa känslor just nu.

 

Jag kommer att äta glass nu istället för att gå och lägga mig. Jag skulle ju också kunna gå och lägga mig, kl är snart 22. Men jag kommer inte att hetsäta, och jag vill inte överäta. Jag är ledig imorgon, men jag vill lägga mig tidigt ändå egentligen.

 

Håller på att möblera om. Fick hjälp av boendestöd idag att flytta mina bokhyllor och nu håller jag på att rensa lite bland gamla skolgrejer och ställa tillbaka böcker och pärmar igen. Men vill nog lägga ner för idag nu och kolla lite på TV och äta glass ist (glass som blev över efter nyår, vegansk glass, annars köper jag ju inte glass hem).

 

Spännande med ommöblering iaf =). Jag har köpt en soffa! Kanske skrev det i förra inlägget? Den kommer på torsdag morgon iaf, så därför ville jag flytta bokhyllorna idag när jag hade hjälp av boendestöd. Borde väl kunna få sådan hjälp av någon kompis (så gör väl andra?). Men känns som jag inte har några kompisar direkt längre. Dock ber jag ju inte om hjälp heller. Kanske skulle någon ställa upp om jag bara frågade..

 

Jag funderade på om jag skulle börja springa 10 min om dagen igen, från och med idag. Men nä, blev inte så. Isf hade jag velat springa tidigare på dagen. Men det finns ju alltid ursäkter. Hade kunnat springa i mörkret när jag kom hem. Suck igen. Täntke ta tre djupa andetag varje timme. Har jag gjort det då? Nä, det blir inte av.

 

Just nu känner jag så här, och det är OK! Det är det viktiga. Jag får känna alla känslor jag känner. Jag behöver inte "tysta" dem med mat/ätande. Jag mår inte bra just nu, jag känner mig rastlös, otålig, ledsen. arg, bitter, frustrerad, otillräcklig. Samtidigt känner jag mig lite glad för ommöbleringen. Lite glad för att jag äntligen hittat en soffa jag vill ha (och har köpt), som dessutom är begagnad =). Det finns mycket bra i livet också. Varför låta något som jag faktiskt inte måste ta på mig, dra ner mitt liv i mörkret? Jag ansvarar inte för den här jobbiga människan som jag försöker hjälpa. Jag har gjort allt jag kan, och är inte hen nöjd eller accepterar det jag kan ge, då får det vara. Varför stå kvar när det förgör mig? Men hen kommer att anklaga mig för att det är mitt fel att jag inte orkar stå kvar, och det är jag rädd för. Jag är rädd för vad hen ska tycka och jag är rädd att hen inte får någon hjälp i sin svåra situation av någon annan =(. Jag tror ingen orkrar med den här stackars, svårt sjuka, människan. Suck.

 

Nä, nu får jag ha skrivit klart för idag. Jag kan ju alltid blogga mer imorn. Imorn är en ny dag.

 

Godnatt.

Jag mår inte bra. Igår överåt jag igen, mkt. Har inte bett till Gud, har inte ringt in på möten. Igår började jag eftermiddagen med att äta upp resten av jordnötterna från i fredags. Det gick väl OK. Åt inget mer på några timmar. sen pizza, bara två bitar. Så det var väl också OK. Sen hälften av chiapudding/overnight oats med jordnötssmör och sylt. Gott. Gick väl bra det också, åt ju bara hälften (en port av två). Tyckte jag åt intuitivt hela dagen. Sen på kvällen, vid halv tio, så tänkte jag att jagi inte skulle äta nåt mer. Gå  och lägga mig tidigt. Äntligen börja "mitt nya liv" med att lägga mig tidigt och gå upp tidigt, även om det var lördag. Åkte ju inte och dansade. Var ju hemma. Nä, då åt jag ändå upp resten av den goda chiapuddingen/overnight oats. Sen banan med jordnötssmör och chokladkakor. Apelsin, banan, nötter, torkade fikon och mer jordnötssmör och choklad. Suck, så onödigt. Som vanligt. Mitt gamla vanliga ätstörda jag. Varför? För att jag irriterat mig så extremt mkt denna vecka på min chef och andra på jobbet? Förmodligen. Sovit för lite hela veckan också. Lagt mig försent.

 

Orka. Orka leva. Jag vill inte leva så här. Orkar inte göra det jag borde heller. Vill inte. Vill inte ringa ut. Hatar det. Hatar att ringa folk. Jag tycker synd om mig själv istället. Kanske det värsta man kan göra? Det gör ingen gott. Aldrig. Jag tror inte det.

 

Jag mår illa. Hade ont i magen. Nu mår jag bara illa. Vill inte dricka vatten. Bajsade iaf på fm när jag gått upp. Även om magen står ut en hel del fortf så är det iaf lite mindre i tarmarna. Skönt det iaf. Alltid nåt. Man får vara glad för det lilla.

 

Idag har jag bett. Ska träna i em.

 

Min att-göra-lista idag:

• Jobba (vissa specifika saker, ska försöka hålla mig till det)
• Packa, ska på utbildning(!) (träningskläder?, smink, tvättgrejer, nattlinne, underkläder, sköna men fina jobbkläder (har jag det?), skor, bok, mobil, dator, laddare)
• Laga mat (chiapudding/overnight oats, sallad, pizza)
• Kolla upp veganska restauranger dit vi ska
• Meddela ett par vänner där att jag ska dit (även om vi inte hinner ses)
• Träna
• Ringa min sponsor
• Samtal med sponsee
• Kvällsmöte och sen lägga mig (alltså jag har tänkt äta klart före mina samtal ikväll och lägga mig halv tio! - får se hur det går, men jag vill!) - Jag läser två böcker nu: Gryning över Kalahari och 4 timmars arbetsvecka. Det lockar mig faktiskt lite att gå och lägga mig tidigt (i teorin).

I natt drömde jag en riktigt otäck mardröm. Brukar aldrig drömma mardrömmar. Brukar inte komma ihåg drömmar ofta alls. Det kan vara den värsta jag drömt. Vaknade ca 0250 och var tacksam att det bara var en dröm. Drömde om mitt tidigare liv (alltså för några år sen). Jag mådde riktigt jäkla dåligt och skadade mig själv och tog sönder saker.

 

Jag var jättetrött, men bestämde mig för att skriva ner drömmen och lite tankar om varför jag kan ha fått denna dröm. Bl a kanske Gud vill ge mig en läxa att jag harmar så mkt på andra. Har varit riktigt irriterad och snackat skit om en kollega, trots att han förmodligen mår riktigt dåligt. Kan också vara att jag äter helt vegetariskt nu och inte använder tillsatt fett i maten, vilket gör att jag förmodligen får i mig för lite energi och har svårt att sova p g a det (troligen).

 

Idag har jag känt mig stressad. Har den där klumpen i / trycket över halsen igen. Annars är min avföring aningen fastare nu tycker jag, men fortf väldigt mjuk. Känt mig pigg och glad ändå, trots alldeles för lite sömn (p g a att jag inte somnar). I förrgår låg jag vaken nästan två timmar!! Och jag brukar somna i princip direkt ^^.

 

Idag har jag sagt att jag ska lägga mig halv elva. Så nu är det hög tid att stänga av datorn!

 

Kram och godnatt! Veganresan fortsätter... ;-)

Hej! Vad kul att få en kommentar! =) Även om det inte var lika kul med återfall såklart =S.

 

Själv går det sådär. Jag överäter typ varje kväll jag är hemma. Är jag hos mamma eller borta hos andra går det bra, men hemma ensam överäter jag efter middagen (som ofta är alldeles för sen).

 

Ikväll har jag ätit 3 dl syrad grädde (för första ggn) med bär, plus två 250-grams ekologiska brieostar. Why!? Jag köpte det för att det var på erbjudande på Hemköp. Tvekade lite grann då jag inte ätit så mkt mjölkprodukter den senaste tiden och blivit väldigt inspirerad av "vegan-rörelsen" (eller rättare sagt några youtubers jag försöker följa så gott jag kan nu när jag haft mkt annat att tänka på, och göra - mamma).

 

Jag behöver be varje morgon. Jag behöver meditera. Jag vill fortsätta med Yoga som jag började med efter nyår. Men nä, det har blivit bortpriorterat. Förstår mig inte på mig själv. Att ta hand om mig själv och mina känslor och motverka min ätstörning är det viktigaste i mitt liv. Annars orkar jag inte leva. Ändå prioriterar jag bort livsviktiga saker!?

 

Ja, livet är inte lätt. Men jag slår inte så mkt på mig själv längre (gjorde jag det förut?). Jag förlåter mig själv för att jag gör fel val ibland. Jag kommer iaf på saker jag gjort fel, och jag har möjlighet att göra bättre imorgon! Allt jag ser och inser, även i efterhand, hjälper mig ju framåt i livet. Det ger mig möjlighet att bli bättre. Att öva på att agera annorlunda!

 

Fantastiskt egentligen. Livet är fantastiskt. Ibland är det jobbigt att leva. Men livet är ändå fantastiskt. Jag älskar naturen. Jag älskar solen. Det är livet. För mig är Gud naturen, livet.

 

Yes, så är det. Har iaf inte spytt, och det tänker jag inte göra. Jag har slutat äta för idag (igår ^^) och idag är en ny dag. Jag har inte spytt på över ett och ett halvt år. Det är HELT OTROLIGT. Om jag då har en period när jag fastnat(?) i överätande, så är det ändå inget mot bulimin jag kämpade emot för två år sen. Nu har jag ett program, en trygghet. Massor med människor som har samma sjukdom som jag, som jag kan få stöd av. Och jag har accepterat att jag är sjuk, och att det finns en högre makt som är starkare än jag. Något som kan hjälpa mig, vägleda mig i livet.

 

Mitt liv är likadant som förut. Jag är ju samma person. Ändå är det helt annorlunda. Skumt, och konstigt, och mäktigt.

 

Gud, vägled mig idag (imorgon). hjälp mig att inte överäta. Hjälp mig att göra bra val som jag klarar av. Låt mig följa min plan att lämna de två ytterligare brieostarna jag köpt till mamma. Imorgon vill jag äta mer vegetariskt, mer grönsaker och frukt. Fräsha saker, så att jag får känna mig fräsch i kroppen.

 

Imorgon (vad som är idag eller imorgon varierar lite från mening till mening tror jag ^^) ska jag träffa några vänner! Tack Gud för att du finns, tack för att jag får finnas på denna vackra planet och uppleva den här fantastiska dagen.

Idag har det varit en ganska jobbig dag. Jag har nästan velat dö. Inte orkat göra någonting. Dock tror jag att det beror på att det är något knas med mina hormoner. I vilket fall måste jag acceptera hur jag mår och hur jag känner. Det är det enda jag kan göra. Det blir inte bättre av att jag kämpar emot i stunden. Att jag inte tycker att jag ska må som jag mår. Det hjälper ju inte. Men det hjälper att acceptera mina känslor. Orkar jag inte så orkar jag inte. Just nu. Känslor ändras hela tiden. Om en timme kommer jag förmodligen inte känna precis likadant som jag känner nu. Och inte imorgon heller.

 

Nu känns det mkt bättre än det gjorde på dagen. Har gråtit i ett par omgångar och halvsovit i en fåtölj. Orkade inte laga mat. Orkade inte gå ut och jogga eller gå. Orkade inte ta mig iväg på ett träningspass och orkade inte ta mig iväg och handla. Orkade ingenting.

 

Men lite senare orkade jag faktiskt stoppa in ett par sötpotatisar i ugnen och sen fick jag t o m ett ryck och bakade ett enkelt bananbröd. Såå gott!! Som en mjuk banan- och kanelkaka.

 

Idag har jag irriterat mig och irriterat mig och irriterat mig. Är så trött. Känner mig utbränd. Min hjärna har varit som en blöt svamp i eftermiddag. Vaknat vid 06 flera dagar nu. Förmodligen somnat om lite innan väckarklockan kl 07. Men inte sovit tillräckligt iaf. Lagt mig närmare 24 de senaste kvällarna. Varit så trött så jag inte orkat lägga mig =/.

 

Inser iaf att det inte hjälper att irritera mig på alla andra. Vad kan jag göra åt min situation själv? Jo, jag kan agera mer som en projektledare. Följa upp ärenden. Dock känner jag mig nästan mer stressad bara jag tänker på det, eftersom jag har så svårt att prioritera och inte vet var jag ska börja i allt =(.

 

Suck.

Jag har så otroligt mycket att skriva. Tankarna har bara snurrat runt de senaste dagarna och jag blir knäpp på mig själv. Hatade nästan livet idag när jag kom hem från jobbet, men nu känns det bättre. Skulle ringa ut, göra tionde, skriva etc. Usch usch usch vilket motstånd jag har mot allt! Vill inte vill inte vill inte!!!

 

Vill göra uppgift/tips som jag fått av min sponsor: Skriva ner tre bra grejer från idag, tre saker jag är tacksam över idag samt en sak jag behöver hjälp med. Detta pratade vi om i söndags, nu är det torsdag. Bättre sent än aldrig!

Så här kommer de då:

 

• En ekorre sprang över cykelbanan när jag cyklade till jobbet imorse <3. Körde nästan över den! Såå söt. Jag älskar ekorrar! =)
• Jag har fått en hel del gjort på jobbet idag, kunnat fokusera hyfsat (ovanligt bra?).
• Jag hade färdig mat hemma att äta när jag kom hem rätt sent från jobbet.

Tacksam

• Solen strålade idag och värmde i den kalla vinden och jag kunde sitta ute mot en husvägg och äta min lunch och njuta av solen!
• Att jag har en sponsee i 12-stegs programmet som jag har möjlighet att vägleda genom stegarbetet och som hjälper mig att inse mina egna brister och hur jag kan hantera dem.
• Att jag har en sponsor som kan vägleda mig i livet och kan tipsa om tex sådana här övningar som kan hjälpa mig att se mer positivt på livet och göra mig lycklig.

Hjälp

• Jag behöver Guds hjälp och stöd att orka/våga ringa ut när jag behöver det. Att faktiskt göra tionde steg. Tror det är delvis(?) det som gör att jag överäter på kvällarna och inte går och lägger mig fast jag tror(?) att jag vill.

Blandar kanske ihop bra och tacksam lite, men det spelar nog inte så stor roll =).

 

Mitt tionde idag (och häromdagen) som jag alltså borde ha gjort:

Jag är irriterad och besviken på S, för det första var det för att han inte tog med min mat till mig i lördags kväll som han har i sin frys, trots att jag sa det innan att jag ville ha den till den här veckan för att jag inte skulle orka laga mat. Är eg inte sur för att han inte tog med den, men för att jag ursäktade mig att jag glömde att påminna/be honom om den sen i söndags när jag kom på det, fast jag egentligen tyckte att han hade lika stor skuld i att han inte tog med den. Jag tycker alltså att han borde ursäktat sig också. Men det gjorde han aldrig. Vad är det i mig som gör att jag irriterar mig på  detta? Jag tror det är mina "personliga relationer", jag har en rädsla för att jag tycker illa om honom när han inte beter sig som jag vill (jag är regissören som styr föreställnignen och bestämmer hur han ska vara) och då blir jag rädd för mig själv och mitt eget beteende, för då hotas vår relation. Om jag inte accepterar honom som han är, så kanske jag inte orkar vara med honom. Och då kommer inte jag att kunna ha kvar honom som vän, och då förlorar jag honom.

Hm, långsökt? Jag tror inte det.

 

För det andra så skrev han idag att han inte ville följa med på en mässa i helgen för att han lovat sina föräldrar att åka till dom och byta däck på bilen den här helgen. Fast då frågade jag om han hade velat följa med på mässan om han inte skulle till dom (vilket jag misstänkte att han inte hade velat), och då svarade han att nej det hade han nog inte velat ändå utan hellre kollat på fotboll. Då tycker jag att han varit oärlig när han "skyllde" på att han skulle till sina föräldrar istället för att bara säga att han inte hade lust att gå på mässan. Vad är det i mig som gör att jag irriterar mig på detta? Trygghet och personliga relationer kanske. Jag är självisk som vill att han ska följa med mig på mässan och egennyttig för att jag vill att han ska vara som jag vill och "ärlig" på mitt sätt som jag dikterat. Tänkte att jag svarat en kompis likadant förra helgen, då sa jag att jag inte kunde/ville besöka henne för att jag troligen skulle till mamma. Dock åkte jag aldrig till mamma förra helgen, men jag hade ändå ingen lust att åka till min kompis. Så eg skyllde jag bara på att jag skulle till mamma, istf att vara ärlig med att jag inte hade någon lust att åka till min kompis! Alltså är jag precis likadan själv, som jag beskyller S för att vara. Oärlig.

 

Jahopp, det var mina tionde steg är på bloggen ist.

Puss och kram och godnatt!

 

Just det förresten, jag glömde ju den fysiska biten. Haft så himla svullen mage idag. Överätit varje kväll. Svullen mage imorse. Ännu mer svullen mage på em och ont i magen på em och när jag cyklade hem. Det jag gjort de senaste dagarna är att jag börjat dricka kaffe igen, kaffe med mjölk på jobbet! Drack kaffe annandag påsk och hade så ont i magen på vägen hem från mamma. Kopplade det till kaffet. Fick ont igen typ en el två dagar senare när jag druckit en kopp kaffe på jobbet. Har inte druckit kaffe sen dess, men börjat lite den här veckan. Var helt förstoppad igår. Var längesen jag var det nu. Och så ont i magen idag och lite skakis och obehaglig känsla i kroppen när jag cyklade hem och då har jag druckit två koppar idag...

Nu ska jag försöka ha ett uppehåll igen så får jag se om det känns bättre i kroppen.

Kanske är det den lilla mjölken i kaffet? Eller kaffet? Eller kombinationen. Eller inget dera, nåt annat. Svårt! Godnatt.

Var hos privat gynekolog idag. Tog nya hormonprover.

 

Hinner inte skriva mkt ikväll. Borde redan ligga i sängen.

 

Har känt mig trött och deppig. Tung/svullen i huvudet.

 

Överåt igår och i förrgår. Kanske har med det att göra? Överfull i magen igår kväll och idag. Idag skippade jag dock frukosten och har inte ätit för mkt (än iaf). Vill dock bra gärna ta ett par bitar mörk choklad till... Har iofs ätit rätt mkt frukt idag. Fem torkade fikon bl a tror jag det var.

 

Iaf, apropå hormoner:

 

Tycker jag redan äter för mina hormoner, men ingen mens i sikte hittills.

 

Övningen för anti-ageing verkar läskig, men en dag ska jag klara det!

 

Nu måste jag hämta tvätten innan jag stupar i säng. Mammas bajslakan ^^. Ålskade älskade älskade mamma! <3

Hm, det ser ut som jag har typ 2-3 besökare här fast jag aldrig skriver nåt ^^. Tänker så ofta att jag vill börja blogga mer regelbundet. Är så insipirerad av alla Youtubers jag har börjat kolla på, så jag vill också bli en youtuber ^^. Men jag är verkligen mitt eget största hinder. Tänker att det klarar inte jag. Jag kan inte prata sådär som "ADHD-männsikor" kan. Jag kan inte uttrycka mig. Jag får inte saker gjorda. Etc etc etc. ^^ Hehe, tja, nä då är det ju svårt... =P

 

Har inte bloggat sen jag fick veta att mamma har cancer ens! Galet. Fick reda på det för några veckor sen. Förra veckan, närmare bestämt i onsdags, påbörjade hon sin behandling. Strålning och cellgifter. men ett par veckor innan dess påbörjade hon sin alternativa behandling: Att stärka sitt immunförsvar. Hon följer mkt av det Chris Beat Cancer råder i sitt program SQUARE ONE.

 

Nu mådde hon lite illa av cellgifterna hon fick i onsdags i flera dagar och har ätit ännu mindre (knappt nåt) vilket känts oroande. Dock har jag otrolig hjälp av 12-stegs programmet nu och det tackar jag Gud för, och mamma ;-). Jag kan tipsa mamma om kost och hälsa, men hon måste göra det hon vill och känner är rätt, och jag måste ta hand om mig själv för att orka vara ett stöd för henne.

 

I lördags blev jag sjuk. Planen var att åka till mamma (som vanligt de senaste helgerna), men fick stanna hemma istället =(. Kändes väldigt ensamt och hemskt först, men som tur var skulle min brors familj dit så mamma fick sällskap iaf. Och jag tyckte väl synd om mig själv ett tag, men det gick över. Känns faktiskt skönt att ha blivit sjuk, för jag tror inte jag orkade mer. Kroppen orkar inte med all stress. Så himla stressigt på jobbet och så försöka orka med att åka till mamma på helgen också. Jag orkar nog inte det egentligen.

 

Har fått nån konstig sjukdom. Tror jag blivit smittad av S i onsdags kväll och han i sin tur av sina föräldrar förra helgen, som har fått influensa. Men jag fick feber och illamående i lördags, sen gick febern ner i söndags och idag har jag varit feberfri, men fortf ingen direkt aptit och nästan illamående och lite ont i magen, mest efter att jag ätit. Skumt.

 

Varken åt eller drack på ca 24 timmar lör em - sön em, men ett svagt illamående och aptitlöshet är kvar. Har ätit lite ändå, ätstörningen(?).

 

Ska stanna hemma från jobbet imorn också. Stärkt av S och av min sponsor <3. Borde inte behöva pepp att stanna hemma från jobbet, men det behöver jag. För nu känner jag mig ju rätt frisk ändå...

Men jag tror verkligen min kropp behöver en dag till hemma. Och nåt är ju fortf fel.

 

Kram och godnatt!

Usch. Jag är superstressad nu på jobbet (och jag som inte får stressa nu, utan tvärtom, ska stressa ner för att få tillbaka mensen!!).

 

Dessutom har jag fått tillbaka känslan att tröjan sitter åt vid halsen (eller ett tajt halsband), fast jag varken har halsband eller någon åtsittande tröja. =(

 

https://stegforhalsa.se/10-symtom-pa-skoldkortelproblem/ 

Där står det följande:

"

Reproduktionssvårigheter

Den hormonella obalans som uppstår i samband med sköldkörtelproblem kan orsaka komplikationer vid graviditet, förändringar i menstruation och en brist på sexuell lust."

 

Dessutom kan problem med sköldkörteln påverka tarmen och matsmältningen... och den är värre än någonsin för mig just nu =S.

Har i princip slutat tillsätta salt i maten. Och använder jag salt så är det mest flingsalt (inte så mkt jod troligtvis). Så nu tog jag en jod och tyrosin-kapsel till middagen ^^.

Jag har verkligen inte tid med sjukvård och läkartider just nu =(. Men jag måste väl ta tag i det.

 

 

Å jag skulle precis stänga av datorn och så kom jag på att jag skulle ju blogga ju!!

 

Så, fick starta upp Chrome igen. Jag har haft en fantastisk helg och vet ni vad jag har gjort? Jag har bara varit hemma och mest jobbat faktiskt. Men grejen är att från och med i fredags kväll (när jag trodde att jag skulle åka hem från jobbet och bara gråta av utmattning och irritation) så har jag mest känt kärlek och nästan lite lycka!

 

Ok, snabbt då, vad jag tror är orsakerna:

1. Bön innan morgonmeditationen (läser bara delar av det som står på sid 106-107 i Stora Boken typ).

2. Den här veckan har jag varje morgon lyssnat på denna youtube-meditation!

3. Yogat några gånger (inte hunnit/orkat alla dagar), kör Adrienes TRUE.

4. Tja, och så gjorde jag väl ett halvt steg 10 i fredags när jag cyklade hem. Skrev så här till S tidigare ikväll på Messenger:

Idag har jag varit lite bättre i magen än de senaste dagarna. Avföringen var lite bättre. Tidigare har jag haft väldigt lös avföring, men oftast inte känt mig "klar" ändå. Varit gasig i magen också, och riktigt ont i magen de senaste kvällarna =/.

 

Har trott att det berott på frukosten. Gjorde overnight oats förra veckan med en msk ärtprotein och en msk risprotein. Åt en sån overnight oats och fick såå ont i magen på sen em och kväll, så var säker på att det var det som var orsaken. Den andra portionen jag gjorde delade jag nu upp denna vecka i fyra andra portioner gröt. Har haft ont i magen ändå nu i några dagar och tänkt att det fortfarande är dessa fjärdedelar proteinpulverfrukostar som spökar. Men ikväll har jag inte ont i magen!? Suck. Så jäkla svårt att veta vad som beror på vad.

 

Åt inte bönor till lunch idag, men det gjorde jag inte igår heller, men ist åt jag jordnötter till middag (typ).

 

Aja, idag är jag så trött och irriterad så jag satt och grät under meditationen ^^. Jag har börjat meditera 10-15 min varje morgon och varje kväll innan middagen! Otroligt att jag lyckats börja med det, men jag har motivation nu när jag "måste"/vill fixa tillbaka mensen (höja östrogennivån). Kör på guidade meditationer på Youtube. Annars hade det varit väääldigt svårt =P. Det är svårt ändå, men nu sätter jag mig ju ner och blundar och försöker lyssna iaf ;-).

Metoder mot stress:

1. Create boundaries, Love shield
2. Change how you react to stressful situation
3. Herbs for stress

• Ashwagandha
• Motherwort
• Lemon balm

Suck. Vill skriva oftare, men orkar inte. Har så mkt att skriva. Men orkar inte. Tänkte börja registrera vad jag äter i MyFitnessPal-appen, men orkade visst bara två dagar. Suck.

 

Igår skulle jag dansa. Orkade inte. Idag skulle jag dansa, och ut och springa på förmiddagen. Somnade om, vaknade kl 13. Lagade mat. Orkade inte dra ut och dansa. Hetsåt/överåt istället och nu ska jag gå och spy. Sååå trött. Kunde jag inte bara lagt mig istället?

 

Orkar inte med det här jävla skitlivet. Det är inte roligt. Jag VILL orka saker. Jag tycker ju egentligen att det är roligt, oftast. Jag gillar ju att dansa. Men jag har ingen lust. Har jag ingen kompis att gå med så orkar jag inte. Har så svårt att komma iväg själv. Så tråkigt. Så jävla meningslös helg. Orkar ju inte ens blogga. Eller registrera min mat. Eller lära mig meditera. Eller dra ut och springa. Eller nåt.

 

Jävla skitliv. Satt iaf i solen på balkongen och läste typ en och en halv timme. Det var skönt. Får väl hoppas att det blir sol imorn också och att jag orkar kliva ur sängen på förmiddagen åtminstone.

 

Känner mig så ensam när S inte är här.

 

Nu ska jag spy (och försöka att inte typ pilla med nalarna en timme först eller nåt annat skit) och sova. Godnatt.

Jag har precis ätit en ganska stor påse lösviktsgodis (går och kollar vikten på kvittot... 234 g). Nästan bara choklad. Typ som en 200 grams chokladkaka alltså. MEN innan dess åt jag en rejäl portion bra mat, och innan dess sprang jag nästan sju kilometer! =). T o m snabbare än jag brukar springa mina dagliga rundor.

 

Visst, det känns inte så bra nu med allt det där godiset i magen. Men ska inte spy iaf. Ska gå och duscha och försöka komma isäng istället.

 

Kom aldrig ut och joggade igår. Men jag mådde ju verkligen inte bra heller. Jävla skithelg alltså. Nu känns det mkt bättre. Imorn kanske jag t o m klarar mig utan godis ^^. Jaja, jag får väl se.

 

Godnatt.

 

Fast det skulle vara jäkligt skönt att spy nu. Ja för stunden då. För ikväll, för att somna bättre. Men inte för mina tänder =(, och förmodligen inte för resten av min kropp heller. Magen/tarmarna kommer väl inte gilla mig imorn. Men är man så dum som äter en massa godis så får man väl ta skiten då.

 

Suck. Om jag bara skulle vänta ett tag så skulle det kännas bättre. Men nu hinner jag inte det. Jag måste sova. Skulle vara isäng om fyra minuter... Suuck. Godnatt.

Två hemska veckor, med jobb och hetsätning och för lite sömn. Veckan som varit har jag iaf försökt sova mer än sju timmar, men jobbet har blivit lidande. Orkar inte jobba åtta timmar.

Orkar inte hetsäta varenda jävla dag heller. Helgen har varit hemsk. Har varit på trevliga kalas, men mått skit. Idag har jag inte sprungit heller. Vet inte hur jag ska göra. Bryta min dagliga joggingtur (sen första juni) eller gå och spy efter dagens andra hetsätning/överätning och sedan dra ut och springa?

 

Helst vill jag bara dö. De senaste dagarna har jag funderat på att ta livet av mig (igen, funderat igen alltså ^^). Särskilt igår. Men sen kom S hit mitt i natten och lugnade mig, så skönt. Men jag kan inte leva med hjälp av andra hela livet. Jag måste orkar leva ensam, för mig själv. Men hur fan ska jag klara av det? Har ju försökt sååååååå många år nu. Orkar bara inte mer. Vill inte ha det här livet. Vill inte leva ensam. Men orkar inte leta efter en partner. Orkar inte göra någonting förutom att hetsäta och fly från allt jag inte orkar med. Orkar absolut ingenting efter jobbet. Har noll energi kvar. Det är en plåga att gå och träna, en plåga att laga mat. En plåga att tänka. En plåga att leva. Hur kul är det att leva i en plåga vareviga dag?

 

Inser att jag är deprimerad, eller åt det hållet iaf igen. Men vill inte äta mer medicin. Vill gå ner i arbetstid och ha en PT som hjälper mig att träna och hjälper mig att planera måltider. Borde väl se till att det blir så då om det är så jag vill ha det? Men hur ska jag orka? Dessutom är jag inte riktigt motiverad eftersom jag inte vet om det är riktigt det jag vill. Jag vet aldrig vad jag vill. =(

 

Usch vad jag tycker livet är jobbigt. Det är för jobbigt. Jag orkar inte med det.

Jag vill inte leva längre =(, nu igen. Jag önskar att jag dör i natt i sömnen.

 

Jag önskar mig en personlig tränare av sjukvården. Varför fungerar psykvården så otroligt dåligt? Dåligt i mina mått mätt iaf. Jävla sjukvård. Jävla liv. Varför är det så svårt? Varför kan jag bara inte orka göra något?

 

Det enda jag orkar göra är att äta. Och gå till jobbet på vardagarna fast jag inte vill.

 

Jag önskar att jag orkade göra något kul. Nästa helg måste jag tvinga mig att dansa. Tvinga mig att vara social. Jag vill inte! Jag vill inte leva en sekund till. Jag vill bara träffa S. Krama honom länge och sen dö.

 

Imorgon ska mamma hämta mig. Det är väl skönt antar jag. Att slippa vara ensam. Fast jag orkar inte träffa någon.

 

Jag orkar ingenting. Godnatt.

Vad gör man när man inte orkar leva längre?

Jag vet att det är upp till mig att få mitt liv meningsfullt och roligt.

Men jag tror det är något knas med mina hormoner. Det saknas något som får mig att orka ta itu med någonting.

Jag vill måla naglarna, öva mig på att sminka mig, dansa, städa, fixa julfint i lägenheten, göra smoothie...

Men jag orkar inte. Jag gråter bara och vill inte leva. Eller jag kanske vill leva? Men jag orkar inte? Jag vill lära mig mer om Mindfulness som jag precis håller på att gå igenom med min "boendestödjararbetsterapeut". Men jag orkar inte fylla i den där jävla matdagboken. Jag orkar inte läsa kapitlet jag ska läsa i boken. Jag vill lägga mig ner på golvet och dö.

 

Varför måste det vara så jobbigt? Och varför kan ingen hjälpa mig? Hur ska jag orka göra det jag inte orkar!?"?"?"? Jag förstår inte det.

 

Ibland orkar jag göra det jag vill. Men alldeles för sällan. Alldeles alldeles för sällan för att det ska vara värt det här livet.

 

Idag har jag bara överätit russin och mandel och lite choklad,och tror jag spydde upp det mesta av det faktiskt. Har t o m kvar av allt och känner inte att jag behöver äta upp det. Ekologiskt och dyrt var det också så känns så jävla onödigt att slösa bort det på det sättet.

 

Jag borde vara glad. Stolt att jag "kommit så långt" att jag inte äter upp tre ICA-kassar med bröd, godis och glass längre.

 

Men vad spelar det för roll när jag inte orkar leva? När jag inte är glad? När allt känns meningslöst och jag inte orkar göra någonting?

 

Åt helvete med livet. Åt helvete med allting!

Jag som har börjat träna mer nu! Går till gymmet själv! Visserligen ganska tidigt på eftermiddagen innan det hunnit bli så mkt folk där. Men jag gör det! Jag tar mig dit! Varför kan jag bara inte orka leva?

 

Jag ska iaf inte åka och köpa nån hetsmat ikväll. För att jag inte är sugen.

Jag lyssnar på Reggeaton och kl nio ska jag kolla på nån film. Kanske orkar göra en grön smoothie ändå, kanske ger det mig något att skriva av mig? Trist att jag skriver så sällan nu för tiden.

 

Önskar jag kunde supa mig full och bli skjuten.

Jag o r k a r inte mer! Jag har levt färdigt det här eländiga livet. Jag orkar inte ta tag i mitt liv. Jag orkar inte få mer "återfall" (eg är det väl inga återfall, jag är sjuk hela tiden, har bara lite bättre perioder utan hetsätningar då och då). Det finns ingen hjälp, det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag har försökt på så många olika ställen nu, av så många olika personer. Jag vill inte bli frisk då? Jag vill må så här jävla dåligt?? För annars kan man ju bli frisk.. eller?

 

Jävla lögnare. Jag är trött på allt och alla. Jag känner mig så otroligt ensam. Jag hatar mitt liv. Det blev så misslyckat. Jag hatar mig själv. Hur ska man kunna älska sig själv när man hatar sig själv? Jag tycker inte om att göra någonting. Jag känner mig alltid obekväm. Jag måste anstränga mig för att göra allt mot min vilja hela tiden. Jag orkar inte mer. Jag är inte gjord för det här jävla livet. Varför måste jag leva? Varför var jag tvungen att bli född???

 

Jag orkar inte sitta här ensam och gråta och äta och gråta och äta. Jag vill sova och gå upp tidigt och njuta av solen imorgon!!!!!!!!!!!! Men som vanligt är jag uppe hela natten och äter istället. Nu måste jag spy, eller jag vill spy, det är det enda jag vill. Sen MÅSTE jag våga ta livet av mig nån jävla gång!!!! För ingen hjälper mig med det heller. Det finns fan ingen hjälp för någonting. Och ändå finns det så äckligt många människor! Äckliga människor med vidriga lögnaktiga yrken. Fega jävlar son inte orkar göra ett skit. Idioter som bara vill gå hem och göra så lite som möjligt på jobbet. Det är för jobbigt att engagera sig. Inte ens anhöriga orkar ju, så varför skulle någon "profesionell"!?

 

Jag hatar människor, jobbet, livet. Det enda jag älskar är djur och solen. Men min katt bor hos mamma och när solen skiner sover jag, eftersom jag hetsätit hela natten. Så varför ska jag leva då? Varför ska man kämpa för ingenting??

 

Allt blir så misslyckat jämt. Det blir aldrig som jag tänkt. Jag är besviken på mig själv och allt annat. Klockan är snart halv fem. Jag hatar sommartid. Avskyr det. Varför måste vi ha det?? Varför finns det ingen som kan hjälpa mig? Varför finns det ingen som vill hjälpa mig. Någon som orkar hjälpa mig? Varför kan inte jag orka med livet? Varför orkar jag ingenting?

 

Jag vill inte leva en sekund till. Jag vill inte finnas när solen går upp idag.