Ätstörning

Ikväll har jag överätit. Men jag tänker inte kräkas. Jag måste stoppa detta nu. Jag tänker inte gå tillbaka till bulimin. Nej, S hjälper mig inte. Men jag kan inte kräva att någon ska hjälpa mig. Jag måste ta ansvar för mina handlingar själv, hur jobbigt det än är. 

 

Jag lyssnade på MaratonEmmas föreläsning idag. Hennes historia. Hon tog tag i sitt liv själv, dock hade hon en doktor som lovat henne hjälp...

 

Jag har tränat tre dagar i sträck. Jag är förmodligen extra hungrig idag. Plus att jag har ett begär att äta. Egentligen vill jag bara äta mer. Jag känner mig fortfarande inte nöjd. Trots en extra portion middag, majskakor, smaksatta dadlar, två bars och en förpackning nougat...Och extra salta nöttter både fm och em på jobbet idag. SUCK. Jag är sugen på godis ^^.

 

Men, jag har inget godis.Det regnar ute. Affärerna stänger snart. Jag ska börja städa undan allt ätande snart, fixa lunchmackor till imorn, förbereda gröt till frukost imorn och sen lägga mig.

 

J har inte hört av sig på hela kvällen =(. Är ledsen för det. Han ska åka bort på ett läger och kommer inte hem förrän på tisdag nästa vecka =(. Jag känner mig ensam, ledsen, besviken. Trött på allt och alla. Men jag vill fortsätta min "all in"-resa mot friskheten. Strunta i min vikt och hur min kropp ser ut (hur jag ska kunna strunta i det vet jag inte). Jag vill äta vad jag vill till jag känner mig nöjd. Fysiskt och psykiskt.

 

På ett sätt är det väl skönt att J åker bort. Då kanske jag inte fokuserar lika mkt på hur min kropp ser ut. Då kanske jag kan fokusera på andra saker i livet, och äta för att jag är hungring och sugen till jag är nöjd, utan att bry mig om konsekvenserna. Det jobbiga är hur dålig i magen jag blir av överätning, och om jag måste göra nr 2 på jobbet. Suck. Det vill jag inte. Men jag vill bli frisk. Jag vill sluta bry mig om vad jag tror att folk tycker och tänker om mig och vad jag gör. Jag vill bara leva som jag vill, ha ett bra liv, umgås med folk jag tycker om, och vara trevlig och hjälpsam mot andra.

 

Varför är livet så svårt? Varför är det en sån kamp? Kämpar andra så mkt för att orka leva? Hur gör man för att glida igenom livet och gilla det på vägen? SUCK. Suck, suck, suck.