Dagens vändning

Wow, ska bara försöka skriva jättekort nu, för eg ska jag sova ,-). Jag känner mig så positiv efter ett 12-stegs-möte ikväll. Kände mig så negativ innan. Så stressad hela dagen och känner mig på väg att bli utbränd och elände elände elände. Men nu efter mötet har känslorna vänt, och jag känner att jag gillar mitt jobb. Jag tycker det är kul! Ja det är för mkt att göra, men det är iaf kul.
 
Jag har fastat hela dagen och började väl äta nångång efter halv nio. Kanske 20:45, och har väl ätit till nu ungefär 22:40. Så ja, två timmar då ^^. Har ätit rödbetsspaghetti med tomatsås och bönor, currygryta med blomkål, en hel honungsmelon, två bitar 90%-ig choklad och en liten skål jordnötter. Är det lagom? För mkt? Känner mig proppfull, men OK.
 
Kram och godnatt!
 
P.S. Förresten har jag tränat idag också. Så jäkla bra ;-)

Insikter och tacksamhet

Idag har jag fastat igen. Såååå förbannat jäkla skönt! Inte hela dagen, men skippade frukost och lunch och åt "lunchen" kl 16. Sen åt jag en andra måltid nu kl 21.
 
Igår var en förbannat jobbig dag. Mådde skit redan från morgonen. Åt gröt som vanligt på morgonen, hade mattankar konstant och ville bara äta hela dagen. Var så fruktansvärt trött och orkeslös på eftermiddagen och kvällen så jag stod inte ut. Pratade med min sponsor och fick så mycket insikter. 
 
Tankarna skenar iväg. Jag tar verkligen inte en dag i taget. Är inte mindful, lever i nuet. Men jag kände känslan igår. Jag reflekterade över hur jag tänkte och kände. Jag tror att den dagliga meditationen börjar ge resultat!
 
Det känns dubbelt att köra på periodisk fasta. Det är underbart att få vara pigg hela dagen, men samtidigt är det en stress i kroppen. När jag äter frukost känner jag ett lugn. Och eftersom jag är kroniskt stressad så tror jag det egentligen är bäst att äta frukost och inte fasta... men samtidigt klarar jag inte riktigt av att inte fasta nu ätstörningsmässigt. Vad är viktigast just nu? Jag tror faktiskt att jag måste prioritera att inte låta ätstörningen ta över, eftersom den i längden gör att jag kommer att ta livet av mig. Så vill jag försöka må bra och känna lycka och meningsfullhet, så behöver jag nog göra allt jag kan för att bli av med ätstörningen och leva i tillfrisknande.
 
Var iaf på 12-stegs möte idag. Att träffa vännerna där är fantastiskt. Vi sitter i samma båt. Vi kämpar alla med samma problem. Jag är inte ensam.
 
3 bra:
  • Skrev förlåt till S för att jag skyllt mitt eländiga liv på honom igår.
  • Cyklade till S efter jobbet och kramade honom och pratade.
  • Skickade iväg ett sms angående ett kontonummer som inte funkar.
3 tacksam:
  • För att S finns i mitt liv och är min vän
  • För att solen har strålat så starkt och varmt idag (såååååå underbart härligt väder idag)
  • För att jag har valet att göra precis vad jag vill med mitt liv
  • För att jag kan välja lycka
Behöver hjälp med:
  • Att komma ur min isolering

Dagens tre

3 bra:
  • Mediterade tre min imorse
  • Fixade matlåda på morgonen och tvättade håret
  • Har sprungit i drygt tio min ikväll
  • Kom ihåg syskonbarns födelsedag
  • Ett par bra möten på jobbet
3 tacksam:
  • Solen, solen, solen!!!
  • Mamma och S
  • Kollegor
  • Gud
Behöver hjälp med:
  • Hitta en relation med Gud
  • Villighet och motivation att jobba med programmet (och välja det före maten)

Eländig helg

Jag känner mig deprimerad. Iaf har jag ingen lust att leva längre. Har hetsätit och spytt idag, igår, i torsdags och i onsdags. I fredags klarade jag av kvällen med lite överätning bara, tack vara sms från min sponsor och meddelande från S.
 
Jag började jogga tio min i fredags igen. Känns bra. Har hållit i det i helgen och ska försöka fortsätta nästa vecka också. Har även mediterat tre minuter ^^. Kör på "Basic" komma-igång-funktionen i appen Headspace. Tre minuter är tillräckligt jobbigt att försöka vara i nuet och inte tänka på annat.
 
Igår var jag på ett dans- och yogaevent och jag var sååå trött på yogan. Ville bara lägga mig ner. Kändes som det var en eveighet till slutet på passet när vi fick lägga oss ner. Idag har jag inte orkat göra någonting, och sov ca tre timmar mellan 15-18. Först hetstå jag, sen sov jag. 
 
 (Minst) Tre bra:
  • Ringde min sponsor ikväll och fick tröstande ord om att jag kanske har oxytocinbrist och det kankse är därför jag äter och känner mig deprimerad
  • Mediterat tre minuter
  • Drog ut och joggade tio minuter efter meditationen och innan frukost
  • Har inte hetsätit igen på kvällen, utan ätit bra mat och accepterat att jag känner mig full i magen
(Minst) Tre tacksam:
  • Mamma (för att hon är världens bästa mamma och försöker hjälpa mig på sitt sätt, skulle inte klara mig utan henne)
  • S (som försöker hjälpa mig och messar mig varje dag trots att han själv mår dåligt och är sjukskriven)
  • Solen (älskar solen, älskar älskar älskar!)
  • Katterna (älskar katterna och önskar jag kunde bo med dom)
Behöver hjälp med:
  • Att komma tillbaka till programmet
  • Att hitta en relation med Gud
  • Förstå vad jag behöver göra för att tillfriskna igen

Jobbkaos

Jag tänkte försöka börja skriva "morning pages" här på bloggen istället för i min "dagbok". Jag tycker det är jobbigt att skriva för hand (!). Tyvärr. Men jag tror det är bra att skriva förhand för hjärnan =P. Man skriver ju på dator hela dagarna nuförtiden, så finmotoriken i mina händer har slutat fungera ^^. Antar att det är därför iaf.
 
Jaha, jag känner mig inte alls frisk, även om febern har gått ner. 36,7 idag. Jag har inte ont i kroppen längre, men har fortfarande snuva och hosta och känner mig allmänt sjuk. Så jag antar att det är OK att jag stannar hemma från jobbet åtminstone imorgon också. Kanske kan börja jobba lite hemifrån imorgon. Kommer behöva börja redan idag, då jag har ett viktigt möte i em som blev för knöligt att flytta.
 
Jag kämpar med min sinnersro från jobbtankar. På kvällarna kan jag inte sova och tankarna hamnar hela tiden på hur jag ska lösa min jobbsituation. Jag känner att jag inte klarar av det, jag har ingen kontroll på allt som ska göras och jag vet inte hur jag ska få grepp på det. Tankarna snurrar kring olika lösningar, men jag tycker inte att något har fungerat.
 
Jag kan inte göra något åt om mina kollegor inte följer den process vi har satt upp tex. Om de ska skriva in viss info på vissa ställen, och det inte är gjort, så tar det mig väldigt lång tid att få grepp på saker som annars skulle ha gått snabbt. Vad gör jag i en sådan situation? Vi har alldeles för mycket jobb och alldeles för lite resurser, och noll support uppifrån. Så jag måste ju klara av det själv på något vis? Men jag förstår inte hur. Jag förstår inte hur jag ska skapa kontroll i kaoset. Suck =(. Men jag kanske inte ska klara av det? Jag kanske bara ska acceptera att det är kaos. Jag har noll koll. Men vad ska jag jobba med då? Lite här och lite där och sen gå hem när kl är fem? Jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet och fortsätta jobba där =(. Jag vet bara att jag måste sluta stressa. Min kropp är förstörd av det här jobbet. Jag har ingen mens. Och nu tror jag att jag blev fysiskt sjuk tillslut av stressen dessutom. Och om jag inte kan sova? Jag måste kunna släppa jobbet och göra andra saker i mitt liv. Men hur? Kanske med hjälp av 12-stegs programmet. Kanske hjälper det att fokusera på något viktigare. Nu när jag ska gå om stegen så behöver jag lägga mycket energi där. Jag förstår bara inte hur jag ska klara av detta jobbkaos utan någon plan

Sjuk och migrän?

Inatt hade jag nog migrän. Har haft tendenser till migrän (tror jag - hur vet man att det är migrän?), både min farmor och faster hade svår migrän. Men i natt hade jag huvudvärken från hell. Inte så att jag mådde illa och spydde. Men det skar som knivar i huvudet, och det var så min faster beskrev sin migrän... 
 
Jag tror att jag har vitlöksutlöst migrän/huvudvärk =P. Om man nu kan ha det. För det senaste året så tycker jag att jag har fått "migräntendenser" just efter att jag har ätit rå vitlök. 
 
Nu har jag legat hemma med feber sen i torsdags, och ätit råa vitlöksklyftor varje dag i förhoppning att det skulle vara bra för immunförsvaret eller något ^^. Usch. Det var iaf ingen rolig natt. Jag drömde en konstig dröm (när jag väl lyckades sova...). Jag drömde att jag rymde från ett fängelse på en ö. Jag hamnade i någon kontainer på en båt och gömde mig och var nära att krossas av några tunga kedjor, och sen var jag tvungen att hålla mig fast i något rep av något slag och höll på att blåsa bort. Ja det var väldigt obehagligt iallafall, och jag kom ihåg allt väldigt tydligt kl 05 när jag vaknade.. funderade på om jag borde skriva ner drömmen direkt då, för jag tyckte att jag förstod varför jag hade drömt det jag drömt, att det liksom var ett tecken på något (nu har jag tyvärr såklart glömt vad det var..), men jag orkade inte då huvudet dunkade och jag var såå trött.
 
Jag är iallafall tacksam att jag är sjuk så jag slipper gå till jobbet på ett tag. Jag behöver vila.
 
Lyckades skicka iväg ett sms till en potentiell ny sponsor ikväll och vi har pratat i telefon i en timme. Det ser ut som att hon kan tänka sig att sponsra mig om jag inte har några förbud i maten. Och det passar mig bra tror jag. Min gamla/nuvarande sponsor har erbjudit mig att gå igenom stegen igen med henne eftersom hon har gått igenom dem med en ny sponsor själv på ett nytt sätt, men jag tror det är bättre att jag prövar en ny denna gång. Dessutom är denna nya sponsor övertygad om att ätandet bara är ett symptom på en andlig brist, och det är vad jag tror också. Åtminstone tror jag att jag kan äta vad som helst (även om vissa saker är mer triggande än andra - ju mer processat desto sämre) bara jag är i sinnesro.
 
Helt galet att jag blev sjuk fysiskt "äntligen". Detta är något jag bett om i flera år. Att få bli sjuk "på riktigt". Även om jag känt mig sjuk p g a "utbrändhet" så har jag inte kunnat stanna hemma från jobbet p g a det, men när jag har feber, då kan jag stanna hemma. Jag hoppas att jag har feber i några dagar till ^^, men nu verkar jag vara på bättringsvägen då jag har orkat sitta uppe vid datorn ikväll för första gången sen i onsdags. Kände mig svullen i huvudet tisdag eftermiddag, och i onsdags kände jag mig som att jag höll på att bli sjuk, och i torsdags hade jag 37,5 tror jag. I fredags 38,2, Igår 37,7 och idag 37,6. Men idag har jag inte alls haft lika ont i kroppen som tidigare dagar. Knappt alls faktiskt. Bara lite huvudvärk och ont i näsan.
 
Idag har jag frångått min plan för april. Ja det gjorde jag redan när jag blev sjuk, jag har inte sprungit tio min om dagen förstås, men idag har jag ätit processad mat (färdig risblandning), halloumi och två bitar 90%-ig choklad ^^. Jag orkar inte med några förbud eller matplaner. Det har aldrig funkat tidigare. Men mål och planer på meditation och motion tänker jag fortsätta med.

Tålamod

Det är så jobbigt när jag tycker att jag ser andras rädslor och varför de har dem. UTAN att säga det till dem. Att istället ha is i magen och fråga varför de tror att de känner som de känner, för att försöka hjälpa dem att själva komma till insikt om varför de beter sig som de gör och vilken rädsla (som jag tror nästan alltid är grunden till ilska, irritation etc.) som är orsaken.
 
Jobbigt är det också när de inte kommer på varför de beter sig / reagerar som de gör. Eller kommer fram till något annat än det jag har tänkt ^^.
 
Folk vill helst bara prata själva. Och det är nog många gånger det som läker. Det hjälper inte att tjafsa emot, eller försöka förklara. Jag tror det är bättre att försöka be tyst om tålamod, och bara lyssna. Det är nog största hjälpen för folk. Att låta dem prata och låta deras tankar komma fram och låta dem få insikter själva om hur deras rädslor påverkar deras mående och deras beteende och deras liv...
 
Men jag tror att det är en del av ödmjukhet. Det är att öva på att vara en bättre människa. Så det är väl bara att öva på. Och det man övar på regelbunder blir man väl ofta bättre på också? ;-)
 
Härligt att det är april imorgon. Då ska jag meditera, och jogga!
Godnatt!

Planen för april

Usch, jag har verkligen ingen lust att blogga. Har tankar nästan varje dag om vad jag vill skriva om, men sen när det verkligen gäller, när jag verkligen ska logga in här, så tar det emot som satan.
 
Jag är iaf rejält tillbaka i ätstörnignen. Hetsäter/överäter och kräks. Igår åt jag i princip hela dagen och kräktes två ggr, Jordnötssmör är skit att kräkas. Det går fan inte. Åt två burkar igår och tja, inte mycket kom upp tror jag. Iaf inte av första burken. Magen hjälper ibland till bra, den verkligen krampar, men ändå vill det inte komma upp.
 
Jaja, sånt är livet som bulimiker. Konstigt nog så är det som att ju sjukare jag är, desto fler potentiella lösningar kommer hjärnan på. Jag har en massa planer nu för april ^^. Det tråkiga är att jag kan ju inte göra mig själv frisk. Jag har redan försökt tusen saker, Det är bara Gud som kan göra mig frisk. En högre makt. När jag släpper kontrollen och inser att jag är maktlös, det är då det händer något. Det är iaf det enda som funkat, under ja.. vad blir det nu, 19 år!! Nitton jävla år med en ätstörning. Det är väl inte fy skam det? Haha, och varje år, månad, dag(?) så tror jag på nåt sätt att nu kommer jag väl komma på lösningen och bli frisk =P. Hoppet är det sista som lämnar människan va?
 
OK mina planer för april då (som inte kommer hjälpa!? - bra inställning, eller inte):
  • Sova minst 8 h / natt
  • Stiga upp tidigt (kl 06) på vardagarna (undantag för morgnar efter kvällar jag kommer hem sent, om jag tex varit och dansat)
  • Meditera minst 5 min varje morgon (tar någon guidad youtube-meditation)
  • Endast äta oprocessad mat!! (med några undantag: Tofu, sojafärs och liknande)
  • Jogga minst 10 min / dag (japp, jag tänkte testa detta igen)
Och så lite inspiration på detta:
Kan verkligen tipsa om sista dagen att fritt kolla på alla intervjuer och dokumentärer från FMTV:s Total Wellness Summit. Jag är så  inspirerad över vad man kan åstadkomma med sig själv genom visualisering tex. Det svåra är bara att ta tag i det (som med allt annat), att göra det, att öva. =/
Och så varför inte lite youtube-inspiration:
 
Jag har fått såå många insikter om livet och om mig själv den senaste tiden. Jag irriterar mig som satan på det mesta, men jag vet att det är mig själv jag måste förändra för att minska irritationen mot allt och alla. Jag tror jag har fått det från båda mina föräldrar och att jag måste ha överseende och förståelse för mig själv att jag är som jag är, och har de svårigheter jag har. 
 
Jag kan också känna tacksamhet, och jag tror att det absolut är en väg framåt för mig. Att öva på att känna tacksamhet.
 
Det jag inte har någon som helst aning om hur jag ska lösa, är att jag gör slut på min energi på jobbet, och när jag kommer hem orkar jag inte "välja rätt" saker att göra. Jag orkar inte läsa i AA:s Stora Bok, eller ringa ut till vänner, eller meditera, gå en promenad, laga mat, eller något annat vettigt istället för att fastna i ätande. Jag orkar ju inte be heller. Om jag inte gör något 12-stegs arbete, hur ska jag då lyckas rädda mig ifrån sjukdomen, eller låta Gud rädda mig? Suck.
 
Iaf, planen är ju att försöka få in en del på morgonen iaf. Så att jag redan har gjort vissa "nödvändiga" saker för mitt tillfrisknande redan innan jobbet. Då kanske det inte är så farligt att jag inte orkar med något efter jobbet. Så ja - det är planen.
 
Jag vet fortfarande inte om jag ska fasta på dagarna eller inte. Växlar hej vilt just nu, och har ingen aning om vad som är bäst. Men det viktigaste tror jag faktiskt är att inte äta processade livsmedel. Krämig kokosmjölk är ju också processat, så det är inte vidare bra heller tror jag tyvärr. Jag märkte så tydligt igår att jag inte ville ha mer potatis, men dumplings kunde jag sätta i mig. Och det som varit mest triggande är nog mörk choklad, jordnötssmör med honung eller banan och bär med krämig kokosmjölk eller kokosgrädde. Vad gäller dumplings, så tror jag det är gränsfall, jag äter iaf bara ett paket (hittills). Men jag kan ju lika gärna avstå det i en månad, bara för att få bukt med det här återfallet jag tänkte att jag skulle klara mig ur nu...
 
Problemet är ju dock att jag struntar i min matplan efter några dagar och äter otillåtna saker ändå. Hur jag ska undvika det vet jag inte. Men om jag inte överäter hela kvällarna, så har jag ju också mer tid att lägga på tex 12-stegs litteratur. Och det i sin tur kanske hjälper mig att fortsätta hålla mig på banan, så att jag kommer ur den onda cirkeln och kommer in i en god cirkel =).
 
Ja, det är planen och förhoppningen. Känns väldigt bra att jag lyckades tvinga mig till att skriva det här inlägget nu iaf.

Mensen tillbaka + morgonrutin

Jag har skapat en morgonrutin för mig själv! Jag har klarat det i kanske fem dagar av min semester och nu två dagar när jag jobbat!
 
Väckarklocka 05:30,  ca 05:45 dagboksskrivande tre sidor, ca 06:00 yoga efter Adrienes Dedicate (blir dag 12 imorgon), ca 06:40 frukost (chia-overnight oats med kaffe), ca 07:10 göra iordning mig för jobbet, ca 08:00 cykla till jobbet.
 
Jag är så jäkla stolt över mig själv. Är dödstrött redan nu kl 21 =P. Vill ligga i sängen 21:30, så det jobbar jag på ,-).
 
Fick mens i lördags kväll! Trodde knappt mina ögon. Har googlat ont i brösten för att jag trott det var p g a lågt östrogen, kunde inte ens föreställa mig att det var ett tecken på att mensen. Var så nere några dar innan också och ville inte leva. Allt kändes totalt meningslöst. Var väl PMS då? ^^
 
Tror detta är resultatet av att ha varit ledig i tre veckor och stressat ner helt från jobbet. Nu gäller det för mig att inte hamna i jobbstressen igen på något sätt...
 
Men bara min nya motivation till att bli mer effektiv och produktiv och ta "kontrollen" över mitt liv och arbete känns som ett steg i rätt riktning. Att känna att jag inte har kontrollen över mitt liv, utan att det bara försvinner, det är stressande. Att ha kontroll, att planera mitt jobb och min fritid hjälper mig nog att inte stressa upp mig.
 
Och så är det ju det där med en dag i taget. Och leva i nuet. Kram och godnatt!

Sms till mamma

Hej! Lyssnar du på gudstjänsten i p1? Jag har fått till mig att fokusera på acceptans. Jag kan inte göra något åt min chefs beslut eller politikers beslut eller någon annans beslut. Men jag kan välja att acceptera dem. Nu i förmiddags när jag yogat och stod och skalade ett granatäpple så kom jag på att alla människor utgår från sin verklighet och sin situation just då. Och ingen annan än den personen vet hur den personen känner och tänker och allt den erfarit i sitt liv. T o m en mördare gör sitt bästa. Vad den känner och tänker måste göras just då. Just i den stunden i den personens liv så är det "rätt" beslut /det bästa den personen kan åstadkomma. Och när jag tänkte det så kände jag att med den acceptansen kan jag förlåta vem som helst. För hur kan jag klandra någon för att ta fel beslut när den personen inte kan göra något annat än just det i den stunden?
Jag tror att jag får såna här insikter för att jag jobbar i 12-stegs programmet och börjar få kontakt med Gud /en högre makt. Det gör mig glad och kärleksfull. Håller tummarna för att du blir bättre i ryggen nu. Ska be för dig. Kram!

Tankar om livet

Suck. Jag har en sån motvilja mot att skriva, trots att jag tror att det är bra för mig. Iaf, kanske börjar jag känna aningen av en lättnad från irritationen mot min chef. Även mot S, som jag tycker inte gör något för att hjälpa sig själv. Det "enda" felet med honom är hans oro och muskelspänningar, ändå beter han sig som han är dödsjuk typ enl mig. Suck.
 
Gud, hjälp mig att avlägsna dessa känslor! Jag förstår rent logiskt att jag inte kan ändra andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Att jag irriterar mig på andra är inte så mycket deras fel som mitt eget. Jag kan hjälpa mig själv att tåla andra människor, genom att förändra mina tankar. Att öva på att se det jag är tacksam över varje dag, och ta tag i mitt eget liv och göra det till bästa möjliga. Jag har alla möjligheter i världen, ändå hatar jag mig själv och mitt liv!? Visst, jag kanske har dopaminbrist och östrogenbrist och annat som stör i kroppen, men jag tror helt och fullt på att jag kan påverka det. Men, samtidigt är det det som gör det svårt, jag har så svårt att överlåta mitt liv i Guds händer, för jag tycker hela tiden att jag ska klara av att fixa mitt liv själv. Suck. SUCK.
 
Det är så jävla svårt att leva! Och ändå borde det vara det lättaste som finns. Bara att vara. Tacka för att jag fått det här livet och göra vad jag vill med det! Tänk villken fantastisk gåva! Och ändå, ändå är det så svårt. Lätt att säga till S att han bara måste ta tag i sitt liv och hitta ett sätt att överkomma ångesten. Men jag då? Då kan väl jag göra det själv då om det är så enkelt?
 
Men jag är ju här iaf. Jag gör mitt bästa. Jag övar på att be till Gud varje dag. Jag försöker så gott jag kan. Bara idag. Det är något jag glömmer bort hela tiden: En dag i taget. Jag kan inte påverka gårdagen eller morgondagen. Visst jag kan planera för framtiden, men jag kan inte bestämma vad som kommer att hända. Det vet ingen. Den som lever får se... Så lätt att förstå logiskt att det inte är någon idé att oroa sig, men så svårt att hitta mitt eget sätt att implementera det känslomässigt. Om jag bara kunde nå Gud. Min väg i kommunikation med min Högre makt. Att våga släppa taget, kontrollen. Att bara acceptera nuet helt och fullt och ha tillit till att vad som kommer är menat som det kommer. Det ordnar sig. Det är som det ska vara, och det blir som det blir, SUCK igen. Suck suck suck suck suck.
 
Jag tror jag börjar se hur jag vill göra allt perfekt. Och jag är aldrig nöjd. Och jag gör ingenting istället för någonting, och jag hatar mig själv för det. Jag tycker synd om mig själv för att jag är så kass. Självömkan som bara är så nedbrytande och bara förstör för mig själv och andra, Vad säger programmet att jag ska göra nu? I detta läge? Jo, ringa ut. Se vad det är i mig som är hotat och se min själviskhet och rädsla. Usch. Jag hatar det. Jag hatar att ringa folk. Det är bland det värsta jag vet. Jag hatar det här programmet för att jag är tvungen att ringa ut. Och när jag inte klarar av det så klandrar jag mig själv för att jag är så dålig. SUCK!!!!!!!
 
Varför ska det vara så förbannat svårt? Varför ska jag göra mitt liv så svårt för mig själv? Varför inte bara släppa allt och ha kul istället? Varför varför varför varför varför!?!?!?!?!??
 
Inte vet jag. Gud vet nog. Kanske skulle ta och fråga honom?

Sorgsen men lättad?

Nu har jag sagt upp min älskade sponsee =(. Så ledsamt, men jag hoppas att det också gör livet lättare framöver. Jag ska fortsätta att be för hen, och jag hoppas att hen fortsätter i programmet och inte ger upp. Hen har kommit så långt under det här året som varit tycker jag. Jag tycker det är fantastiskt att jag har fått lära känne hen, och fått vara med på den resan som varit.
 
Jag hoppas att vi kommer att fortsätta hålla kontakten. Gud, hjälp mig att tillfriskna så att jag kan vara till hjälp för andra. Tack.

Sätta gränser

Nu har jag pratat med en vän och fått reflektion av mina tankar. Det jag behöver klara av är att dra en gräns utan att skuldbelägga. Utan att anklaga så behöver jag säga att jag inte klarar av att sponsra just nu därför att jag har tagit återfall, och jag kan inte ge något jag själv inte har.
 
Har fått ett nytt långt meddelande på telefonsvararen med en ursäkt över tisdagens meddelanden, och det är så sorgligt att jag inte orkar mer. Men jag är inte Gud. Det är inte jag som ska göra andra människor friska, det är Gud som gör det. Jag har nått min gräns, och jag är så ledsen för det. Men det är så det är, och jag kan inte hjälpa det. Just nu klarar jag inte av detta, jag klarar inte av att sponsra. Jag behöver koncentrera mig på att fortsätta med mina gottgörelser nu. Vad som händer sedan får framtiden utvisa.
 
Hen är så klok och insiktsfull, men i vissa lägen så totalt utan självinsikt. Det är så svårt att förstå hur det är möjligt att hjärnan kan funka så. Men jag är ändå hoppfull. Hoppfull att också denna människa ska få hjälp (/insikt) tillslut och få ett bättre liv. Jag tror hen kan bli en fantastisk sponsor och hjälp för andra, när hen väl själv har kommit igenom stegen. <3

Jobbigt beslut

Suck. Igår åt jag upp all glass som var kvar. Kan det ha varit 500 ml i en förpackning? Isf åt jag mer än 1 l glass. Kan ju knappast säga att jag är abstinent längre då...
 
Det som var bra i det hela är att jag inte fortsatte hetsäta. Jag hade väldigt svårt att spara glass, jag ville äta upp allt så jag blev av med den. Typiskt ätstört beteende? Jag hetsåt inte, men överåt rejält kan man väl säga. Och hade lite ont i magen. Och diaré idag. Åt iofs 400 g kål och morötter (cole slaw) igår också... Är väl ingen höjdare för magen med så mkt svårsmälta grönsaker heller.
 
Har väl sovit ca fem timmar i natt och känner mig inte helt bra varken i kropp eller knopp idag. Skulle ta emot en leverans möbler som jag köpt imorse. Sitter och funderar på vad jag ska säga till hen som jag ska "säga upp kontakten med" ikväll... Det känns väldigt jobbigt =/. Men jag måste nog göra detta för min egen skull, Jag orkar inte. Sen måste jag ta tag i mina egna gottgörelser som jag inte kommit vidare med sen jag gick igenom stegen för två år sen! Inte bra att ha försummat det. De är jätteviktiga för tillfrisknandet.
 
Iaf behöver jag tänka igen vad jag ska säga så jag inte anklagar hen som är svårt sjuk i denna hemska sjukdom, utan att jag utgår från mig själv och vad jag behöver och inte klarar av. Jag behöver göra klart mina egna gottgörelser innan jag kan hjälpa andra. Hens meddelanden på mitt mobilsvara i tisdags var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag känner mig otillräckling och klarar inte av att ge det stöd som det känns att det förväntas av mig (som jag uppfattar det). Jag orkar inte med att gång på gång höra att jag är otillräcklig. Jag är som jag är, och jag kan bara erbjuda att dela med mig om hur jag har gått igenom stegen. På mitt sätt. Något annat kan jag tyvärr inte erbjuda. Jag känner en stress för de dagar vi ska prata och en lättnad när det inte är en av dessa dagar. Jag orkar inte ha det så längre. Jag har mina krav/behov för att kunna hjälpa till, annars orkar jag tyvärr inte. 
 
Det jag är så rädd för är att det blir som tidigare, hen säger att hen accepterar mig som jag är trots allt och måste ha hjälp och bla bla bla. Och jag vill ju så gärna hjälpa, men då orkar jag inte höra att jag är otillräcklig hela tiden. Hen måste förstå att hen får ta det med någon annan, inte med mig. Folk orkar inte höra att de inte duger gång på gång på gång, om man accepterar någon som den är så innebär det att man får hålla käften om det man tycker mindre om. Det kan man diskutera med någon annan vän i så fall om man har ett behov av det. Då kommer man ofta på vad man själv har för brister också, och har lättare att accpetera den andra personens brister.
 
Nu har jag tagit detta beslut att jag inte kan hjälpa till just nu iaf. Och jag behöver förmedla det tydligt, och inte dras med i något tiggande om att stanna kvar =/. Usch, usch, usch vad jobbigt =(. Och ledsamt. För mig känns det som ett nederlag. Jag skulle väl kunna tvinga mig själv att stanna kvar för att försöka lite till, men jag tror verkligen att jag riskerar att dras ner i ätstörningen igen eftersom det påverkar mig känslomässigt så mkt =(. Och det är inte värt det. När jag känner mig stabilare kanske jag kan hjälpa till igen. Men nu vill jag pröva att ta hand om mig själv i första hand.

Vanmakt

Usch, jag orkar inte med en samtalskontakt längre, inte en jävla sekund längre! Vet inte hur jag ska göra. Det blir inte bra för någon av oss om jag står kvar trots att jag inte orkar. Men jag vet inte hur hen(! första ggn jag använder det ordet tror jag^^) ska klara sig utan mig. Men det är väl upp till Gud, inte till mig. Jag ansvarar inte för andra människor. Jag ansvarar bara för mig själv.
 
Kanske skulle jag orka om jag inte lyssnar av telefonsvararen när hen har pratat in? Oftast är det hens meddelanden på telefonsvararen som är så outhärdligt jobbiga- Hen accepterar inte mig som jag är, utan jag borde göra si och så och inte vara si och så. Ändå tycker jag att jag verkligen försöker ta hänsyn till hens svårigheter. Hen har ingen aning om hur jag har det. Hur mycket jag kämpar med att stå ut. Men hen har det ju så otroligt mycket jobbigare och svårare än jag har det... så jag borde orka med?
 
Men jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut 2019. Jag tror jag överätare mycket på grund av den här personen. För att jag blir så arg och ledsen och förbannad på hen. Jag kan ju inte offra min abstinens för en annan person, som dessutom inte kommer att bli hjälpt då, om jag tar återfall.
 
SUCK. Jag hatar detta. Jag ska vända mig till Gud. Jag ska bli bättre på att be det här året. Jag ska bli bättre på att överlämna alla mina angelägenheter till Gud. Jag vill bli bättre på att ringa ut också. Har sååå himla svårt för det. Det tar emot enormt mycket.
 
Nu vill jag bara äta glass och dränka mina bekymmer =(. Men känslorna är ju inte farliga. Jag känner så här nu, vad det nu är jag känner. Jag är så dålig på att komma på ord. Att formulera mig. Jag fick lite hjälp av min sponsor härom dagen: Vanmakt, obeslutsamhet, otillräcklighet. Ja, jag känner nog alla dessa känslor just nu.
 
Jag kommer att äta glass nu istället för att gå och lägga mig. Jag skulle ju också kunna gå och lägga mig, kl är snart 22. Men jag kommer inte att hetsäta, och jag vill inte överäta. Jag är ledig imorgon, men jag vill lägga mig tidigt ändå egentligen.
 
Håller på att möblera om. Fick hjälp av boendestöd idag att flytta mina bokhyllor och nu håller jag på att rensa lite bland gamla skolgrejer och ställa tillbaka böcker och pärmar igen. Men vill nog lägga ner för idag nu och kolla lite på TV och äta glass ist (glass som blev över efter nyår, vegansk glass, annars köper jag ju inte glass hem).
 
Spännande med ommöblering iaf =). Jag har köpt en soffa! Kanske skrev det i förra inlägget? Den kommer på torsdag morgon iaf, så därför ville jag flytta bokhyllorna idag när jag hade hjälp av boendestöd. Borde väl kunna få sådan hjälp av någon kompis (så gör väl andra?). Men känns som jag inte har några kompisar direkt längre. Dock ber jag ju inte om hjälp heller. Kanske skulle någon ställa upp om jag bara frågade..
 
Jag funderade på om jag skulle börja springa 10 min om dagen igen, från och med idag. Men nä, blev inte så. Isf hade jag velat springa tidigare på dagen. Men det finns ju alltid ursäkter. Hade kunnat springa i mörkret när jag kom hem. Suck igen. Täntke ta tre djupa andetag varje timme. Har jag gjort det då? Nä, det blir inte av.
 
Just nu känner jag så här, och det är OK! Det är det viktiga. Jag får känna alla känslor jag känner. Jag behöver inte "tysta" dem med mat/ätande. Jag mår inte bra just nu, jag känner mig rastlös, otålig, ledsen. arg, bitter, frustrerad, otillräcklig. Samtidigt känner jag mig lite glad för ommöbleringen. Lite glad för att jag äntligen hittat en soffa jag vill ha (och har köpt), som dessutom är begagnad =). Det finns mycket bra i livet också. Varför låta något som jag faktiskt inte måste ta på mig, dra ner mitt liv i mörkret? Jag ansvarar inte för den här jobbiga människan som jag försöker hjälpa. Jag har gjort allt jag kan, och är inte hen nöjd eller accepterar det jag kan ge, då får det vara. Varför stå kvar när det förgör mig? Men hen kommer att anklaga mig för att det är mitt fel att jag inte orkar stå kvar, och det är jag rädd för. Jag är rädd för vad hen ska tycka och jag är rädd att hen inte får någon hjälp i sin svåra situation av någon annan =(. Jag tror ingen orkrar med den här stackars, svårt sjuka, människan. Suck.
 
Nä, nu får jag ha skrivit klart för idag. Jag kan ju alltid blogga mer imorn. Imorn är en ny dag.
 
Godnatt.

RSS 2.0