Ätstörning

Jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag är så ledsen att jag knappt kan hålla mig från att börja gråta! Min kompis fick en son igår! En underbart söt liten kille <3. Jag ÄR glad för hennes skull. Deras skull. Jag har varit orolig sen i måndags kväll och hoppats att allt skulle gå bra. Men jag påminns om min abort och det gör att jag bara vill gråta. Jag vill också ha barn. Jag vill också ha en familj. Mer är nånting annat! Jag önskar att jag aldrig gjort abort. Det lilla livet.. det lilla hjärtat som bultade inne i mig. Hur kunde jag ta bort det!? Jag hatar mig själv för det. Hatar. Jag vill ha det tillbaka! Jag vill spola tillbaka tiden! Jag önskar att nån kunde förstå, att nån kunde bry sig, att nån kunde trösta mig. Jag vill inte finnas mer :(.

Fan vad dum jag är! Har precis ätit äckliga kakor på fikat. Hetskänslan kommer direkt. Hade jag bara haft mitt vanliga mellanmål med mig så hade jag sluppit det här! *Hata* Har så mkt gaser också så jag knappt kan hålla mig. Varför lär jag mig aldrig?

Jag förstår mig inte på min mage. Jag ser verkligen gravid ut! Men känner mig inte längre gravid.. Är inte förstoppad heller. Vad fan kan det då bero på?? Har haft som mensvärk i två dagar, kan man ha det vid ägglossning?

Min mage är stor och svullen(?). Det gör ont i hela nedre delen av magen. Jag fattar inte varför!? När jag gick till jobbet vankade jag fram som en gravid =/. Igår var jag glad, idag tycker jag inte att livet är värt att leva. Jag hatar T också. Varför fortsätter jag att bry mig om honom?? Jag önskar att jag kunde sluta tänka på honom, sluta smsa honom, sluta bli besviken på att han inte anförtror mig sina känslor när jag skriver ner mina till honom halva dagarna... Varför kan inte logiken styra känslorna? Jag vill inte ha ont i magen mer! Jag orkar inte med livet. Inte idag. Jag vill hem och sova. Jag orkar inte jobba idag!! Men vem bryr sig? Jävla förbannade skitliv. :(

Jag valde fel!! Jag tog fel beslut för ett år sedan. Jag skulle aldrig ha gjort abort. Jag skulle ha behållit det lilla livet. Jag önskar att jag kunde komma på några tunga argument för att jag gjorde rätt :(. Jag önskar att någon som brydde sig kunde trösta mig. Men det finns ingen. Jag är ensam.

Usch, vilken sorglig och ensam morgon :(. Jag vill inte sova ensam, vakna ensam. Tvätta ensam, bara min egen tvätt. Laga omelett och kaffe bara till mig själv :(. Jag vill inte vara med om det här! Jag vill dela allt med någon. Nu, idag, och alltid.

Jag vill inte leva längre. Hur ska jag kunna hitta en kille som jag vill ha och som vill ha mig? Jag tror att det är i princip omöjligt. Jag vill aldrig mer utlämna mig helt till någon. Jag känner mig sårad och oförstådd. Mådde lite illa före lunch. Litar inte på de där jävla graviditetstesten. Men jag lurar väl bara migsjälv. Jag hatar allting. Jag vill sluta existera. Ingenting är roligt ensam. Jobbet är inte heller kul längre. Jag vill börja plugga igen, men hatar att jag isf blir äldre än de flesta. Orkar inte umgås med 20-åringar som tycker universitetet är nytt och spännande och vill vara med på allt jag redan gjort. :( Det är försent. Jag hetsåt bort min chans att plugga. Solen skiner, men jag är inte glad. Idag grät jag för första ggn på jobbet. Direkt när jag kom hit gick jag in på en toalett och grät, pga T. Jag vill åka hem. Jag är en millimeter från gråten hela tiden. Kan jag inte få bli sjuk? Snälla livet, låt mig få bli sjuk!

Tänk att man kan vakna glad, och sen gå hem från jobbet, efter kl 23, gråtandes. T vill inte vara med mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva mer. Jag vill inte vara ensam och ingen kommer någonsin orka med mig och älska mig. Jag hatar livet. Jag vill inte mer. Det är ju bara en jävla plåga!!

Jag kände mig glad imorse, trots så mkt jobb och så lite sömn. Har inte hunnit diska på hela veckan och har ätit för mkt när jag kommit hem sent efter att ha jobbat kväll. Ändå kände jag mig sugen på att fixa i lgh imorse och städa och greja. Tyvärr var jag ju tvungen att gå till jobbet ist. Har sjukt mkt att hinna med idag =/. Men den glada känslan och lusten till saker var länge sen jag kände. Kan det vara doshöjningen av Voxra?? Jaja, ska väl inte ropa hej än kanske.. Saknar T. Jag vill ha en pojkvän!

Har precis varit på Vuxenhabiliteringen och träffat en psykolog och en kurator (pga att jag fått en Aspergerdiagnos på NPU). Känns bra att äntligen få lite förståelse, både av andra och mig själv. Hoppas nu på att dom kan hjälpa mig att få en relation att funka och att mamma (och T??) också kan få större förståelse för hur jag funkar (eller snarare inte funkar..=/) och hur dom kan bete sig/göra för att undvika de jobbiga situationerna (när jag blir irriterad, ledsen, arg, hysterisk..). Tyvärr kan dom ju inte bota något, utan bara hjälpa mig att förstå mig själv och anhöriga och tex kollegor att förstå mig. Alltså kommer jag fortsätta gräma mig över aborten resten av mitt liv.. Kan jag leva med det? Kan man ändå bli lycklig? Usch :(.

I förrgår jobbade jag till typ kvart i ett på natten. Hade ätit lite nötter och en McDonald's glass till middag. INTE bra för en före detta(??) bulimiker. Kände mig omättlig när jag väl började äta.. När jag kom hem åt jag naturgodis, avocado, pizzarester bl a. Hetsåt inte iaf, men känslan fanns där. Idag måste jag jobba kväll igen. Varken orkar el vill. Gjort graviditetstest både imorse och i förrgår pga svullna och ömma bröst, men båda visade negativt. Är besviken trots att jag borde vara lättad. Jag hatar livet. Jag avskyr den abort jag gjorde. Hatar min feta, utstående mage. Varför känner jag som jag gör? Varför måste allt kännas så förjävligt?

Jag saknar dig! Jag saknar dig så att det gör ont! Det känns nästan värre att vakna till sol, trots att jag älskar solen :(. Våren för två år sen var helt underbar, det inser jag nu. Hur vänjer man sig vid att vara ensam på våren?

Mms till T, men skickar det hit ist: "Jag önskar att jag fick bjuda dig på frukost idag. Jag känner mig så ledsen och ensam. Jag saknar dig så att det gör ont." Jag SKA stå emot att höra av mig till honom mer :(. Solen skiner ute, jag älskar solen, men vad hjälper det när jag är ensam? Jag vill dela den här fina dagen med någon! Men vem vill dela den med mig?

Blir kvällsjobb ikväll. Jobbigt, men mer pengar. Bröt kontakten med T igår för hundrasjuttioelfte ggn. Han gör mig så vansinnigt ledsen och förtvivlad ibland :(. Igår sa han att han skulle svara på en grej, men sen ändrade han sig och orkade inte, dvs mina förväntningar uppfylls inte. Det verkar inte som andra människor bryr sig så mkt om en sån grej, men jag blir tokig. Står inte ut med känslan jag får. Gråter förtvivlat och vill prata, men då svarar han inte ens. Det är det värsta som finns. Det är just vid ett sådant förtvivlat tillfälle jag tror att jag kommer ta livet av mig. Jag måste försöka få bort T ur mitt liv nu :(. Jag vill inte det! Står inte ut med tanken ens. Men står inte ut med att jag tycker att han är så dum heller :(. Jag tror inte att det finns någon människa på jorden som skulle stå ut med en kärleksrelation med mig. Varför fortsätter jag leva? Just nu lever jag faktiskt för jobbet. Nu idag, och imorgon. Men sen då? Usch, jag vill inte mer. Jag vill inte leva utan en pojkvän :(.

Jag önskar att någon älskade mig och ville vara med mig mer än nånting annat. Någon som var hos mig nu. Någon som brydde sig om mig. Någon som ville göra allt med mig och dela allt med mig. Någon som gav mig livslust. Den personen skulle få oändlig kärlek av mig.

Svar från T: Älskade *****. Du är inte värdelös. Du är en underbar människa. Att du mår dåligt kan du inte råför, och ingen annan heller. Jag hoppas verkligen att du kommer hitta en balans i ditt mående till slut.

Sms till T: Jag hoppas fortf att vi ska bli tillsammans igen, flytta ihop och skaffa barn. Det är helt sjukt, jag vet :(, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill väl bara ha någon och den enda jag kan fantisera om är du, antagligen för att du är den jag känner bäst just nu. Till dig har jag faktiska känslor som jag kan känna. Svårare att tänka på någon jag inte träffat än. Jag står inte ut med att vara ensam. Jag vet att det är en del av livet och man "måste" klara det. Men jag är värdelös. Jag klarar inte av det. Jag vet att det bästa är att bryta kontakten med dig. Att försöka "glömma" dig så fort som möjligt. Men det är så OTROLIGT förbannat jävla svårt! :(

Dagens middag. Igår åt jag ingen middag. Nu väntar jag på att börja jobba igen, ska jobba kväll =/. Så bäst att passa på att äta. Pratade lite allvar med samtalskontakten idag. Kanske kanske kanske kan jag få nån vettig hjälp i vår. Suck. Jag får inte tänka på T! Äta, jobba, sova, äta jobba, sova. INTE tänka. :(

Är på väg till en psykolog jag fått tid hos. Psykakuten har skyndat på min remiss till psykiatriska enheten här i stan. Vägde 58,4 kg i måndags! Ett år sen jag var nere på de siffrorna.. Dock hade jag svårt att sluta äta igår kväll =/. Hade hoppat över Concertan. Tänkte att det kanske kunde räcka om jag tog den varannan dag, för att skona hjärtat lite, men vet inte om jag klarar av suget som verkar komma redan första dagen utan Concerta nu =/. Har inte haft lust el ork att blogga. Det är så mkt nu. Flyttstädning som skulle göras om etc. Koncentrerar mig på att klara av/hinna med jobbet i allt detta. T verkar ha bestämt sig och det gör mig så ledsen. Ska åka och hälsa på min farmor i Sthlm på lördag med mamma. Sen hoppas jag hon kommer och sover över hos mig till sön så vi kan kolla på soffor. Vill inte vara ensam. Är fortf förkyld. Hosta och även ont i halsen nu. Får se vad det blir av det.. Hatar att åka från jobbet mitt på dagen. Folk frågar vart jag ska och jag vågar inte säga psykolog =/. Sa att jag skulle till sjukhuset och då frågade de inte mer, men ska väl dit fler ggr kan jag ju gissa. Allt är bara så jävla jobbigt :(.

Det första jag hörde när jag satte på P1 i lurarna på väg till jobbet imorse var Kulturnytt, och en kort intervju med Kostdoktorn om hans nyutgivna bok! Kul :). Fick en ganska intressant insikt om mitt mående igår. Får skriva mer om det hemma om jag får tid. Nu är jag trött på jobbet och vill bara hem! Hatar min mage, som är jobbig.