Åt helvete med allting?

Usch, jag vill inte vara med om det här, igen. Jag hatar den här kvällen. Jag är sugen och jag kan inte sluta äta. Jag vill hetsäta. Jag önskar nästan att jag hade choklad hemma, och mjöl, och socker... USCH. Jag funderar på att äta upp mitt fullkorns-surdegs-rågbröd och typ grädde, bär, russin och mandlar..? Har inget bättre... Suck.
Jag har ätit alldeles för mkt redan =(. Jag hatar det. Jag avskyr det. Kan suget komma av att jag ätit ganska kolhydratrikt idag och kanske inte lika fettrikt som vanligt? Åt en fullkornsbrödskiva till frukost (+ smör, ost & ägg) och pyttipanna till lunch =/. Jag kanske borde äta en mer rejäl frukost för att slippa sug resten av dagen? Jag vet inte =/. Jag vet ingenting. Bara att jag är väldigt nära hetsen igen. Den jag trodde att jag kommit ifrån =(. Jag hatar det.
Jag vet inte om jag ska åka till T i helgen eller inte. Vill hellre vara hemma och hetsäta hela helgen. Det skulle vara underbart. Tänk att få äta en massa onyttig skit och isolera mig från verkligheten och bara kolla på film! Slippa ta tag i allt som hänger över mig (fixa lägenheten: Köpa soffa, gardiner, tapetsera om bl a). Slippa allt. Jag vill slippa allt. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte jobba kväll imorgon! Jag orkar inte!!! Men jag måste, jag är ju den enda som säger ja, ingen annan vill ju heller. Jag skulle ha städat idag. Enda kvällen jag är hemma och har tid den här satans veckan. Men jag äter bara. Äter, äter, äter och flyr. Läkaren från NPU ringde igår och jag sa att allt var mkt bättre. Att jag hade lust med en massa saker igen och bla bla bla. Varför sa jag det? Varför skrev jag här i förrgår att jag var bättre i magen och väger 'lite'? Allt vänder bara efter att jag sagt att nåt är bra. Allt är bara skit. Jag bara lurar mig själv när allt känns lite bättre och tror att eländet har vänt. Men det har det inte. Det är samma jävla skitliv jag lever. Ett ensamt liv utan pojkvän och nära vänner.
Jag vill inte leva längre. Jag orkar inte mer. Jag vill bort härifrån. Jag vill inte vara ensam. Jag orkar inte sitta här och gråta. Jag vill inte! Jag är så ledsen, men vem bryr sig? Det finns ingen som tröstar mig för jag är ensam. T kan sitta där i sin jävla nya lägenhet och vara nöjd. Jag vill inte se den.
Jag önskar att jag kunde gråta mig till döds nu. Jag VILL INTE vakna imorgon. Hur fan ska jag orka jobba i TVÅ hela jävla dagar till den här veckan plus kvällen imorgon??? Jag orkar inte! Jag vill inte! Varför blir jag aldrig sjuk? Livet är så jävla orättvist.
Halva dagarna (minst) tänker jag på folket i Japan. Jag läser uppdaterade nyheter då och då på jobbet. Det är skrämmande. Hur orkar folk? Hur orkar folk leva? Jo, det är en känsla, lycka, glad.. Den bara finns där för många. För mig finns den alldeles för sällan, trots att jag har det så bra man kan egentligen. Det är konstigt. De som borde må tusen ggr värre än jag, de som aldrig haft en pojkvän, de som inte har föräldrar, familj, vänner. De som förlorat allt, de som är dödssjuka eller kroniskt sjuka eller vad fan som helst! Jag har ju allt man kan begära, men det hjälper inte. Jag kan inte välja när jag ska må bra eller dåligt. Hur fan GÖR MAN DET???????? Det är INGEN som någonsin har kunnat förklara det. Jag tror inte att det går. Jag är inte gjord för att leva.

Kommentarer
Postat av: S

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver :/

Du ska veta att du inte är ensam, trots att det känns som det ibland! Vi är fler som kämpar mot bulimin i det tysta.



Ta hand om dig <3

2011-03-31 @ 19:11:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0