Ätstörning

Jag vill inte vara tillsammans med T längre. Jag mår inte bra. Jag har ont i huvudet, och ont i magen och mår pykiskt dåligt på nåt sätt. Kan inte förklara hur. Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill inte vara någonstans. Jag vill försvinna!

Vi har gått och lagt oss, men jag kan inte sova. Jag ligger och tänker på allt som jag inte tål med T. Jag tål inte att han somnar VARJE gång vi har sex. Jag skulle nog inte ens tåla att han gjorde det ibland. Han kommer alltid först och sen när han ska tillfredsställa mig så slumrar han liksom till så att jag får väcka honom hela tiden. Det värsta är nästan att han inte märker det. När jag säger att han somnar säger han "Vadå, det var ju jättelänge sen jag gjorde det!" Neej, du gör det varje gång...

Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag borde ta på mig själv under samlag tex, eller säga hur jag vill ha det, kräva lite mer, men det gör jag inte. Jag accepterar det då, men jag bygger upp mitt missnöje inom mig och sen kommer det fram när jag börjar bråka någon gång. Då kommer allt fram som jag irriterat mig på.

Jag irriterar mig på att han inte bryr sig. Nästan allting bryr han sig inte om. Jag bryr mig om ALLT. Jag orkar inte med det och det blir liksom extra jobbigt när han inte bryr sig om någonting. Förutom när han ska fråga eller säga något till sina föräldrar, som jag tycker borde vara självklart att våga säga, då bryr han sig helt plötsligt och tycker att det är jättejobbigt!? Suck.

Fast samtidigt är det ju skönt att han inte bryr sig ibland. Han bryr sig inte om jag inte är nyrakad, eller nyduschad, eller har otvättat hår eller jaa.. en massa andra saker. Han älskar mig ändå. Och det bästa är naturligtvis att han har stått ut med mig trots att jag är som jag är. Jättejobbig och jätteelak! Visst har han tyckt det varit jobbigt, och visst har han inte alltid stått ut, men han finns fortfarande kvar, han har inte lämnat mig på riktigt.

Om jag var lite smart så skulle jag kunna ta upp problemen på att vettigt, konstruktivt sätt. Vi skulle kunna prata om det och försöka förbättra det. Istället gör jag slut. Om och om igen. Vräker ur mig hur dum och trög han är. Vi gör slut, jag ångrar mig, och vi blir tillsammans igen. Älskar varandra, mycket, och sen börjar det om igen.

Men vilket väger över? Och när ska man bestämma det? Hur ska vi kunna bestämma oss? Jag vill inte ha ett distansförhållande, jag hatar det, jag klarar det inte! Men jag klarar inte av att göra slut heller, inte på riktigt, inte för evigt. Hur länge ska vi hålla på så här?? Till någon av oss träffar någon annan, blir kär i någon annan, antar jag =/. Men när kommer det ske? Kommer det ens ske?

Usch, jag vill åka hem! Jag vill inte vara här imorgon. Orkar inte med den långa tågresan hem heller =(. Jag hatar att åka tåg. Hatar alla människor, det är så jobbigt! Jag kan inte röra mig! Är T med så går det bra, åker jag med någon jag känner så funkar det, men ensam går det inte alls. USCH!

Imorgon är det tänkt att vi ska pröva att skjuta lerduvor med nån gammal kompis till T, sen ska vi hälsa på hans farmor och sen åka hem. Jag har ångest över detta. Det blir säkert bra, det brukar ju alltid ordna sig. Men den logiska delen av min hjärna kan inte rå på mina jobbiga känslor. Det funkar inte så =/. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har gjort slut med T också. För hundrasjuttioelfte gången. Jag vill inte vakna imorgon! Så känner jag jämt. Jag vill aldrig vakna upp till en ny dag. Hur kul är det att leva så? När ska det gå över? Hur får man bort det? Kan man lära sig att tycka om livet? Lära sig att inte tycka att allt är jobbigt?? Det känns inte så. Det känns som mitt liv är dömt att vara deprimerat och hopplöst.

Jag har världens underbaraste pojkvän och ändå känner jag så här!? Med mitt liv borde jag vara överlycklig. Lite sorgsen kanske, för att så många av mina nära dör ifrån mig, men bortsett från det borde jag vara nöjd och glad. Men det är jag inte. Jag är förtvivlad.

Godnatt.