Hos T
Jag har haft en helveteslördag. Kanske aningen överdrivet, men jag mår inte bra. Var på väg härifrån förut, tog mina grejer och gick till tågstationen. Ringde mamma och bad henne hämta mig. Jag ville bara hem. Jag vill fortfarande hem. Jag hatar att vara här.
Mamma skulle greja inför valdagen imorn och jag kände mig så dum som bad henne hämta mig här. Det tar nog över två timmar för henne att bara åka hit. Så jag sa att hon inte behövde komma, att jag kunde ta tåget trots allt. Ville inte gå tillbaka till T, men gjorde det ändå tillslut.
Vi gick ut och åt på en Kinarestaurang. Fyra små rätter. Alldeles för mycket. Sen köpte jag en massa godis som jag tryckte i mig framför en jättebra film medan T sov. Nu har jag lite ont i magen. T sover på soffan och jag ska sova i hans säng. Vi sov jättedåligt inatt båda två eftersom han bara har en nittiosäng.
Imorgon måste jag åka hem. Jag hatar det. Jag vill hem, men ändå inte. Jag vill inte finnas! Jag hatar att åka tåg ensam. Jag hatar att åka hem till min ensamma lägenhet. Jag hatar det! Jag vill inte! Vet inte vilket tåg jag ska ta heller. Hoppas att jag kan ta mig iväg tidigt. Jag vill helst åka innan T vaknar. Tyvärr kommer han vakna av att jag går upp och gör mig iordning =(. Jag orkar absolut inte stanna här hela dagen, men det kommer säkert bli så ändå och jag kommer hata mig själv för det. Jag måste tvätta och städa! Jag måste och jag vill! Jag står inte ut nästa vecka i min skitiga lägenhet med en full tvättkorg! Jag gör inte det! Och jag orkar inte göra någonting efter jobbet!! Alltså MÅSTE jag göra det imorgon. Det finns inget annat alternativ.
Jag mår inte bra och T sover. Jag vill ta sönder något här. Något som är hans, något han bryr sig om, något han kommer bli arg för. Men jag vet inte vad.. Helst skulle jag vilja slänga hans telefon i väggen, men jag vågar inte riktigt. Funderar på att gå ut i natten istället. Gå runt i stan och se om jag blir våldtagen eller mördad. Det är väl inte så troligt, men jag kommer vara rädd för det ändå. Önskar att jag inte var så feg! Jag vill gå ut härifrån! Jag behöver det, jag orkar inte vara här en sekund längre!!!!!!!!!!!!!! Jag hatar den här äckliga vidriga lägenheten och jag står inte ut med att T sover. Det är aldrig någon som hjälper mig. Det är aldrig någon som bryr sig. När det är som värst bryr de sig inte. De äckliga vidriga "anhöriga". De som kommer sörja när jag är död. Men dom kanske inte gör det, dom kanske bara tycker att det är skönt. Det borde dom göra.
Jag funderade på att gå längs rälsen idag. Tänkte gå en bit ifrån stan och sen börja gå på spåren, men jag vågade inte. En vacker dag ska jag våga det. Jag tycker synd om lokföraren, men jag tror inte att jag kommer våga något annat. Vad är det för vits med att leva när man hatar det? När man bara mår dåligt och tycker att allt är jobbigt? Och när alla andra tycker att man är jobbig och skiter i en när man behöver dom som mest? Varför ska man bli tvingad att leva då??? ALLA mår bäst av att jag dör. Visst kommer mamma bli ledsen, men hon slipper bekymret sen iaf.
Och jag orkar inte leva för mammas skull. Isf får hon fanimej hjälpa mig nu! Inte bara lämna mig här. Jag vill åka hem nu!!!!!!!!!! Jag önskar så att jag hade en bil!!!! Jag hatar att åka tåg! Jag hatar människor. Jag vill aldrig mer gå till jobbet. Jag önskar att jag kunde göra slut med T. Han mår ändå bäst utan mig. Jag önskar att jag vågade gå härifrån nu! Jag orkar inte vara kvar här. Men vem bryr sig? Det är bara jag som sitter och gråter och tycker synd om mig själv. Jag hatar mig själv och min fula äckliga vidriga kropp. Jag har lust att spotta på mig själv och skära sönder mig. Jag vill att T ska hitta en äcklig blodig hög av slamsor här när han vaknar. Fettslamsor.
Mamma skulle greja inför valdagen imorn och jag kände mig så dum som bad henne hämta mig här. Det tar nog över två timmar för henne att bara åka hit. Så jag sa att hon inte behövde komma, att jag kunde ta tåget trots allt. Ville inte gå tillbaka till T, men gjorde det ändå tillslut.
Vi gick ut och åt på en Kinarestaurang. Fyra små rätter. Alldeles för mycket. Sen köpte jag en massa godis som jag tryckte i mig framför en jättebra film medan T sov. Nu har jag lite ont i magen. T sover på soffan och jag ska sova i hans säng. Vi sov jättedåligt inatt båda två eftersom han bara har en nittiosäng.
Imorgon måste jag åka hem. Jag hatar det. Jag vill hem, men ändå inte. Jag vill inte finnas! Jag hatar att åka tåg ensam. Jag hatar att åka hem till min ensamma lägenhet. Jag hatar det! Jag vill inte! Vet inte vilket tåg jag ska ta heller. Hoppas att jag kan ta mig iväg tidigt. Jag vill helst åka innan T vaknar. Tyvärr kommer han vakna av att jag går upp och gör mig iordning =(. Jag orkar absolut inte stanna här hela dagen, men det kommer säkert bli så ändå och jag kommer hata mig själv för det. Jag måste tvätta och städa! Jag måste och jag vill! Jag står inte ut nästa vecka i min skitiga lägenhet med en full tvättkorg! Jag gör inte det! Och jag orkar inte göra någonting efter jobbet!! Alltså MÅSTE jag göra det imorgon. Det finns inget annat alternativ.
Jag mår inte bra och T sover. Jag vill ta sönder något här. Något som är hans, något han bryr sig om, något han kommer bli arg för. Men jag vet inte vad.. Helst skulle jag vilja slänga hans telefon i väggen, men jag vågar inte riktigt. Funderar på att gå ut i natten istället. Gå runt i stan och se om jag blir våldtagen eller mördad. Det är väl inte så troligt, men jag kommer vara rädd för det ändå. Önskar att jag inte var så feg! Jag vill gå ut härifrån! Jag behöver det, jag orkar inte vara här en sekund längre!!!!!!!!!!!!!! Jag hatar den här äckliga vidriga lägenheten och jag står inte ut med att T sover. Det är aldrig någon som hjälper mig. Det är aldrig någon som bryr sig. När det är som värst bryr de sig inte. De äckliga vidriga "anhöriga". De som kommer sörja när jag är död. Men dom kanske inte gör det, dom kanske bara tycker att det är skönt. Det borde dom göra.
Jag funderade på att gå längs rälsen idag. Tänkte gå en bit ifrån stan och sen börja gå på spåren, men jag vågade inte. En vacker dag ska jag våga det. Jag tycker synd om lokföraren, men jag tror inte att jag kommer våga något annat. Vad är det för vits med att leva när man hatar det? När man bara mår dåligt och tycker att allt är jobbigt? Och när alla andra tycker att man är jobbig och skiter i en när man behöver dom som mest? Varför ska man bli tvingad att leva då??? ALLA mår bäst av att jag dör. Visst kommer mamma bli ledsen, men hon slipper bekymret sen iaf.
Och jag orkar inte leva för mammas skull. Isf får hon fanimej hjälpa mig nu! Inte bara lämna mig här. Jag vill åka hem nu!!!!!!!!!! Jag önskar så att jag hade en bil!!!! Jag hatar att åka tåg! Jag hatar människor. Jag vill aldrig mer gå till jobbet. Jag önskar att jag kunde göra slut med T. Han mår ändå bäst utan mig. Jag önskar att jag vågade gå härifrån nu! Jag orkar inte vara kvar här. Men vem bryr sig? Det är bara jag som sitter och gråter och tycker synd om mig själv. Jag hatar mig själv och min fula äckliga vidriga kropp. Jag har lust att spotta på mig själv och skära sönder mig. Jag vill att T ska hitta en äcklig blodig hög av slamsor här när han vaknar. Fettslamsor.
Kommentarer
Postat av: Månbarn.
Det du skriver låter hemskt... Men jag vet hur det är. Jag tänker precis sånadär tankar när jag är arg o orolig. Man ska tänka på det som har varit bra istället! Man ska tänka possitivt! Den har man ju aldrig hört förr hehe^^... Men så är det! Så försök med det. Lyckas du med det så kommer du att må lite bättre. O försök att inte låta din ilska gå ut över andra. Jag vet att det lätt blir så. För man blir ju nån helt annan när man är arg. Men det blir bäst både för dig själv o din omgivning om du "behärskar dig." Tänk på att det är DU som har valt detta!DU har valt bulimin,DU har valt T,DU har valt att hålla dina problem för dig själv o.s.v... Förlåt. Kanske låter hård. Men om du tänker till lite så kan allt bli lite bättre. Men jag vet hur skönt det är att uttrycka sig med att man HATAR o andra hemska saker. O gärna mot andra. Tänk till! Tänk possitivt! Lättare sagt än gjort. Men försök! Livet är inte lätt. Många kramar!
Trackback
