Ger upp
Jag kan verkligen inte se detta som en utmaning. Det ger mig ingen tillfredsställelse att stå emot. Att må dåligt hela kvällen. Jag blir inte gladare av det imorgon, eller nästa vecka (jag har prövat så jävla många gånger nu så jag vet iaf hur liten sannolikheten är ^^). Möjligtvis om några år?? Men då är den jävla utmaningen för stor för mig tyvärr. Jag skulle absolut klara det om jag hade någon som stöttade mig här. En pojkvän. Men det har jag inte.
Min mage är en katastrof. Det är outhärdligt.
Jag vill bli sjuk. Två stycken är hemma från jobbet för att de är förkylda, FÖRKYLDA!!! Hur fan kan man vara hemma från jobbet för det? Man kan väl för fan inte vara hemma om man inte har feber ens??? Jag hatar dom för det (men egentligen hatar jag naturligtvis mig själv för att mitt jävla samvete(?) gör att jag inte kan stanna hemma när jag mår skit om jag typ inte är dödsjuk ^^).
Jag tycker att jag mår så dåligt just nu att jag borde få sjukskriva mig på livstid. Jag kanske får det också, vem vet, jag vågar ju inte ens fråga.
Samtidigt vill jag ju inte det. Jag vill vara frisk, glad och lycklig och ha ett jobb att gå till! Helst något roligt förstås.
Fan vad jag hatar allting.
Usch vad det tar emot att gå och handla. Jag orkar inte!! Jag orkar inte täcka över alla sår med ny täckkräm, och sätta upp håret på nytt så att inte öronen står ut osv osv. Torka tårarna måste jag göra också och snyta mig, jag börjar ju jämt gråta när jag skriver om mina problem eftersom jag tycker så jävla synd om mig själv (antar jag?). Jag orkar inte! Men jag ska ändå. Jag gör det ändå, till den dagen jag lägger mig ner och dör. Jag hatar det. Jag hatar allt. Förutom att dansa.
Idag ska jag iaf se idol. Äntligen en lugn hemmakväll. "Bara" tvättvikning och disk på schemat (alltså sådant som jag kan skita i, sånt som bara drabbar mig och är hyfsat överkomligt även om jag hatar mig själv lite mer för varje gång jag skiter i det).
Fina du, det gör ont att se hur dåligt du mår. Jag känner igen mig, hur allt känns meningslöst, man orkar liksom inte kämpa emot mer.
Men plötsligt blir det lite bättre, molnen skingras och en gnutta livslust letar sig fram! Vad det beoro på vet jag lika lite som varför tillvaron plötsligt blir lika mörk och destruktiv som innan. Man kanske inte ska analysera för mkt, eller är det kanske det man ska? Att hitta vad som utlöser det positiva eller negativa? Men hur sjutton ska man göra det när man knappt har energi att andas...Pust.
Vad kul att du hittat dansen! Håll fast vid det och låt inget komma ivägen! Du verkar ju dessutom vara riktigt bra, så njut och var stolt över det! :)
Stor kram och håll ut, du är inte ensam
Hej.
Vet du om att du äter för lite? De flesta dagar så ser det ut som du gör det.Ialla fall så sprider du inte ut det jämt över dagen.Jag tror din kropp tror att den är på svält.Det är svårt att låta bli att hettsäta när kroppen tror den svälter.Du ska ge dig själv beröm för de dagar du står pall,det är jättesvårt att klara sig på egen hand,man behöver stöd.Har du fått ngn remis av läkare ,psykolog?
När det ser ut som jag äter lite äter jag ju mkt fett. Så energimässigt tror jag inte det är särskilt lite.
Remiss vart? Jag har fått en remiss till neuropsykiatriska utredningsenheten och har kontakt med dom där nu... Om det hjälper vet jag tyvärr inte än.
