Ätstörning

Vad ska jag göra? Jag vill inte leva längre. Jag vill ta livet av mig.

Helt plötsligt deppar jag bara ihop av någon konstig anledning. Jag fattar inte! Ingenting är roligt längre. Det känns inte som det är tankarna som styr mitt mående, utan att känslorna lever sitt eget liv. Ibland känner jag mig glad och då tänker jag automatiskt positiva tankar och sen känner jag mig bara ledsen och då tänker jag negativa tankar. Det känns inte som jag påverkar det eller ens KAN påverka det! Jag fattar inte!!?

KAN det vara för att jag "börjat" träffa T igen? Vi träffades ju förra helgen och hade nästan bestämt (enligt mig iaf) att vi skulle träffas den här helgen också. Det känns som kontakt med mamma och T gör att jag mår dåligt! Mamma sa förra veckan att hon skulle åka till Sthlm den här helgen, då tänkte jag att jag kunde följa med henne dit och hälsa på min farmor. Sen ringde min farmor och då sa jag att jag skulle hälsa på henne den här helgen. Nu när jag ringde mamma igår så sa hon att hon inte ska till Sthlm, hon ska göra ngt annat! Då stupar liksom min plan. Jag klarar inte det.

Jag borde ju kunna ta tåg eller buss till Sthlm istället. Åka och hälsa på min farmor själv och sen åka hem igen. Hur svårt kan det vara?? Men det känns jäääääääääääääättejobbigt. Jag kan inte förklara det =(, tror att jag får ångest av bara tanken. Varför vet jag inte.

Jag vill inte! Jag sa till mamma att hon får ringa min farmor och säga att jag är sjuk. Nu har jag naturligtvis jättedåligt samvete för att jag inte åker och hälsar på henne! Jag har ju ändå inga andra planer och jag är ju inte sjuk!! Usch vad jag HATAR mig själv =(. Jag avskyr mig själv. Jag vill dö!!!! Jag vill inte ha några släktingar som bara genom sin existens ställer en massa krav! Jag vill försvinna!

Snälla gud låt mig få försvinna! Jag vill dö!!

Hatar T också. Det känns som han förstör mitt liv p g a hans osäkerhet eller velande. Jag trodde vi i princip hade bestämt att jag skulle åka till Sthlm och hälsa på min farmor. Han skulle också åka till Sthlm och vi skulle gå på stan på eftermiddagen och sen åka hem till mig på kvällen. Ändå frågar han flera ggr i sms, och även i telelefon, om jag vill träffa honom, om jag ska åka till Sthlm, om jag vill att han ska komma idag eller imorgon osv.

Jag vet ju inte vad jag vill!!!!!!! Jag kan aldrig bestämma mig!!!! Jag får sjuk ångest av hans frågor!!!!! Varför frågar han ALLTID vad JAG vill?? Han säger ALDRIG vad HAN vill!! Tänk om han bara kunde säga typ: "Jag vill verkligen gå på stan med dig i Sthlm på lördag. Kan du inte bara ta ett tåg på lördag förmiddag så bestämmer vi att vi ses på Centralen kl 13?" eller något liknande..

Varför måste alltid jag bestämma? Varför måste alltid jag säga vad JAG vill? Särskilt när han vet att jag mår så fruktansvärt dåligt av det???? Jag har sagt det hundra ggr!!

Men vem bryr sig hur jag mår och hur jag är och vad jag behöver? Vem behöver eg någonting? Jag hatar livet.

Jag tror att jag mår dåligt av mamma och T för att de är likadana när det gäller att bestämma och planera saker. De velar, och T frågar alltid vad jag vill istället för att säga vad han själv vill och sedan bara bestämma nåt. Hjälpa mig att bestämma mig, hjälpa mig genom att peppa mig och uppmuntra mig till att ta ett beslut.

JAG VET ALDRIG VAD JAG VILL!! Och att då fråga mig vad jag vill gör att jag frågar mig själv det, vilket gör att jag velar och velar och velar fram och tillbaka och tillslut blir jag vansinnig av en ångest som bara ökar och ökar och ökar ju längre tiden går!!!!!!!!!!!!! Usch jag klarar inte av livet!!! Jag vill inte leva!!!! Mest av allt hatar jag mamma som inte tar reda på hur och varför jag känner som jag gör, utan bara förstör för mig hela tiden. Jag hatar henne! Det borde vara förbjudet att skaffa barn =(.

Och nu tror min farmor att jag inte vill träffa henne.
Snälla snälla snälla gud, låt mig få dö idag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!