Ätstörning

Hej hej!

Nu sitter jag på mitt halväckliga (egentligen ganska lyxiga?) hotellrum i Auckland i Nya Zeeland. Första kvällen jag inte gråtit (än iaf...). Kl är lite över 22. Tio timmar före svensk tid, kl borde alltså vara lite över 12 där hemma. Det har varit ganska skönt idag, ca 15 grader varmt. Är ju vinter här. Men jag sitter i en bil hela dagarna så det kvittar. Dock så har mitt rums air condition inte funkat som den ska så jag har varit tvungen att klaga i receptionen fyra ggr på att den inte funkat. Värmen har inte funkat så jag har frusit två av tre kvällar =/. Nu har dom iaf fixat den, men imorn ska vi ändå dra härifrån till Melbourne i Australien.

Jag tycker inte om hotellrum. Inte ens lyxiga sådana. Jag tycker det är äckligt att så många andra har bott här. Tycker aldrig det kan bli riktigt rent. Heltäckningsmatta är så äckligt, så ofräscht! Usch. Om jag hinner och orkar ta tag i det så kanske jag kan lägga upp några bilder. Har bara internet till 23:25 och får bara använda 20 MB el vad det nu var annars kostar det extra.

Vill hem. Längtar efter T. Det var hemskt att åka. 24 timmar på flygplan och flera timmar på flygplatser och jag bara längtade efter T. Tänk om jag hade fått resa med T istället! Det hade varit underbart. Nu åker jag med en kollega jag knappt känner som jag inte riktigt tål. Jag har svårt för folk i allmänhet tror jag. Det är liksom fel på alla. Min kollega äter typ ingenting. El iaf inte lunch... Jag blev förvarnad om det av en annan kollega, men jag har så jävla svårt att säga ifrån eller bara säga att jag tycker att han kör (bil) för fort tex. Han har typ noll framförhållning i trafiken tycker jag. Men jag har nog extremt svårt att acceptera andras bilkörning också tror jag. Att vi inte stannar och äter något borde ju vara bra i min situation ^^. Jag har ju chansen att gå ner en hel del de här två veckorna jag är borta. Men inte ens det lyckas jag med. Äter massor på kvällen då istället. Usch jag vill hem!!

Det känns iaf lite lättare ju längre tiden går. Vänjer mig väl liksom både med min kollega och att vara bortrest. I våras var jag rädd att jag skulle vara otrogen om jag åkte på jobbresa med en manlig kollega. Nu känns det som ljusår bort. Jag vill bara ha T T T! Jag älskar honom!

Det känns väldigt jobbigt att inte ha någon direkt kontakt med någon hemma förutom min kollega eller andra på jobbet hemma. Kan inte prata med T för det är för dyrt. Orkar inte riktigt messa heller. Blir bara ledsen, arg och irriterad, och då vill jag genast prata ut om det men det går ju inte via sms. Går inte att förklara eller beretta allt in i minsta detalj och då känns det nästan bättre att inte ha någon kontakt alls förrän jag kommer hem igen. Dessutom är T utomlands nu också i en vecka.

Jag tycker alltid att allt är så krångligt och jobbigt. Bara att ta upp en bok ur handbagaget på flyget är jobbigt så då sitter jag hellre och kollar på nån dålig film eller lyssnar på nån dålig musik. Jobbigt att fixa internet på hotellet så då skiter jag i det. Jobbigt att bara ta upp och sätta på datorn. Det är väl det som gör att det känns så jobbigt för mig att resa också. ALLT är jobbigt HELA TIDEN. Kanske kan den här satans medicinen, som jag börjat ta, hjälpa mig att sluta att tycka att allt är så jobbigt. Det är väl det den ska. Hjälpa mig att lättare ta tag i saker.

Jag blir väl deppig av att inte äta ordentligt och att sitta stilla hela dagarna också. Fattar inte hur min kollega pallar att leva så här. Jag förstår honom inte alls. Han säger "jag vet", "jag ser" fast han inte alls gör det. Och säger "liksom lite så typ" eller liknande i varenda mening. Han svarar så undvikande och flyktigt på allting så jag blir galen! Och jag har så svårt för att vara bestämd själv. Jag är asdålig på engelska också. Fattar knappt vad folk säger och kan knappt göra mig förstådd =(. Jag hatar det. Jag känner mig så otroligt värdelös. Är värdelös på jobbet också. Gör fel hela tiden, glömmer och fattar inte. Jag vill aldrig mer tillbaka till jobbet när jag kommer hem.

När jag reste hemifrån ville jag leva. Jag kände en sån kärlek till T och ville flytta med honom till staden där han har fått jobb (ja han har fått fast jobb där nu efter exjobbet!). Jag kände mig ganska glad, och även om jag inte visste vad jag skulle göra i höst om jag skulle flytta så kändes det ändå inte hopplöst. Nu, så långt bort från T ensam på ett trist hotellrum på andra sidan jorden, känns det inte alls så längre. Jag vill inte leva längre. Jag skulle lika gärna kunna dö här. Just därför känns det också så onödigt att jag ska hålla på och vara nervös och orolig i bilen när jag tycker att min kollega kör dåligt. Vad spelar det för roll om jag ändå vill dö?? Usch jag hatar mig själv mer och mer ju mer jag tänker på det. Jag är totalt jävla värdelös. Jag klarar ingenting, i alla fall inte på de villkor som finns i samhället, på arbetsplatser. Det tråkiga är att jag aldrig kommer att göra det heller. Det spelar ingen roll om jag känner mig mindre deppig, blir gladare, kanske t o m lyckligt med T. Jag är ändå jag, och jag klarar ju fortf ingenting. Jag är helt enkelt dålig.

Jag kommer inte ihåg någonting. Det kanske är mitt största problem. P g a det känner jag mig alltid dålig. Jag glömmer allt och måste kolla upp allt hela tiden, varje gång. Det gör ju att jag blir otroligt långsam i allt jag gör.

Förresten har jag tagit Strattera i en vecka nu, så imorn ska jag börja ta två tabletter om dagen. Ska öka 10 mg i veckan. Jag spydde första natten, närmare bestämt i lördags. Kan ju inte svära på att det berodde på att jag började med Strattera då, men kan inte komma på varför jag skulle ha mått så illa annars. Mådde illa och frös och kallsvettades och kunde inte somna. Låg vaken i en timme och sen gick jag upp och spydde (av mig själv för en gångs skull). Kunde somna efter det och har bara mått lite illa ett par gånger den här veckan. Min läkare på NPU sa att de flesta inte märkte av några biverkningar när man trappade upp så långsamt som jag gör nu med 10 mg extra per vecka. Ska antagligen upp i 80 mg per dag så upptrappningen sker alltså under åtta veckor. Antar att jag inte förrän då märker om medicinen har nån effekt på mig eller inte.

Nu har jag suttit med det här inlägget i nästan en timme! Kanske dags att posta det nu... Har lite annat att fixa också innan internettiden är slut.

Får se om jag överlever Australien också. Hoppas att nästa vecka går FORT! Ååååhh vad jag vill hem och träffa T. Vill klistras fast på honom och aldrig mer behöva lämna honom för resten av mitt liv.