Orkeslös
Usch vad dåligt jag mådde igår =(. Idag är det mycket bättre, men inte bra. Ångrar att jag var så dum mot T, men inte att jag skrev inlägget här. Det behövde jag verkligen. Jag hade ju ingen här att avreagera mig på...
Jag behöver alldeles för mycket bekräftelse. Kan man göra någonting åt det? Borde man inte kunna bota det mesta med terapi? Fast det är ingen som vill ge mig någon terapi.. =/.
Idag vet jag varken ut eller in, som vanligt. T messade och frågade om jag fortfarande var arg och ledsen i förmiddags och om jag ville att han skulle komma hit. Jag svarade att jag inte var så arg längre och (såklart) att jag ville att han skulle komma ikväll. Problemet är att han alltid frågar vad jag vill. Han skriver aldrig vad han själv vill. Han säger att det beror på att han inte vet. Grejen är den att jag vet ju inte heller vad jag vill! Det känns som han lägger över sin beslutsångest på mig. Jag hatar det.
För någon timme sedan skrev han igen och undrade om jag hade ångrat mig, eller om han fortfarande fick komma. Han gör mig galen! Jag har redan beslutsångest så det räcker! JAG VET INTE! När jag nu väl hade bestämt mig imorse och sagt att han fick komma, varför då röra upp det och göra mig osäker igen?? Vad är vitsen med det? Nu vill jag inte att han ska komma längre, tror jag...
Jag orkar inte. Jag ska lägga mig på sängen nu och hoppas att få slippa allt. Jag vill egentligen ta tag i någonting. Helst städa. Jag hatar att ha det så här ostädat och smutsigt. Men istället var jag i badrummet i över en timme när jag kom hem från jobbet. Satt på toa i en evighet och rev upp alla sår och finnar jag kunde. Ser väl ut som en pestsmittad nu. Jag orkar inte träffa någon och jag orkar inte göra något. Inte städa, inte ens sitta framför datorn och läsa bloggar som är min favoritsyssla. Jag orkar ingenting. Jag mår lite illa och vill helst bara sluta existera.
Mamma är så jobbig också. Hon ringde när jag fortfarande var på jobbet och undrar hur jag ska göra i helgen. Ska jag hälsa på min farmor (typ måste). Ska jag på min systersons kalas på söndag?? Jag vill inte! Jag orkar inte! Låt mig vara ifred!!!!!!!!!!
Jag vill bryta kontakten med alla jag känner för jag orkar inte med dom. Jag har ingenting att ge. Jag är helt tom. Eller, lite hat har jag nog fortfarande i mig från igår som ligger och pyr. Det är det enda.
Jag behöver alldeles för mycket bekräftelse. Kan man göra någonting åt det? Borde man inte kunna bota det mesta med terapi? Fast det är ingen som vill ge mig någon terapi.. =/.
Idag vet jag varken ut eller in, som vanligt. T messade och frågade om jag fortfarande var arg och ledsen i förmiddags och om jag ville att han skulle komma hit. Jag svarade att jag inte var så arg längre och (såklart) att jag ville att han skulle komma ikväll. Problemet är att han alltid frågar vad jag vill. Han skriver aldrig vad han själv vill. Han säger att det beror på att han inte vet. Grejen är den att jag vet ju inte heller vad jag vill! Det känns som han lägger över sin beslutsångest på mig. Jag hatar det.
För någon timme sedan skrev han igen och undrade om jag hade ångrat mig, eller om han fortfarande fick komma. Han gör mig galen! Jag har redan beslutsångest så det räcker! JAG VET INTE! När jag nu väl hade bestämt mig imorse och sagt att han fick komma, varför då röra upp det och göra mig osäker igen?? Vad är vitsen med det? Nu vill jag inte att han ska komma längre, tror jag...
Jag orkar inte. Jag ska lägga mig på sängen nu och hoppas att få slippa allt. Jag vill egentligen ta tag i någonting. Helst städa. Jag hatar att ha det så här ostädat och smutsigt. Men istället var jag i badrummet i över en timme när jag kom hem från jobbet. Satt på toa i en evighet och rev upp alla sår och finnar jag kunde. Ser väl ut som en pestsmittad nu. Jag orkar inte träffa någon och jag orkar inte göra något. Inte städa, inte ens sitta framför datorn och läsa bloggar som är min favoritsyssla. Jag orkar ingenting. Jag mår lite illa och vill helst bara sluta existera.
Mamma är så jobbig också. Hon ringde när jag fortfarande var på jobbet och undrar hur jag ska göra i helgen. Ska jag hälsa på min farmor (typ måste). Ska jag på min systersons kalas på söndag?? Jag vill inte! Jag orkar inte! Låt mig vara ifred!!!!!!!!!!
Jag vill bryta kontakten med alla jag känner för jag orkar inte med dom. Jag har ingenting att ge. Jag är helt tom. Eller, lite hat har jag nog fortfarande i mig från igår som ligger och pyr. Det är det enda.
Kommentarer
Trackback
