Hemma och jobb igen
Usch. Usch usch usch. Jag längtar efter T! Jag vill tillbaka till semestern och jag vill gråta. Det är helt stört med tanke på hur min semester har varit.
T och jag har typ gjort slut var och varannan dag. Jag har varit fruktansvärt provocerande och elak nästan varje kväll, även ofta på dagarna. Vi hyrde en bil i tisdags och åkte till Ts föräldrar, men jag ångrade mig typ varannan sekund, ville åka hem, och var på väg att åka hem nästan varje kväll/natt. Hatade T och älskade honom. Hatade livet och mig själv, men älskade T. Jag har gråtit varje dag. Jag har haft den här satans frustrationen i mig varje dag.
När T och jag låg och pratade härom natten, när jag hade lugnat ner mig efter ett bråk, frågade han mig hur jag kände och tyckte att det lät som social fobi. Jag har tänkt på det förut och jag har även berättat för min terapeut och för de på NPU hur jag känner, men det är aldrig någon som nämnt social fobi.
Allt känns jättejobbigt när jag är hos Ts föräldrar tex. Jag tror att det är därför min frustration sedan går ut över T, han som står mig närmast. Jag tycker det är asjobbigt att gå från ett rum till ett annat utan T, när jag vet att hans föräldrar är hemma. Jag måste verkligen kämpa HELA TIDEN för att bara vara! Bara våga vara normal, försöka vara normal. Gå från sovrummet till badrummet. Gå ner och äta. Gå ner och göra frukost. Är ingen hemma är det inga problem, då känns det inte alls jobbigt.
Usch, jag har så mkt att skriva ner. Så mkt tankar och funderingar att uttrycka. Jag älskar att prata med T om det. Jag tycker om när han frågar. Jag tycker om när han bryr sig. Men jag känner mig alltid egoistisk. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Bara den här bloggen är ju egoistisk. Allt, bara om mig. Räcker inte det?
Jag måste försöka komma isäng nu. Jag orkar inte vara trött på jobbet. Fast jag orkar inte jobba oavsett. Jag vill bli arbetslös. Jag vågar knappt skriva det ens, usch. Egentligen vill jag naturligtvis inte det. Jag vill utbilda mig till något jag vill jobba med och sen jobba med det! Jag vill tycka att det är kul att vara på jobbet. Men jag vet ju inte VAD fan jag vill bli! Just nu vill jag bara vara hemma. Surfa på sidor om kost och hälsa. Läsa böcker. Blogga. Det känns som jag slösar bort livet med att vara på jobbet. Jag orkar inte mer! Jag vill vara med T! Bara med T! Alltid.
Fast man måste jobba. Samhället funkar så. Måste måste måste måste. Åtta timmar om dagen måste man vara ifrån den man älskar och sen måste man träna, diska, tvätta, laga mat osv. Men man får ju iaf sova ihop, om man bor ihop...^^ Jag hatar livet.
Just det, ska passa på att skriva ner att jag fick mens igår och att jag vägde 59,7 kg(!!) imorse. Dock var det efter att jag äntligen fått gå på toa efter att ha haft förstoppning i fem dagar ^^. Tacka vet jag semester med pojkvän ♥ = ingen hetsätning ♥.
T och jag har typ gjort slut var och varannan dag. Jag har varit fruktansvärt provocerande och elak nästan varje kväll, även ofta på dagarna. Vi hyrde en bil i tisdags och åkte till Ts föräldrar, men jag ångrade mig typ varannan sekund, ville åka hem, och var på väg att åka hem nästan varje kväll/natt. Hatade T och älskade honom. Hatade livet och mig själv, men älskade T. Jag har gråtit varje dag. Jag har haft den här satans frustrationen i mig varje dag.
När T och jag låg och pratade härom natten, när jag hade lugnat ner mig efter ett bråk, frågade han mig hur jag kände och tyckte att det lät som social fobi. Jag har tänkt på det förut och jag har även berättat för min terapeut och för de på NPU hur jag känner, men det är aldrig någon som nämnt social fobi.
Allt känns jättejobbigt när jag är hos Ts föräldrar tex. Jag tror att det är därför min frustration sedan går ut över T, han som står mig närmast. Jag tycker det är asjobbigt att gå från ett rum till ett annat utan T, när jag vet att hans föräldrar är hemma. Jag måste verkligen kämpa HELA TIDEN för att bara vara! Bara våga vara normal, försöka vara normal. Gå från sovrummet till badrummet. Gå ner och äta. Gå ner och göra frukost. Är ingen hemma är det inga problem, då känns det inte alls jobbigt.
Usch, jag har så mkt att skriva ner. Så mkt tankar och funderingar att uttrycka. Jag älskar att prata med T om det. Jag tycker om när han frågar. Jag tycker om när han bryr sig. Men jag känner mig alltid egoistisk. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Bara den här bloggen är ju egoistisk. Allt, bara om mig. Räcker inte det?
Jag måste försöka komma isäng nu. Jag orkar inte vara trött på jobbet. Fast jag orkar inte jobba oavsett. Jag vill bli arbetslös. Jag vågar knappt skriva det ens, usch. Egentligen vill jag naturligtvis inte det. Jag vill utbilda mig till något jag vill jobba med och sen jobba med det! Jag vill tycka att det är kul att vara på jobbet. Men jag vet ju inte VAD fan jag vill bli! Just nu vill jag bara vara hemma. Surfa på sidor om kost och hälsa. Läsa böcker. Blogga. Det känns som jag slösar bort livet med att vara på jobbet. Jag orkar inte mer! Jag vill vara med T! Bara med T! Alltid.
Fast man måste jobba. Samhället funkar så. Måste måste måste måste. Åtta timmar om dagen måste man vara ifrån den man älskar och sen måste man träna, diska, tvätta, laga mat osv. Men man får ju iaf sova ihop, om man bor ihop...^^ Jag hatar livet.
Just det, ska passa på att skriva ner att jag fick mens igår och att jag vägde 59,7 kg(!!) imorse. Dock var det efter att jag äntligen fått gå på toa efter att ha haft förstoppning i fem dagar ^^. Tacka vet jag semester med pojkvän ♥ = ingen hetsätning ♥.
Kommentarer
Trackback
