Graviditeter
Jag har fått veta en hemlighet ♥. Den är så ny så jag vågar knappt skriva vad det är här. Min kompis är gravid! Men än så länge bara i 7:e (el eg 5:e, vet inte riktigt hur man räknar) veckan. Jag är glad för hennes skull, men ledsen för min egen.
Har haft ömma och svullna bröst några dagar nu och känt mig lite illamående till och från. Är liite halvt orolig att jag råkat bli gravid igen och har tänkt mkt på det just idag. Och så fick jag veta detta, att min kompis alldeles nyligen blivit gravid!
Jag kan inte riktigt hjälpa att jag gråter. Jag är dum i huvudet men jag ångrar aborten! Jag ångrar mig så in i norden!! Jag önskar att jag hade behållit det barnet. Då hade jag varit på väg att flytta till T nu, det är jag övertygad om. Allt hade varit så mkt lättare. Barnet hade fått besluta istället för mig. T hade fått bli "den rätte" och all tvekan hade automatiskt försvunnit.
Nu sitter jag här ensam. T vill inte flytta ihop med mig längre (inte nu iaf). Jag måste flytta ut ur min studentetta snarast möjligt. Jag förblir ensam i säkert minst ett år till. Jag orkar inte med det här livet. Jag vill inte ha det! Jag vill inte att det ska vara som det är! Jag önskar att jag hade behållit barnet för då hade allting löst sig. Jag hade älskat både det och T över allt annat på jorden, det vet jag.
Nu känns det som jag inte vill ha några barn längre för att det inte är rättvist mot det jag hade. I alla fall inte med T. Det är onödigt att ha tagit bort ett barn om vi ändå skulle vara tillsammans resten av livet, då kunde vi ha behållit det! Jag vet att det är knasigt att resonera så här, men det skiter jag i! Det är så jag känner!
Ska jag skaffa barn så får jag träffa någon annan, så det är lika bra att vi gör slut direkt. Dessutom vägrar jag att bo ensam ett jävla år till! Jag tänker träffa någon som vill flytta ihop med mig och skaffa familj med mig. Går inte det så tänker jag vara ensam. Jag orkar inte med att bara ses på helgerna, plågas ihjäl varje gång T åker och må skit och hetsäta i veckorna. Jag orkar bara inte med det längre! Jag vill inte ha det så!
Jag vill ha barn innan jag fyller 30! Jag vill inte bli en gammal mamma! Jag kan lika gärna bli mamma nu. Jag pluggar ju ändå inte och vet inte vad jag vill bli och jobba med. Tror inte att jag kommer komma på det nånsin. Mina kompisar är klara med festandet. Det är jag egentligen också. Jag har hamnat i ett mellanläge i livet som jag hatar! Jag vill ha förändring! Jag orkar inte stanna här längre! Jag vill skaffa familj! Jag behöver något att leva för!!!!!! Som det är nu är mitt liv HELT meningslöst.
Har haft ömma och svullna bröst några dagar nu och känt mig lite illamående till och från. Är liite halvt orolig att jag råkat bli gravid igen och har tänkt mkt på det just idag. Och så fick jag veta detta, att min kompis alldeles nyligen blivit gravid!
Jag kan inte riktigt hjälpa att jag gråter. Jag är dum i huvudet men jag ångrar aborten! Jag ångrar mig så in i norden!! Jag önskar att jag hade behållit det barnet. Då hade jag varit på väg att flytta till T nu, det är jag övertygad om. Allt hade varit så mkt lättare. Barnet hade fått besluta istället för mig. T hade fått bli "den rätte" och all tvekan hade automatiskt försvunnit.
Nu sitter jag här ensam. T vill inte flytta ihop med mig längre (inte nu iaf). Jag måste flytta ut ur min studentetta snarast möjligt. Jag förblir ensam i säkert minst ett år till. Jag orkar inte med det här livet. Jag vill inte ha det! Jag vill inte att det ska vara som det är! Jag önskar att jag hade behållit barnet för då hade allting löst sig. Jag hade älskat både det och T över allt annat på jorden, det vet jag.
Nu känns det som jag inte vill ha några barn längre för att det inte är rättvist mot det jag hade. I alla fall inte med T. Det är onödigt att ha tagit bort ett barn om vi ändå skulle vara tillsammans resten av livet, då kunde vi ha behållit det! Jag vet att det är knasigt att resonera så här, men det skiter jag i! Det är så jag känner!
Ska jag skaffa barn så får jag träffa någon annan, så det är lika bra att vi gör slut direkt. Dessutom vägrar jag att bo ensam ett jävla år till! Jag tänker träffa någon som vill flytta ihop med mig och skaffa familj med mig. Går inte det så tänker jag vara ensam. Jag orkar inte med att bara ses på helgerna, plågas ihjäl varje gång T åker och må skit och hetsäta i veckorna. Jag orkar bara inte med det längre! Jag vill inte ha det så!
Jag vill ha barn innan jag fyller 30! Jag vill inte bli en gammal mamma! Jag kan lika gärna bli mamma nu. Jag pluggar ju ändå inte och vet inte vad jag vill bli och jobba med. Tror inte att jag kommer komma på det nånsin. Mina kompisar är klara med festandet. Det är jag egentligen också. Jag har hamnat i ett mellanläge i livet som jag hatar! Jag vill ha förändring! Jag orkar inte stanna här längre! Jag vill skaffa familj! Jag behöver något att leva för!!!!!! Som det är nu är mitt liv HELT meningslöst.
Kommentarer
Postat av: månbarn
Du får mig att börja gråta... Jag är en väldigt känslig person... Allt ordnar sig. Du är en stark o bra människa. Kram!
Postat av: Simone
att skaffa barn för att du ska kunna leva/ditt liv ska få mening är fel anledning. Visst skaffar man barn för sin egen/sin partners skull, men om man sätter all sin tro i det lilla barnet och klamrar sig fast vid det så tror jag inte att det kommer må särskilt bra. Skulle du verkligen vilja tillföra ett barn i din situation just nu? Bli frisk först o gör barn sen.Du kommer säkert bli en superbra mamma när du är redo!
Trackback
