Söndagsångest

Igår var jag hos min terapeut. Jag berättade om hur dåligt jag mådde i söndags och vi pratade om det, känslor och beteende. Hon tror verkligen att det är bra att jag gör den här neuropsykiska utredningen. Det tror jag också. Flera av mina problem grundar sig i den här satans ångesten jag har som inte verkar bero på någonting. Eller joo, den verkar bero på att jag känner mig otroligt misslyckad p g a att jag inte klarar av val och inte klarar av att ta tag i saker. Jag kan inte välja, kan typ aldrig bestämma mig för någonting, jag kommer aldrig till skott att göra någonting, ta tag i någonting, och jag kan inte koncentrera mig på någonting (iaf inte när jag måste göra något själv) utan blir då väldigt rastlös och ångestfylld.

Att jag aldrig klarar något gör naturligtvis att jag känner mig misslyckad. Min terapeut förklarade ganska bra med ett exempel om Sthlms-resan jag hade velat göra i söndags. Jag VILLE eg åka till Sthlm men jag ORKADE inte. Jag själv säger (både inför mig själv och andra) att jag inte vet vad jag vill. Jag vet inte om jag vill åka eller stanna hemma och jag kan inte bestämma mig. Får mer och mer ångest över det och blir argare och argare på både mig själv och på den stackarn som är med mig (i det här fallet T). I själva verket VILLE jag antagligen åka, annars hade jag ju bara kunnat stanna hemma utan att få någon ångest. Ingen tvingade mig ju att åka till Sthlm. Problemet var att jag tyckte att det var så fruktansvärt JOBBIGT. Bara tanken på att passa tåget, gå upp i tid och göra mig iordning, äta frukost, hinna fixa födelsedagspresent till min brorsdotter som fyllde 3 år, vara borta hela dagen, resa osv, gjorde mig ångestfylld. Jag klarar inte av det. Alla krav, alla måsten, inte ens alla frivilliga måsten... Jag klarar inte av att ta tag i det. Jag har inte motivationen, inte förmågan att "bara" göra allt det här, egentligen, enkla och självklara.

Och sedan i söndags, när jag inser hur mkt jag eg ville träffa familjen, mina syskon och syskonbarn och gå på kalaset.. Ja då hatar jag mig själv för att jag inte klarar en sån enkel sak som att åka till Sthlm över dagen!! Jag blir fruktansvärt arg på mig själv och även på T. Att han inte fattar att han skulle pusha mig att åka. Att han skulle ha hjälpt mig att boka en biljett och sett till att vi kom iväg.

Jag hade velat åka dit med honom, gått på stan i Sthlm med den jag älskar mest av allt i hela världen och gått på kalas! Istället blir ingenting som jag hade tänkt. Allt är förstört och jag mår bara sämre och sämre. Gråter och vill bara att T ska åka hem. Eller jag säger det iaf. Egentligen vill jag att han ska säga att han inte alls tänker åka hem, krama mig och säga till mig att gå och duscha medan han fixar frukost (eller vad fan som helst).

Men han förstår naturligtvis inte tvärt-om-språket utan försöker tillfredställa mig genom att säga att han kan gå ut och jogga medan jag bestämmer mig för om jag verkligen vill att han ska åka hem. När han kommer hem och jag har slagit sönder hans klocka, skurit mig och ligger i badrummet och hatar och säger att han ska åka hem, så går han ut och äter... Sedan kommer han tillbaka när jag har lugnat ner mig, tagit Atarax och precis somnat.. Han ringer på och undrar om jag verkligen är säker på att jag vill att han ska åka! Åhh, då vill jag ju ha honom, vill att han ska komma in, men önskar att han bara hade använt sin nyckel och kommit in utan att fråga.

Hela tiden vill jag att han ska komma, vara med mig, fast jag säger nej. Samtidigt vill han att jag ska be honom komma tillbaka, be honom att vara med mig... Det är så töntigt allting, så barnsligt, så lätt att inse så här efteråt! Ändå låter jag (vi) känslorna styra när hatet, besvikelsen, ångesten och aggressionerna väl är där.

Fan så svårt allt ska vara =(. Men det är väl iaf bra att inse hur det är? Och att vi kan prata om det? Jag tror vi förstår varandra ganska bra nu, och det blir bara bättre. MEN tyvärr tror jag att min satans jävla ångest kommer krossa även det här förhållandet... OM jag inte har en sån satans jävla TUR att den där neuropsykiska utredningen jag ska på vecka 23 visar att jag HAR någon sådan sjukdom och jag får någon medicin som gör att jag klarar av att ta tag i saker, får förmågan att bli motiverad och få lite lättare att leva helt enkelt. (Lite mer dopamin kanske skulle göra susen ;-), vem vet)?

Kommentarer
Postat av: Anna

Hej tjejen!

Läser din blogg med jämna mellanrum. Vet inte egentligen varför. Eller, jo, jag har varit i din sits. Varit djupt nedsjunken i buliminsgrepp/ästörningar. Självklart är varje persons sjukdom inviduell men sättet att inte kunna kontrollera ångesten, hetssuget och kroppshatet är nästintill lika för alla. Även om man inte tror på det själv. Jag var helt säker på att jag hade det värst & INGEN förstod (inge visste)etc. Fick hjälp ( sökte hjälp) för jag var fast besluten ända sen min ätstörning satte igång vid 16 års åldern, att jag INTE ska låta den vinna. Även om 4 år framöver var ett heelvete tappade jag aldrig viljan att vilja bli FRISK & inte förlora min tid på den hemska sjukdom en ästörning är.

Det gör ont i mitt hjärta när jag läser om din kamp & dagliga helvete. Du behöver rätt redskap,rätt ord & framförallt ngn att prata med som förstår.

Vet inte om jag är rätt person men jag kan om du vill lyssna, hjälpa, tipsa men framförallt FÖRSTÅ!



/ Anna

2010-04-21 @ 12:07:09
URL: http://annaskw.blogg.se/
Postat av: pussel

Tack för din kommentar och erbjudan om att lyssna! Ja, jag behöver verkligen några redskap som funkar, RÄTT redskap, ord och förståelse. Tycker jag har läst såå mkt om bulimi, gått hos terapeut, i ÄS-grupp, läst bloggar av andra med samma problem, men aldrig har jag hittat HUR jag konkret ska göra för att bli frisk. VEM kan hjälpa och stötta mig och VAD ska de konkret göra isf?? Det verkar liksom som att de som har blivit friska eller "hyfsat friska" bara blivit det utan någon exakt egentlig anledning.



Skönt iaf att du hela tiden ville bli frisk och såg till att få hjälp med det. Man måste väl försöka kämpa för sin egen skull och sina anhörigas, men det är lätt att hoppet trycks tillbaka när man försöker gång på gång på gång och hela tiden misslyckas =(.

2010-04-21 @ 21:12:56
URL: http://pussel.blogg.se/
Postat av: Anna

Nyckeln till uppfrisknandet är faktiskt det som är svårast, att äta mat...

Men inge vilken mat som helst & inte någon diet.

DU skag äta 6Mål/dag. Där frukost ska vara en stadig frukost på tex gröt, 2 mackor. Eller fil + 2 mackor. Mellis´frukt & nötter. Lunch,huskmanskost...ja du förstår min poäng.

Jag gick på en dagvårdbehandling i 8 veckor med 3 veckors "hemma perioder" för att öva in allt jag lärde mig. Det var ständigt fokus på att få in regelbundenheten i maten & jag var ständigt, ALLTSÅ ständigt skeptisk till att de va mitt största problem. Jag ÅT ju?

Under första veckobehandlingarna fuskade jag. Jag åt regelbunden, men minskade på kolhydrater, drack näringsdrycker istället för mat. Jag var livrädd att gå upp pga behandlingen och det resulterade i att jag fick hetsattacker. Och skyllde på min teraput att "detta funkar JU INTE"



Slutligen, vid 7 eller 8onde veckan, började i april nu vare september. DÅ slog tanken mig "OM jag ändå känner mig tjock, äcklig, förstör förmig själv etc, varför inte följa deras Regler till 100 %? Hade ändå inget att förlora!"



Så jag började äta regelbundet och mat med kolhydrater!(Jag kan skriva så mkt mkt mkt mer men det blir så långt.)

Jag återkommer!



Men prio ett i uppfrisknandet, ÄT mat med kolhydrater & regelbundet och hellre mer än för lite. DU riskerar hetsätning varje gång du äter för lite !

2010-04-22 @ 07:23:05
URL: http://annaskw.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0