Ätstörning

Jag mår så fruktansvärt dåligt! Varför kan ingen hjälpa mig?? Jag önskar att mamma skulle komma och rädda mig.

...............................
Två(?) timmar senare mår jag lite bättre. Grät förtvivlat (alldeles för länge) och hatade alla, men inte ens förtvivlan varar för evigt. Har varken handlat eller hetsätit, men har mått så fruktansvärt dåligt att jag funderar på om det inte är bättre att hetsäta ändå.

Jag förstör hellre tänderna, får cancer och dör, än att sitta här ensam, så satans förtvivlad, utan att någon bryr sig, utan att någon vet det, utan någon här som kan hålla om mig tills jag lugnat ner mig. Jag förstår fortf inte hur jag inte kan ha tagit livet av mig än. Hur kan hoppet i en människa vara så starkt? Mysko.

Jag hoppas att jag är död imorgon. Jag orkar verkligen inte med en dag till.

(Ändå har jag diskat, satt på nagelstärkare på naglarna och håller på att fixa matlåda till imorgon... är jag dum eller dum eller DUM????? Jag förstår inte. Jag vill väl bara vara på den säkra sidan, OM jag vaknar levande imorgon vilket jag med största sannolikhet kommer att göra... Suck. Jag önskar att jag var starkare, modigare och mer beslutsam.)