Misslyckandet kom för tidigt!

Vem fan trodde eg att jag skulle klara mer än en dag!? Det var nog bara jag ^^. Haha, det är skrattretande. Jag orkar inte mer! Hur många ggr har jag eg skrivit det nu? Jag orkar inte mer jag orkar inte mer jag orkar inte mer!!!!!!!!!!!!!!! Kan jag inte bara ge upp snart? Det är så jävla onödigt att försöka om och om och om och om igen när det ändå aldrig går. Det är påfrestande för psyket! Varje gång känner jag mig ÄNNU mer misslyckad. Så jävla värdelöst.

Jag vill inte leva mer.

Klarade gårdagskvällen. Satt framför datorn och snöade in mig på hur man ändrar i bloggdesignen. Idag gick större delen av dagen smärtfritt. Var lite deppig på eftermiddagen, allt kändes meningslöst och bla bla bla, som vanligt alltså, inget konstigt. 3-fikat = en stor jävla kokosboll. Gick bra det också.

Väl hemma: Webcamsex med pojkvännen för första ggn! Jag vågade eg inte, men han peppade mig att göra det och det gick ju faktiskt! Sen mat då, sill, ägg, créme fraiche och morot. Bra middag, visst. Men SUGET efteråt... jag hatar det! Gick och kollade kylen. Gjorde te. Öppnade den 70%-iga chokladkakan. Kom på att jag hade gamla russin och mandlar kvar, tog dom också. En skål med onyttigt skit! Och te.

Efter det kändes det inte så bra. Klart det inte gjorde, men det kunde väl för fan ha stannat vid det!!!! Det är inte hela världen!!!!!! Jävla förbannade skit. Cornflakes, sirap och grädde. Te med grädde. Mums!

Gissa vad jag ska göra nu!? Spy, och efter det ska jag nog skära upp halsen. Fast först skulle jag vilja ha nåt mer... hmm, varför gick jag inte och handlade socker, havregryn, jordnötssmör och choklad?!?!?!? Mitt jävla dumhuvud. Det ska jag iaf ha imorn och göra snickers och kokosbollar.................. fast helst vill jag ju inte leva då förstås ^^.

Jo just det, dom ringde från NPU idag. Har en tid med mamma där den 3 maj och sen blir det en hel veckas utredning vecka 23. Hon som ringde var lite orolig: "Hur mår du nu? Ja, läkaren sa att du skadade dig själv..?". Jag har blivit rätt duktigt prioriterad i den där långa kön tydligen... bara för att jag sa att jag tyckte livet kändes hopplöst!? Jaja, det är väl bra kanske. För mig. Inte för resten i kön... ^^.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0